tuvas brasil

Hela dagen började med att jag upptäckte att det var stopp i toaletten i mitt badrum. Blev lagom glad. Avloppen här i Brasilien är riktigt dåliga. Inte ens papper kan man spola ner utan att det blir stopp, utan det får man lägga i en papperskorg bredvid. Och det har jag gjort, så tycker det är lite märkligt att det blev stopp. 

 

Men jag blev lite stressad på morgonen och glömde fråga Ana vad jag skulle göra åt saken. Cristiano hämtade mig vid halv nio och tog mig till Três Cashoeiras där han och Nelson bytte bil. Jag, Nelson och José åkte vidare. José är en man i cirka femtio års åldern som studerar till att bli agronom efter att ha varit busschaufför i 21 år. Han gör nu sin praktik på Centro Ecológico och får då åka runt en del med Nelson. Vi hade många besök att göra idag i två kommuner jag inte besökt tidigare. Rio de Terra på förmiddagen och Chapada do Alegrete på eftermiddagen. 

 

Rio de Terra är en kommun som ligger i en vacker platt dal med många bäckar och några mindre åar. Dessa rios svämmar lätt över vilket gör att efter mycket regn är i stort sett hela dalen som en sjö. Vi stannade till rätt långt in i dalen vid ett illgrönt hus. På andra sidan vägen stod en stor lastbil full med lådor i olika färger. På rampen bredvid  stod tre män och packade bananer. Torsdag betyder att alla ekologiska bönder packar bananer i sina familjekooperativ och kör de iväg till marknader. Men i det rätt illgröna huset kikade en ung kvinna ut genom fönstret. Hon öppnade dörren och lät oss komma in. Hennes man var ute och packade bananer någon annanstans och skulle inte komma hem på ett tag. Hon själv såg inte ut att kunna ta sig till så många ställen då hon var höggravid. Tydligen var barnet planerat att komma nästa vecka. Vi satte oss ner i den väldigt enkla möbleringen och Nelson och José började prata. Såklart nämnde de Sverige och klimatet där, men uppriktigt sagt verkade hon inte så intresserad. Alla andra har storögt ställt fler frågor men hon nickade lite på huvudet och började prata om något annat. Vi spenderade ingen lång tid hos henne, vi hade ju många att besöka. Så en timme senare åkte vi vidare. 

 

Upp. Ända tills vägen tog slut, vid en fin liten bäck. Det första jag la märke till när vi kom in genom dörren var den gamla kvinnan som satt vid bordet. Hon var så söt. En sån gammal människa som mamma ibland säger att hon vill ta hem för att de är så söta. Hon sträckte ut handen och hälsade men sa ingenting. Hon sa heller inget under hela vår vistelse utan satt bara och tittade drömskt ut genom dörren. Vilket är rätt förstårligt, de hade en fantastisk utsikt. Vi pratade med den andra kvinnan istället, som jag antar var den äldre kvinnans dotter. Men efter ett tag kom en man, eller kanske snarare gubbe, in i huset. Han tog över samtalet och dominerade det genom hela timmen som vi spenderade där. Han hällde upp ett halvt glas hemmagjord cachaça, sprit på sockerrörssaft, och lät oss smaka. Han drack sedan upp resten av glaset, hur sjutton han nu än lyckades med det, för det var starkt som tusan. Han gick snabbt vidare till chimarrãon som sedan skickades runt.  Röka började han också göra. Funderade ett tag på att gå ut ur huset, jag har så svårt för cigarettrök. Jag hade svårt att avgöra om mannen var gift med den yngre eller äldre kvinnan. För han såg ut att vara ungefär lika gammal som den äldre kvinnan, men jag antar att hans alkohol- och rökvanor kan ha ett finger med i det spelet. För han var betydligt mer alärt en vad den gamla kvinnan var. Den yngre kvinnan antar jag var i 40-50 års åldern och såg lite för ung ut för honom. Svårt att lista ut. I övrigt är det svårt att gissa ålder på bönderna då de ofta ser mycket äldre ut än vad de är. De är så utsatta för solen i sitt arbete här i Brasilien vilket gör att de har många rynkor, framförallt runt ögonen från att ha kisat i solen.

 

Vi stannade i en timme där med. Efter det var det lunch dags. Vi åkte tillbaka till Três Cachoeiras och hem till Nelson. Där hade hans fru Adriana dukat upp ris, ipe (kokta rötter, är inte så förtjust i det), svarta bönor, en slags köttfärsgryta och sallad. Gott och mättande. Nelson uppmanade deras äldsta son, Luiz Filipe, till att prata engelska med mig. Men han är ganska blyg så det blev inte många meningsutbyten trots att jag försökte. Han vågade i alla fall fråga om jag tyckte om att surfa, skejta och spela fotboll. Trots att jag talade väldigt långsamt så hade han svårt att förstå vad jag svarade, så fick blanda in portugisiska också. Luiz är ungefär lika gammal som Daniel tror jag, runt 10 årsåldern. 

 

Efter lunchen vilade vi ett tag, tills den värsta värmen var över utomhus i alla fall. Efter det begav vi oss till Chapada do Alegrete, ett berg inte långt ifrån Três Cachoeiras centrum. Det är lustigt hur ett berg på håll ser ut att vara helt täckt med bananplantager och regnskog, men plötsligt åker man upp på en väg i det, som går sick sack genom plantager, och så dyker det upp hus som man inte såg från vägen. Mycket som kan gömma sig i det gröna.

 

Vi stannade vid ett hus med väldigt många hundar. Tror de var uppemot sju-åtta stycken. En gudomligt söt liten flicka stod i dörren och stirrade på oss när vi anlände. Snart kom både hennes mor och far ut. Efter att ha hälsat gick kvinnan in och sysslade i köket, medan mannen slog sig ner med oss för att prata. Flera gånger under samtalet kom den lilla flickan ut och tittade på mig. Blygt vände hon bort blicken när jag mötte hennes. Men i slutet av vistelsen vågade hon sig fram, riktigt fascinerad av den stora kameran jag hade i knät. När jag fotade henne vände hon ena kinden till och log ett lite tillgjort men sött leende. Hon hade en bestämd pose minst sagt. Hon insisterade på att Gabi skulle ta kort, vilket visade sig vara henne då hon hette Gabriella. Med ett fast tag om kameran lät jag henne göra det och oj vad hon tyckte om det. En liten framtida fotograf. Gav mig en del arbete på bilder att rensa. 

 

Alla vistelser förutom den sista var ungefär en timme långa. Det sista besöket var hos en äldre kvinna strax ovanför Gabriellas hus. Där hade hon en riktigt fin utsikt mot havet som låg cirka en mil bort. Hon var pratglad men vi hade tyvärr inte mycket tid där, vi skulle nämligen möta Cristiano på kontoret senare. 

 

Väl hemma var jag väldigt trött, efter mycket värme, mycket åkande och många besök. Nu när jag skriver det här några dagar senare kommer jag inte ihåg om vi gick och gymmade eller inte. Totalt har jag varit där tre gånger i alla fall.