tuvas brasil

Jag ska vara helt ärlig. Jag väntade med att skriva det här inlägget. Det är för att det vi gjorde under fredagen skulle ha avslöjat vad vi skulle göra, vilket en person inte skulle veta. Maria José fyller nämligen 60 år nästa vecka och alla hennes närmsta vänner höll på att arrangera en överraskningsfest för henne i Ipê som ligger 30 mil från Torres. 

 

Men fredagen började med att jag och Ana åkte in till kontoret och jobbade på förmiddagen. Har tagit väldigt mycket foton under veckan så de jag sysselsatte mig med var att sortera och fixa dem. Till lunch åkte vi hem, men åt inte så mycket. Tjugo minuter senare gick vi till gymmet, vilket var nästan folktomt då det var under lunch. Jag sprang i femton minuter och gick sedan ner till Casio som blev smått förvånad över att se mig så tidig. Ben för dagen och när det inte var så mycket folk ville han veta mer om Sverige. Musik, folket, samhället, klimatet. Han sa att när han hörde att det var en svenska i stan föreställde han sig en lång och blåögd tjej som lyssnade på heavy metal. Det första hade han ju rätt i men heavy metal, aldrig i livet. Visade sig att han älskar heavy metal, och framförallt något han kallar Viking metal.. Han har till och med det som bakgrund på telefonen, alltså fornnordisk runskrift?! Hur liten är världen egentligen? När jag berättat lite om Sverige, bland annat att vi i jämfört med Brasilien knappt har någon slum, utbrast han förvånat "Men va i helvete har du kommit till Brasilien för när du har ett sånt fantastiskt land?! Jag vill bara komma bort härifrån!". Det är första gången jag mött en brasse som haft sånt hat mot Brasilien. De är ju normalt kända för att vara väldigt kära i sitt eget land. 

Men träningspasset var väldigt skönt och något längre än vanligt. Fick göra några nya övningar vilket jag tror är behövligt. Jag gick sen hem, stretchade, mediterade och duschade. Sedan blev det snabb packning och efter det bar det iväg. 

 

Iväg på en av de vackraste bilresorna jag någonsin åkt. Vi åkte till Três Forquilhas, där jag varit förut, men vi åkte ännu längre in och upp i bergen. Och herre vad det var vackert. Bilvägen ringlade upp genom atlantregnskogen. Jag tittade upp i träden som hängde över vägen och tänkte att det skulle vara lustigt om man såg någon apa där. Precis då ropade Ana till och jag tittade fram igen. En gigantisk spindel, förmodligen tarantella eller så, gick långsamt över vägen. Vi lyckades precis svänga undan så att vi inte körde över den. Men oj den var stor, jag vill säga som min fot men antar att det var mer som min hand. Lite senare stannade vi till för att jag skulle kunna ta några foton. De blev fina men de gör verkligen inte platsen eller bergen rättvisa. 

 

När vi kommit ända upp ändrades landskapet totalt. Detta för att Torres ligger under resterande marknivå. Så de höga bergen man ser i horisonten i Torres är egentligen normal marknivå. Där uppe liknar det lite Skåne med stora fält och kullar. Också väldigt vackert, då det var ett rätt märkligt väder. Men när Ana berättade att markerna är över- och felanvända var det inte lika vackert längre. Många kommer dit, hyr en bit mark i två år, producerar och sen blir marken så näringsfattig att det inte fungerar att odla på den längre att de lämnar den. 

 

Det landskapet fortsatte ganska länge, men när vi kom till Caxia do Sul (som är den större staden här i Rio Grande do Sul) blev det bergigt igen och mörkret la sig. Strax därefter kom vi fram till Antonio Prado där vi tog in på hotell för natten. Det luktade märkligt på mitt rum som skulle vara ett singelrum men hade tre bäddar. Vi gick på restaurangen rakt över gatan som hade italienska influenser. Ana beställde in fantastiskt goda mozzarella bollar innan maten kom som jag verkligen älskade. Till varmrätt åt jag pumpafylld tortellini i en slags tomatsås med kyckling. Grymt gott. Även om det såg ut som en vanlig svensk kiosk var det en riktigt bra restaurang. Tillbaka på hotellet sköt jag ihop två av sängarna och satte på aktuellt, vilket jag också somnade till.