tuvas brasil

 

 

Jag vaknade upp hemma hos Giselle. Vi åt frukost, gjorde oss iordning och åkte till kontoret. Där var det planering som gällde och Ana kom lite sent. Jag pysslade med min presentation. Till lunch åkte vi hem och åt. 13.05 kom Cristiano och plockade upp mig och därifrån fortsatte vi in till Torres för att hämta Miriam. Efter det begav vi oss ut till Morrinho do Sul, till en kyrkolokal. I den rätt mörka lokalen med lysrörslampor och något slags papper i taket stod ett bord längst in och en massa plaststolar utsällda i en ring. Det var redan rätt många där men det så småning om droppade det in väldigt många fler. Totalt tror jag att det kom 55 personer eller mer. 

 

Detta möte sker cirka två till fyra gånger per om jag förstått det hela rätt. Det är en del av EcoVida som jag ännu inte är riktigt insatt i ännu, så ska inte uttala mig för mycket om det. Men på detta möte samlas bönder, producenter, andrahands personer, Centro Ecológico och de olika kooperativen. Alltså kom det folk från alla olika regioner jag varit i (Mampituba, Morrinho do Sul, Três Cachoeiras, Três Forquilhas, Dom Pedro da Alcantrâ) och några andra som jag tror att jag ännu inte besökt. Det var många nya ansikten men även många bekanta. Räknade ut att minst 20 personer på mötet hade jag sett minst en gång förut, men de allra flesta fler än fem. De samlades där, i vad de kallade nukleoid, för att komma överens om saker som de olika grupperna från regionerna tog upp. Bland annat uppfattade jag att de kom överens om något slags pris, tror det hade med bananer att göra. Sedan var det också en kvinna som fick godkänt till att certifiera sina produkter som ekologiska. Vid ett annat tillfälle uppstod det nästan ett bråk. Tydligen hade några bönder använt något i sitt jordbruk som innan sågs vara okej för ekologiskt jordbruk men som nu blivit förbjudet enligt brasiliansk lag. Det retade de här bönderna väldigt mycket och stora diskussioner uppstod. Men om det är lag kan de ju inte göra så mycket åt det, bara att sluta använda det. 

 

På möten brukar jag ganska bra kunna uppfatta vad som sägs och vad allt handlar om, men inte på detta. Över 50 personer från en massa olika ställen med olika dialekter. Bara de jag pratat med förut och vet hur de pratar kunde jag förstå, om de inte pratade för snabbt. Annars var det helt omöjligt. Men mest av alla pratade Paulo Bellé (Nej, inte Nelson Bellés , en bonde med ett mindre lantbruk med en pousada (som ett slags vandrarhem/hotell) som förut i många år varit o presidente, den som hållt i mötena och ansvarat för nukleoiden. Han må ha tagit ett steg tillbaka och avslutat sin post men han vet fortfarande hur allt fungerar och berättade just om det för alla nya personer i nukleoiden. 

 

Jag gick runt på olika ställen i lokalen och fotade. Miriam gick ut och in i lokalen med olika personer för att interjvua dem. Inte förrän vid sex tiden tog mötet slut. Det tog ganska lång tid innan vi kom därifrån också. När vi kom till Torres lämnade vi först av Miriam inne i stan. På vägen såg jag Laercio stå utanför en farmacia. Misstänkte att hela familjen var ute då, vilket bekräftades när jag kände på porten. Nyckeln hade jag också glömt så jag var utelåst. Som tur var tog det inte överdrivet lång tid för Ana att komma hem, högst en halvtimma. 

 

Tisdagen så var mina vader dramtiskt mycket bättre. Jag tror att massagemaskinen verkligen gjorde susen! Jag kunde gå som vanligt igen, vilket kändes helt fantastiskt. Aldrig ska jag underskatta förmågan att kunna gå igen.