tuvas brasil

 

 

 

 

Att göra frukost i röran var förvånansvärt lätt ändå. Medans jag åt kom byggarbetarna och började dagen. Själv åkte jag, Anna och Laercio till kontoret kvart över åtta. Därifrån åkte jag direkt med Laercio och Paula till ett möte i Morro Azul. Paula är egentligen sekreterare/receptionist på Centro Ecológico, men på det här mötet skulle det finnas en barnvakt så att även kvinnorna skulle kunna delta. Men trots att Paula agerade barnvakt så var det inte många kvinnor som kom. Tre stycken, varav två hade barn med sig. Sedan hade Marcelo även sin son med sig. Men på runt tjugo bönder var bara tre kvinnor. Tråkigt att de inte är med på mötena. De har minst lika mycket att säga, om inte mer om vissa saker. 

 

Laercio hade i alla fall en presentation om bönder från andra länder. Om hur de levde, arbetade och vad de producerade. Bland annat visade han upp fina bilder från Bolivia, Mexico och Moçambique som han varit i nyligen. Ana sa att han skulle prata om Eco Vida, vilket skulle vara bra till mitt brev, men han nämnde inte det en enda gång. Det var många sidor på presentationen som han hoppade över och Eco Vida kan ha varit en del av det. När han var klar började bönderna diskutera hur de kan ta lärdom av det de fått reda på och inspireras av. Under hela mötet skickades chimarrãon runt, varav en var lite fint pyntat med stjälkar från en färsk kryddväxt. 

 

Lunch åt vi även där, i den stora salen som både var en fotbollsplan och festlokal. En man berättade för mig att det var där nyårsfesten skulle hållas med tre olika band och fyrverkerier. Hela grannskapet skulle komma, vilket då betyder hela kommunen Morro Azul, alltså runt åttio personer. Samma man visade mig rion efter lunchen. Precis bredvid där vi var fanns en lite drömskt vacker rio med massvis av fiskar i. Han matade dem med överblivet ris från lunchen. 

 

Laercio hade försvunnit utan att någon hade märkt det. Jag hade fått berättat för mig att jag skulle åka hem med Nelson, som också var där, men Paula trodde att hon skulle åka hem med Laercio. Nelson visste inte att han skulle skjutsa hem mig och hade dessutom inte möjlighet till det heller. Vi försökte ringa Ana och fråga vad vi skulle göra, men det var lönlöst för täckning fanns det inte någonstans. Det slutade med att vi fick åka med en äldre man in till Três Cachoeiras. Jag som, efter bilkrocken i Fortaleza, inte vill sätta mig i en bil med vem som helst här i Brasilien tyckte det var lite obehagligt. Jag har trots allt lyckats ganska bra att åka med personer jag litar på och som kör relativt bra. Men den här mannen var lite lätt distraherad och svängde alltid lite på bilen när han skulle växla. Skönt nog anpassade han sin hastighet till sin förmåga att köra, så på vägar jag 100 km/h på med Cristiano åkte jag istället 40 km/h med den här mannen. 

 

Paula ojjade sig något väldigt över sitt hår då det regnade. Hon hade hade tydligen åtta olika produkter i sitt hår. Jag som bara drar igenom borsten i mitt hår på morgonen och gör inget annat med det efter det. Stackars henne vad lång tid det måste ta för henne att göra sig i ordning på morgonen. Men rätt fåfäng är hon, när det gäller sitt utseende, så hon kanske gillar det. 

 

Med ett paraply lånat från Coopet, butikkooperativet i Três Cachoeiras, gick vi till Eco Nativa. På vägen försökte jag prata och lära känna Paula lite, något jag inte haft möjlighet till förut, men fick ingen direkt respons. Hon dödade alla frågor så fort hon fick dem med ett kort svar. Märkligt... 

 

På Eco Nativa fick vi vänta rätt länge på Sidelong, som höll på att skriva ut en massa saker. Jag började rita igen, vilket jag gjort en del under dagen (för att kunna koncentrera mig bättre på att lyssna). Fick också väldigt mycket beröm under dagen för vad jag ritade, även om det bara vara kladd, vilket var kul. Men så småningom åkte vi, jag, Paula och Sid, till Centro Ecológicos kontor. Där fick jag vänta ytterligare ett tag på att Laercio skulle bli klar med sitt arbete (Ana hade sagt att jag inte skulle ta med datorn, så jag kunde inte jobba) och sen åkte vi hem. På vägen pratade vi om hur hans resa till Mexiko hade varit, vad han och Helena (hans dotter som bor där) hade gjort och matkulturer i olika länder. Om det är någon man ska prata matkulturer med så är det Laercio, som har rest mycket och älskar mat. Fick reda på att i Mexiko har dem chili på glassen. Knasigt värre!

 

Till kvällen skulle jag och Daniel julpyssla. En slags snögubbe som jag misstänker att han fått från Maria från Framtidsjorden, när hon bodde där i några dagar (medan jag var i Ipê). Men det var ett rätt trixigt julpyssel vilket gjorde att Daniel tappade tålamodet, fejkade en skada och gick och satte sig och tittade på youtubefilmer istället. Blev lite irriterad på att han han gjorde det och inte sa att bara inte ville göra det mer. Men men, hans förlust med att inte få några snögubbar. Familjen åkte sen till sitt spiritmöte de har varje torsdag. Jag åt och gick och la mig när de kom hem. 

 

 

Bilder kommer strax