Dag 47
Onsdagen den 12 november
När jag öppnade dörren till kontoret möttes jag av glitter i olika färger och Giselles leende som gick från öra till öra. Hon var i sitt essä. Den lilla julgranen hade åkt fram, trots att det ännu inte var mitten på november än. Giselle som älskar festliga traditioner och kalas var fullt upptagen med att pynta den tillsammans med Ana-Clara, Cristianos dotter. Jag uttryckte min åsikt att det var alldeles för tidigt med gran men G svarade snabbt att det var inte alls. Om hon fick bestämma så skulle granen vara framme året runt. Jag däremot tycker det är bra att ta fram den dagen före doppare dagen och sen slänga ut den i januari, som vi gör hemma. Granen själv verkade heller inte vilja bli avdammad (ja en plastgran) eller klädd då den ramlade flera gånger. Det slutade med att G var tvungen att knyta fast den i fönstret för att den inte skulle lägga sig ner.
Lunch åt jag hemma med Ana, Laercio, Daniel och Jaquie. Sen blev jag upplockad Utav Cristiano och vi begav oss till Dom Pedro da Alcantrâ, men inte till kontoret. Först besökte vi några av mina favoritbondefamilj (ja har några nu). Luzia, Tobias, Paulo och Terecinga. Där var även Elias, Selmas son, som är en del utav min andra favoritbondefamilj. Vi satt i köket inne hos Luzia med Tobias, hans son, Elias och Paulo. Luzia kom och gick lite då och då. De diskuterade om framtida köp ut av maskiner för att kunna producera egen açaí, maracujá och buccia juice. Detta är en dyr men viktig investering för mindre bönder, då de får möjligheten att göra egna produkter som de kan sälja. Annars säljs deras råvaror till en andra hand som tillreder de och säljer det, vilket bonden förlorar på. I och med att den är dyr så köper Tobias familj och Selmas familj den här maskinen tillsammans, med stöd ut av Centro Ecológico (om jag förstått det rätt). Det var mysigt att sitta där hos dem. Även om det är lite svårt att prata med då de har en grov dialekt så är det lätt att tycka väldigt mycket om dem ändå. De är en sån vänlig och fin familj som jobbat länge ekologiskt jordbruk. De ger en känsla av trygghet. Samtidigt regnade det ute och på bordet stod en stor hink med torkade bananer som alla smaskade på.
Men vi var inte där så länge. Vi hade många bönder att träffa för kort tid. Tre stycken faktiskt på mindre än en eftermiddag. Först åkte vi till Otinho (Tror det är rätt namn), en bonde som Nelson förut pekat ut förut åt mig så jag visste vart vi var. Han kände till farmor mycket väl och var nyfiken på Sverige.
Det är kallt i Sverige va? Har ni får där? Hästar? Jag skulle nog passa ganska bra i Sverige, jag har väldigt svårt för värme förstår ni.
Tyckte nästan lite synd om honom. Bo i ett land (och delstat) där det blir 40 grader på sommaren, jobba som bonde och ha så svårt för värme. Cristiano och Otinho började prata om Cetap, ett projekt som pågår. Otinhos dotter och barnbarn kom på besök någonstans i mitten på vår visit. Vi fick apelsiner och dottern tittade märkligt på mig när jag skalade och åt. Otinho, dottern och barnbarnet skar alla tre av toppen på sina apelsiner och skalade med kniv sedan av det orangea så apelsinen bara var täckt av det vita höljet runt om. Sedan började de trycka och suga ut all saft. När all saft var borta öppnade de apelsinen helt och åt fruktköttet. Att jag åt apelsinen i klyftor var något väldigt märkligt.
Efter det åkte vi cirka 200 meter bort, till en Dilmar, en tomatbonde. På hans tomt utanför huset gick nästan en hel bondgård fri kändes det som. En stor vit häst, hundar, tuppar, hönor, kycklingar, katter, en ko och lite andra djur. Vi gick direkt ner till hans ekologiska planteringar av tomat. Det luktade fantastiskt av solmogna tomater. En sommardoft som är helt klart underskattad. Han var väldigt pratglad och berättade hur han skötte sitt jordbruk och hur grannarna gjorde. Pekade gärna ut fina tomater som fanns på varenda planta. Han hade sex stycken "tält" som var 50 meter långa och 10 meter breda, fyllda av tomatplantor. I vissa var plantorna runt två meter höga och det kändes som om man gick i en smal labyrint. Andra var höfthöga och såg mer ut som en plantering. Där såg jag min första pelikan, dock på håll. Den höll på att tjafsas med ett par andra fåglar och förde ett högt oväsen.
Jag tjuvade några röda tomater och stoppade i munnen medna vi gick där och lyssnade. Efteråt berättade Cristiano att han är där ganska ofta, just för att Dilmar har så mycket att berätta.
När rundturen var klar bar Dilmar upp en låda med nyskördade små tomater. Han började plocka i den och la tomaterna i två påsar som han sen gav till oss. Verkligen en fördel med det här, man får ekologisk frukt och grönsaker direkt från planteringarna. Det kallar jag lyx.
Den tredje bonden var inte hemma så vi begav oss till Torres istället då klockan hunnit slå 18. På vägen hem satt jag och åt på de goda tomaterna, vilket gjorde att när jag kom hem var bara halva påsen kvar. Men här hemma verkar det nästan bara vara jag som äter de. Jag älskar tomater, godaste som finns.
För någon vecka sen så sa Daniel att han nu ser mig som en extra syster. Och ja, det är ju som en liten extra familj jag har här. Daniel är sån person som verkligen tycker om närhet och tycker om att hålla hand eller hålla om personer han gillar. Och nu när vi tittar på youtubevideos så tar han alltid min hand och håller i den eller börjar hålla på med mitt hår om jag hjälper honom att plugga. Den här dagen frågade han Laercio om de inte kunde byta ut Elena (hans 25 åriga storasyster som bor i Mexiko) mot mig. Antar att han verkligen saknar att ha ett syskon hemma då alla hans tre storasyskon nu flytt Torres. En nackdel med att 10 år yngre än sina syskon, måste vara ensamt.
