Dag 45
Måndagen den 10 november
På morgonen hade jag fortfarande svårt att ta mig upp ur sängen och ta mig runt, men jag hade lärt mig från dagen innan det mest effektiva sättet att stretcha ut på- att ställa mig lutandes med ryggen mot en vägg och sakta dra in fötterna mot väggen tills jag kan stå rakt. Så jag kunde relativt snabbt gå ganska bra. Jag och Ana åkte in till kontoret och sedan tillbaka hem för lunch. Vid lunchen packade jag sovkläder, tandborste, smink och sminkborttagning. Jag skulle nämligen sova hos Giselle till kvällen.
Det bar iväg mot Três Cachoeiras. Först hämtade vi en lärare/författare på Escola Baréa, skolan som Florianopolis studenterna besökte. Efter det åkte vi till en annan som inte låg långt därifrån. När vi kom fram och in i skolan stod alla barnen på led utanför ett klassrum och höll händerna ovanför huvudet. Utklädda var de också, i en massa olika färger, masker och material. Jag undrade vad vi hade kommit till egentligen. Vi fick gå igenom hela tunneln av barn för att komma in i klassrummet. Strax fylldes det med föräldrar. Nej, förlåt! Mammor var det. Trots att alla föräldrar var bjudna fanns det inte en enda pappa på eventet. Nej männen jobbar ju under dagen. Och även om kvinnorna också gör det så är det ju såklart dem som ska gå.
Det vi kommit till var en boksignering. Läraren vi hämtade upp jobbar på Escola Baréa, som är en av Centro Ecológicos främsta samarbetsskolor. Den här läraren, Anita, blev inspirerad av det ekologiska jordbrukssystemet och skrev tre stycken barnböcker om flickan Nina. Nina bor på en bondgård och i boken får barnen läsa om varför ekologiskt jordbruk är bättre än konventionellt. Gift = sjukdomar osv. Riktigt fin bok med ett bra innehåll!
Barnen hade såklart redan läst en av böckerna i skolan (Nina e os passarinhos = Nina och de små fåglarna). Till och med gjort en teater av den! En av lärarna på skolan läste ur boken med musik från en stereo medan barnen gjorde rörelser och sjöng. Sådär gulligt som alla barnpjäser är. Det blev även väldigt uppskattat hos Anita, författaren.
Efter eventet släppte Ana av mig i Três Cachoeiras hos Giselle. När Giselle såg hur jag gick tyckte hon så synd om mig så att jag fick låna hennes massagemaskin. Så jag körde den på vaderna i ungefär en halvtimme så de blev alldeles varma. Kände ingen större skillnad i gången dock. Rogerio, Giselles man, kom hem med deras dotter Beatriz. Efter ett tag kom även Julio, en släkting till Rogerio. Vi satt i soffan och pratade ett bra tag och det var kul att lära känna Rogerio bättre. Jag fick en notis på telefonen om att Zlatan hade vunnit guldbollen för nionde gången, vilket gjorde mig lite irriterad. Visst, han är Sveriges bästa fotbollsspelare men i år har han inte presterat så mycket. Han har rent av varit borta en hel del. Det finns andra, till exempel Markus Rosenberg, som har gjort riktigt stora insatser under året som också förtjänar priset. Ibland undrar jag om de ger priset till Zlatan bara för att de känner sig tvungna till att göra det. Hoppas att någon snuvar priset av honom nästa år. Att John Guidetti får en grym säsong.
I alla fall så uttryckte jag min besvikelse för mitt sällskap, vilket fick dem att börja undra lite om svensk fotboll. De kände inte till någon annan svensk fotbollsspelare än Zlatan, såklart. Eller Julio kände igen namnet Sebastian Larsson. Men Rogerio frågade vilket lag jag hejade på i Sverige. Jag svarade att jag inte tittar på svensk fotboll men att Hammarby är det lag som ligger närmast mig, bokstavligt talat. Han försvann för en stund och kom tillbaka med bajenkepa på huvudet. Jag blev så förvånad att jag började skratta riktigt mycket. Världen är liten.
Strax innan åtta envisades Giselle med att vi skulle ta bilen till hennes engelska kurs för mina vaders skull. Jag sa att det bästa vore om jag gick men hon lät sig inte övetygas. När vi sedan bara åkte ett kvarter kändes det något oerhört löjligt att vi hade tagit bilen. Ännu mer när alla hade samlats och vi gick tillbaka samma kvarter för att gå på caféet som ligger under Giselles lägenhet. Rätt så onödigt. Men det hela slutade med att jag hade fantastiskt trevligt och roligt. Hennes engelska lärare, som jag tyvärr inte kommer ihåg namnet på, hade bott i LA i sju-åtta år och snackade riktig amerikanskengelska. Grymt duktig var hon också! Skulle jag bara hört henne prata engelska skulle jag aldrig tro att hon kom från Brasilien. Snabbt som tusan pratade hon, oavsett vilket språk hon använde. Giselle sa att hon var loca och jag antar att dem använder ordet loca/loco för det svenska ordet skön. För det var hon verkligen, hur skön som helst. Rolig och sjysst med en riktig attityd. På lektionen var även två andra, Carolina som var 18 år och Sandra som just slutat på universitetet. Läraren var för övrigt 33 år men kändes mer som 25. De var väldigt nyfikna på vad jag gjorde här i Brasilien. Carolina tyckte jag gjorde väldigt mycket och frågade hur jag orkade med alltihop, hur jag fick det att fungera. Hade inte riktigt något bra svar på det faktiskt för visst vet jag att det är mycket, men jag upplever inte att det är något problem med det eller att jag blir stressad av det. Visst tar bloggen lite stryk då jag hamnar lite efter i dagarna men det funkar, jag tar ju igen det så fort jag bara kan.
Vi umgicks i en timme. Det skulle vara en engelska lektion men jag måste säga att det var väldigt mycket portugisiska under den timmen. Kanske för att Sandra och Carolina knappt pratade eller förstod engelska. Kul hade vi i alla fall och jag hoppas på att jag får följa med på flera "lektioner".
Efter det gick vi hem till Giselle, där Beatriz redan gått och lagt sig och Rogerio satt framför tv:n. Vi satt och pratade en stund och sen gick jag och la mig, rätt trött.