tuvas brasil

 

Jag vaknade upp vid sex då klockan på telefonen ringde. Mådde illa och kände mig lite smått bakis efter kvällen. Jag och Sofia hittade en riktigt typisk brasiliansk restaurang med plaststolar, god mat och lite för starka drinkar, precis vid strandkanten. Vi hade en riktigt trevlig stund med prat och skratt, helt klart en av de roligaste kvällarna. Jag åt en á la minuta och Sofia en ungefär likadan fast med fisk. Till det tänkte vi dricka Caipirinha, men det fanns inte. Så det blev Caipira med maracujá och ananas istället. Vid halv elva upptäckte jag att Ana hade ringt mig fyra gånger och skickat tre sms. Jag ringde henne i tron om att hon var orolig för oss men nej, hon var snarare glad att vi kom så bra överens och hittade på något. I och med att Sofia bor hos Marta strax utanför stan var Ana snäll nog att komma och hämta oss och köra hem henne. 

 

Packa hann jag inte göra under gårdagen så det blev till att göra den här morgonen istället. Långsamt men effektivt packade jag ihop alla mina grejer. Smög ner till köket och tog något att äta. Daniel sov med en kompis på varsin madrass i vardagsrummet. Jag försökte vara så tyst som möjligt, men sen kom Ana och brydde sig inte så mycket om att vara tyst. Antagligen visste hon att de inte en skulle vakna om en bomb släpptes ner i kvarteret. Hon hjälpte mig med att göra en matsäck, försökte väcka Daniel så att han kunde säga hejdå till mig men det funkade inte. Sen satte vi oss i bilen och körde till busstationen. Under den korta resan kom ämnet upp varför jag bestämt mig att resa hem. Jag försökte berätta varför för henne jag gjort det val jag gjort och hon tog det bra, förstod varför. När jag skulle kliva på bussen blev hon tårögd och minst tre kramar blev det innan jag klev på. Sista hon sa var att man aldrig ska ångra det man gör. Måste säga att det var ett lite känsligt farväl då jag bara ska vara borta i några dagar. Jag kommer tillbaka till Torres snart. Undrar hur det blir när jag faktiskt åker hem. 

 

Jag började med att ta bussen till Caxias do Sul. Med buss var vägen upp för de regnskogstäckta bergen inte alls lika häftig, men det kanske också berodde på att jag åkt där en gång innan. Jag lyssnade på Alex Fergusons biografi, som jag redan lyssnat på en gång men hade inget annat att lyssna på då jag dumt nog inte satt någon annan bok på offlineläge i appen. Ville inte se på film på datorn under den här sträckan då den var rätt svängig. Bussen hade en paus på femton minuter vid en sämre restaurang. Ana hade rekommenderat mig att köpa pão de queijo där då inget annat tydligen var gott. Så jag bad om tre stycken, men insåg sen att de inte tog kort och att jag bara hade några centavos i lösa pengar. 

 

Väl framme på busstationen i Caxias do Sul hade jag gott om tid, mer exakt två timmar. Tänkte köpa biljett och sen sätta mig någonstans att äta på stationen. Jag gick runt runt runt men hittade inte vart någonstans jag kunde köpa min biljett. Jag gick in på en bussfirmas reception och frågade. En snäll anställd visade mig vägen. Ner för trapporna, under tunneln och upp i en biljetthall (Nej det fanns inga skyltar). Han väntade med mig i kön och hjälpte mig att boka biljetten då det var svårt att uppfatta vad hon inne i båset sa genom mikrofonen. Sen var det bara att betala. De tittade hopplöst på mig när jag tog fram mitt kort. En större bussbiljettcentral i en stor stad som inte tar kort tänkte jag ännu mer hopplöst. Livet i ett u land i ett nötskal. Killen från bussbolaget hjälpte mig att hitta en bankomat. Men nej, den tog inte visa och var dessutom den enda som fanns på hela stationen. Jag ringde och smsade Ana om och om igen tills hon svarade. Vi löste det med att jag fick ta en taxi och åka någon annanstans för att ta ut pengar. Jag gav telefonen till den taxichaufför som såg snällast ut så Ana lättare kunde förklara vad jag skulle göra. Lätt gjort körde han mig till närmaste shoppingcentrum. Där hittade jag snabbt fem olika uttagsautomater, varav en ville ta visa. Dock sa den något om estrangeiros som jag inte hann läsa innan texten försvann. Men jag fick mina 100 reais (300 kr) och kunde återvända till taxichauffören, nöjd. Tillbaka på busstationen vet jag inte hur mycket taxiresan kostade, men jag gav honom 20 reais (60 kronor). Han började leta upp växel i sin stora sedelbunt men jag viftade med handen, tackade och gick. Med tanke på hur hjälpsam han hade varit så var han värd de extra reaisen. 

 

Jag köpte min bussbiljett och gick sedan till ett café. Köpte en fruktsallad och en flaska guaraná. Vid 15.30 satte jag mig på bussen mot Ipê och satte på Steven Spielbergs Tintin. Plötsligt var klockan fem och jag upptäckte att vi rullade in i Antonio Prado. Jag skyndade med att packa ihop och gick av när bussen stannade. Tydligen inte på huvudstationen i Antonio Prado, men det var ju bättre där en att åka för långt tänkte jag. Maria José hittade mig efter fem minuter och vi åkte till hennes hus. Sist jag var där såg jag bara garaget och bakgården. Nu har jag fått se hela huset, vilket är väldigt stort. På den första vångingen är det en motsvarande butikslokal som Centro Ecológico i Ipê använder som möteslokal. Andra våningen är en lägenhet som fem personer skulle kunna bo i. De har ett vardagsrum, ett tv rum, ett kök, två arbetsrum (ett till Flavio (hennes man) och ett till Maria José) , ett gästrum och en trappa upp ytterligare ett sovrum som dessutom har en väldigt stor garderob (eller walk-in-closet om man vill kalla det för det. 

 

Rätt trött från resan gick jag in och vilade på mitt rum efter rundturen. De själva satt och arbetade. Jag halvtittade på en av mina svartvita favoriter, Casablanca. Sedan gick jag upp, fick hela köket förklarat för mig och lagade en äggmacka. Efter det gick jag och la mig igen, rätt tidigt.