tuvas brasil

Jag vaknade tidigt på hotellrummet. Jag skrev torsdagens inlägg och mailade lite med mamma och pappa. Vid åtta gick jag ner och åt frukost med Ana och Daniel. Inte den godaste hotellfrukosten jag ätit, men så höga krav på ett hotell i en stad med 15 000 personer tror jag inte att man ska ha. Efter frukost gick jag och Ana ut och strosade runt lite på gatorna. Antonio Prado är nämligen en gammal kolonialstad och har många gamla fina byggnader. Här bodde många italienare och samhället är fortfarande väldigt präglat av det, och stolta! På busshållplatserna står det "A cidade mais Italiana do Brasil". I delstaten Rio Grande do Sul är det väldigt många européer överhuvudtaget, vilket är en ganska viktig identitet för folket. Många berättar ganska snabbt om de är femte, fjärde eller tredje generationens invandrare. Antonio Prado är rätt mysigt och trevligt. Mitt i centrum bakom ett fint litet hus tronade stora mörka fabriktorn upp sig. Ana berättade att det var en kvarn, vilket på något sätt kändes mer okej. Men det såg fortfarande väldigt märkligt ut med en fabriksbyggnad mitt i centrum. 

 

Efter det åkte vi till Ipê, som ligger fem minuter därifrån och är ett ännu mindre samhälle. Där mötte vi hela överraskningsklanen vid torget och fortsatte upp för backen till Maria José och Flavios hus. Där plingade vi på dörren och någon försökte öppna den under ett bra tag. Måste vara en svår dörr. Maria José öppnade och alla började sjunga och hon stängde snabbt dörren igen. Men öppnade såklart än en gång också. Hon såg verkligen ut att ha blivit överraskad. Det sjöngs och klappades klart. Maria gick runt och kramade och tackade allihopa. Sedan öppnades garagedörrarna (från både gatu- och gräsmattehåll) och Flavio körde ut bilarna. Folk började sopa, städa, ta fram bord, stolar och mat. En man började göra i ordning köttet medan några andra fixade grillen. Barnen sprang runt på gräsmattan och lekte. Kvinnorna i sällskapet samlades ganska snabbt på ett par stolar och skickade runt chimmarrãon. Nästan alla där jobbade med eller på Centro Ecológico. Trots att det var på fritid så var det mycket jobbsnack, men samtidigt är det som fört dem alla samman och brinner för. 

 

Någon timme senare var all mat klar och köttet började delas ut. Vid den här tiden hade jag redan pratat med många utav de som var där och Ana hade berättat för några att jag var Birgittas barnbarn. Alla åt så mycket de bara kunde. De olika kötten, som alla var lika stora som en underarm, var fantastiskt goda och jag ville bara ha mer. Mitt under måltiden tittar en man frågande på mig, som jag fick förklarat för mig var Voldomir (Inte helt jättesäker på att det är det rätta namnet, men det lät så när Ana uttalade det), en bonde i Ipê. 

-Desculpe, que é tu nome? 

- Tuva. Svarade jag ganska snabbt. Han såg förvirrad ut.

- Otra vez?

- Sueca! Han tittade fascinerat på mig. I nästa sekund la Nelson sig in i samtalet.

- Ela é neta da Birgitta.

- Neta da Birgitta?! Filha do Peter?! Nästan skrek han så att grannen i huset bredvid kunde höra. Han ropade högt över borden till Ana fast hon satt tre meter ifrån och frågade varför hon inte hade berättat det för honom innan. Han fortsatte och fråga alla andra om de visste, vilket de redan gjorde. Jobbigt att vara sist ute. Han pratade mycket gott om både farmor och pappa efter det. Tydligen hade han varit i Sverige och varit på pappas kontor. Men för typ 17 år sedan

 

Strax efter det blev det dags för presentutdelning och efterrätt: tårta och ekologisk glass. Även Ana fick en present för att hon just fyllt år, ett grönt uppläggningsfat i glas. Och Pida (vet ej hur jag stavar hans namn, det uttalas så i alla fall) fick en avskedspresent då han slutar på Centro Ecológico efter 16 år. 

 

Vi skulle åka direkt efter lunch så att Daniel kunde hinna hem till sin Halloween fest som han skulle på. Men precis innan vi gick kom Maria José upp till mig med en kalender i handen. Hon ville planera och blev chockad över att min biljett hem är så snart, vilket jag instämde med. Ana anslöt sig till oss och vi bestämde att jag åker till Ipê i fyra-fem dagar den 21 november. Vi kom också överens om att den 6e december är för tidigt men vi bestämde inget. 

 

Sen åkte vi. Och hemfärden var något helt annat. Efter Caxias do Sul var det tjock dimma. Som max såg vi inte 50 meter framför oss. Stundtals inte 15 meter. Läskigt må jag säga på vissa bitar för brasilianare kör som idioter ändå. Ana har också sagt att det är en rätt farlig väg och på vägen till Ipê såg jag flera minnesplatser. Vid ett ställe där dimman hade lättat något stod tre bilar stilla på sidan av vägen. En fjärde låg med taket neråt i diket. Alla runt omkring såg däremot lugna ut, vilket var skönt. Hoppas att ingen kom till skada. 

 

Dimman slutade inte förrän vi kom ut ur molnet när vi åkt nästan nerför halva berget i Três Forquilhas. Vi var hemma till 18 tiden. Daniel bytte snabbt om till ninja och så åkte han och Ana iväg. De kom hem vid åtta igen då Daniel konstaterade att festen var tråkig. 

 

Dagen var härlig och det var kul att få träffa de som jobbar på Centro Ecológico i Ipê. Något jag glömt berätta om är att nästan varje dag har jag saknat något specifikt. En dag var det till exempel sommardag på gräsmattan på Sollenkroka och mormor. Den här dagen var det dock bara naturgodis, märkligt nog. Ska skriva om det är något jag saknar speciellt för dagen. 

 

Senaste dagarna har jag inte haft någon större lust till att blogga. Men jag drar mig igenom det, för kommer ångra mig som sjutton om jag missar något. Jag får hitta något nytt som gör det roligt igen. Ändra hur jag skriver eller så. Tror att bilderna kan ha en del med saken att göra, det tar så lång tid att ladda upp då de är stora. Men kan ha hittat en lösning på det. Ger det några dagar så får vi se.