tuvas brasil

Jag känner hur jag bara halkar efter mer och mer. Jag skriver inte för att jag inte har tid, för det har jag. Gått om dessutom. Jag skriver inte snarare sagt för att jag prioriterar annat. Och för att jag gör annat nu under den tid då jag brukade skriva. Att vara här hos Maria José och Flavio är som att vara på en retreat eller något liknande. Allt är lugnt, ingen stress, äter det man mår bra av, trädgårdsarbete och chimarrão på kvällen. 

 

Jag och Maria José åkte in till Caxias do Sul vid lunchtid. På vägen det pratade vi om den vägen som alla stora tunga lastbilar genar genom, trots att vägen inte är gjord för sån tung trafik. Det dör människor på vägen ofta då den är så krokig och farlig. 

Vi åkte till en restaurang i en park. Riktigt fin men billig, så som alla bufféer är i Brasilien. Där gick vi på lunchmöte med två män från ett kooperativ och Leandro. En av männen hade jag träffat dagen innan men inte pratat så mycket med. De båda var rätt intresserade av Sverige och var framförallt nyfikna på att se programmet Globo Reporter när det skulle handla om sverige på fredagen. 

Efter lunch och vi och handlade i en butik som var delvis ekologisk. Jag köpte schampoo och balsam då mina små flaskor från hotellen vi bott på börjar ta slut. Inga ekologiska fanns det men i alla fall inte testade på djur. Efter det åkte vi hem till Sara, Maria Josés syster. Där lämnade Maria José av mig och åkte ner på stan igen för att åka och besöka en gammal tant med sin syster. Jag har ju träffat Sara och hennes man förut, men aldrig förstått att de var så rika. Gigantiskt hus med rätt traditionell överklass stil. I garaget stod en porsche med ett överdrag på sig. Jag blev placerad i vardagsrummet framför en sinnessjukt bra tv. Hittade Sagan om ringen på portugisiska på en kanal och tittade på den. Efter ett tag kom en av hushållerskorna och frågade om jag ville ha frukt. De hade dukat upp bara för mig. Banan, melon och papaya. Och en karaff apelsinjuice på det. De lät mig inte heller skära upp frukten själv, trots att jag sa att jag kunde göra det. Kände mig något oehört, lite obehagligt, bortskämd. Är det så livet är för överklassen? De skär inte ens upp lite melon själv när de ska ta ett mellanmål? 

När vi skulle åka he ringde Flavio och berättade att det skett en olycka på den farliga vägen. Bromsarna på en tankbil hade inte klarat av vikten på fordonet eller lutningen på backen så trots bromsning så gick det för snabbt. Tankbilen körde rakt in i en bergvägg. Föraren dog på en gång och 60 000 liter diesel läckte ut och började brinna. Otroligt nog var lastbilschauffören den enda som dog. Ett mirakel på den vägen måste jag säga. 

Så jag och Maria José fick ta en helt annan väg som var en timme längre. Dessutom vackrare. Och konstigt nog inte så trafikerad heller med tanke på olyckan. Vi kom hem vid nio, fast det kändes som tolv på natten. En rätt lång dag. 

 

Jag jobbade hemma hela dagen. Till seneftermiddagen tog jag en promenad genom Ipê, vilket nästan blir en träning i dem backarna. Jag gick in på ett apotek, där jag köpte några nagellack. Pratade med expediten som påminde mig om det svenska programmet. Men Maria José hade ingen tv så jag hade inte möjlighet till att se det när det sändes. Istället satt vi i trädgården, knäckte nötter, drack chimarrão och pratade. 

 

Marknad på morgonen. När vi kom hem åt jag en ordentligare frukost och tittade på Globos repotarge om Sverige. Väldigt romantiserat, som väntat. Vid tio tiden åkte jag och Maria José till Antonio Prado. MJ för att hon skulle lämna in några saker på lagning hos skomakarn och jag för att jag ville köpa lite saker- bland annat en cujja och en bomba. Muggen och sugröret man har till att dricka chimarrão i. Vid halv ett sprang vi snabbt in på ett bageri som höll på att lunchstänga och köpte två bakverk som är typiska för regionen. Väl hemma drack vi den gröna juicen till lunch. Vid halv fyra tiden började de laga mat, friterad mandioca rättare sagt. Jag har aldrig varit riktigt förtjust i friterad mat men oj vad det var gott. Något annorlunda!  Kvällen avslutades med chimarrão och nötknäck i trädgården. 

 

Vi åkte till Peda och hans familj i Antonio Prado vid tio tiden på morgonen. Satt där och pratade länge. Lekte med hans flickor, som älskade att hoppa hopprep. När vi åkte befallde den lilla tjejen, Carol, att MJ och Flavio alltid skulle ta med mig i framtiden när de kom på besök. Lite svårt kanske. Vi åkte hem sedan och lagade lunch. Det fanns inte mycket juice kvar så vi lagade pizza- Maria Josés favoriträtt. Pizza Portuguesa rättare sagt, med tomatsås, ost, lök, kokt ägg och ännu mera ost. Trodde inte att det skulle vara gott men det var det! På eftermiddagen skypeade jag med farmor och Cilia i en timme och fyrtio minuter. Trevligt! Till kvällen kom Peda med familj förbi oss istället och drack chimarrão, spelade lite fotboll med Carol och Raquel. När det mörknade vid åtta åkte de hem. 

 

På förmiddagen skulle Maria José in till Antonio Prado för att fixa lite småsaker så jag följde med henne. Medan hon gjorde sitt gick jag runt och kikade på stan lite mer. Den är riktigt fin! Innan vi åkte hem stannade jag och Maria José och köpte ett bakverk till henne igen, hennes favorit. Till lunch gjorde de ny grön juice och vid fyra tiden gjorde vi tapioca. Till kvällen blev jag seg och tung i huvudet. Strax efter började det åska och regna. Istället för att sitta i trädgården och knäcka nötter och  dricka chimarrão fick vi sitta i garaget och titta ut på trädgården. Efter ett litet tag gick vi upp och satte oss på balkongen istället. Pratade, lyssnade på åskan och såg på blixtnedslagen. 

 

Klockan nio var det dags för seminarium om oljor. Några kvinnor från Torres hade kommit upp till Ipê tidigt på morgonen. Med i den gruppen kom även Maria från Framtisdjorden. Måste säga att det var rätt skönt att prata svenska igen. Elaine och Regina höll i en genomgång av de essentiella oljorna och hur de producerades. Riktigt intressant! Lunch åt vi på en restaurang inte långt ifrå centrum av Ipê. På eftermiddagen var det ännu mer seminarium och demonstrationer om hur det gick till. Vid fem avslutades allting. Kvinnorna från Torres och Maria åkte till hotellet i Antonio Prado och jag gick hem. Kände mig riktigt ofräsch efter den varma dagen så tog en dusch och åt en snabb middag. Sedan åkte jag och Maria José ner till centrum igen och mötte upp kvinnorna och Maria på en skola. Där gick vi på en kurs som Maria José skulle hålla i. En frivillig kurs för vem som helst i kooperativt handlande (om jag förstod det rätt). Nästan alla från Centro Ecológico i Ipê undervisar i kursen, men vid olika tillfällen. Nu var det MJs tur och hon höll en enkel genomgång om nanoteknologi (vilket är så intressant!). Skulle gärna velat veta mer men då många av de som satt i lokalen inte hade mer än fyra år i skolan så var MJ tvungen att hålla allt väldigt grundläggande. Kursen slutade vi halv nio och vi åkte hem igen. Min axelväska gick sönder, vilket var tråkigt, men den går nog att laga. Jag packade och gick och la mig.