tuvas brasil

 

Ja, precis som vid den 50onde dagen så blev det ett äventyr denna dag, dock på jobbtid med Ali. Ali heter egentligen Alinise men det är alldeles för svårt att uttala så hon kallar sig för Ali. Hon är 25 år, är agronom och har jobbat på Centro Ecológico i två år. Tydligen träffade hon min farmor när hon var här sist, vilket är två år sedan. 

 

Canela var det vi skulle till. En liten stad utanför en annan större men fortfarande rätt liten stad Gramado. Dessa två städer är rätt speciella. I Canela  (som betyder kanel, ja) bor det cirka 20 000 personer och är känt för sitt vackra landskap. Gramado bor det 32 000 personer och är delvis känt för naturen, men är mest känt för sin julbelysning. Gramado må vara en liten stad men varje år kommer det dit 3 miljoner turister för att se på julbelysningen. Snacka om säsong? Giselle har pratat mycket om Gramado så jag kände till det lite sen innan och var lite förberedd. 

 

Men Ali hämtade upp mig klockan 08.00 och så började vi vår resa på tre timmar. Vi pratade mycket och lärde känna varandra. Hade en riktigt trevlig biltur. Det regnade också, vilket gjorde bilturen mycket mysigare. Efter två timmar, när vi kom till den lilla staden Nova Petrópolis stannade vi till och åt frukost/mellanmål. Jag tog en pão de queijo och en cappuccino. Men cappuccino var det inte riktigt, utan till min förvåning fick jag en kopp med choklad/kaffe med en väldigt söt kräm ovanpå som såg ut som grädde, men som inte var grädde. Extremt sött, precis brassarna gillar det, men ätligt. 

 

Efter det hade vi bara en timme kvar på resan. Jag började lägga märke till hur husen, redan vid Nova Petrópolis såg annorlunda ut. Ipê och Antonio Prado är starkt influerat av italien då de var kolonialstäder som italienarna grundade. Därför finns det många tredje-fjärde-femte generationens invandrare från italien där. Den stora staden Caxias do Sul är likaså en kolonialstad grundad av italienare. Men vid Nova Petrópolis började husen se mer tyska ut. Det är för att den staden, Gramado och Canela är tyska kolonial städer. Och ju längre vi kom på resan ju mer tyskt blev det. Plötsligt dök de upp stora reklamskyltar och jag reagerade framförallt på en utav dem. En stor bild med en skidåkare i en brant backe, pudersnö, sol och klar himmel. Snowland. Jag var tvungen att fråga Ali vad det var, för här i Rio Grande do sul blir det som allra minst 1 grad ute på vintern. Och ja, det var det jag misstänkte. Det finns en stor byggnad, som ser ut som en fabrik, där de har konstgjord snö och skidbacke. Men särskilt hög var inte byggnaden så jag tror inte att den är direkt stor backen. Men så märkligt! 

 

I nästa ögonblick fick jag syn på en trafikskylt där det stod Aspen Mountain. Jag läste det högt (förvånad) och Ali undrade vad det betydde. Jag förklarade att mountain är montanhia på engelska och att Aspen är skidort i USA. Efter ett tag kom vi till en stor anläggning som visade sig vara just Aspen Mountain, förmodligen något slags hotell. Överallt dök det upp bara mer och mer tyska ord. Massvis av hotell och stora bussar fyllda med turister. Och efter att vi åkt i i porten till Gramado (alla kommuner har portar, tänk er om Årsta, Enskede, Södermalm eller Aspudden skulle ha stora utsmyckade portar) så smällde det liksom till. Plötsligt var det jul. Julpynt var man än tittade, det var helt sinnessjukt. Staden var full av hotell och fonduerestauranger. Många reklamskyltar om restauranger/barer som har europeiska viner, ostar och korvar. Strax utanför låg stora affärer, muséer i olika slag, lekslott (med gigantiska plast statyer av kända karaktärer från filmer osv) och winter-wonder-lands med massvis av små tomtar och julpynt. Jag började undra rätt ordentligt vart jag egentligen hade kommit. 

 

Vi åkte bara igenom Gramado. I Canelas centrum (som även det hade en hel del julpynt, men inte alls lika mycket) stannade vi och åt samt hämtade upp ett äldre par som skulle vara med på mötet vi skulle på. Vi åkte sedan ner i en dal, 3 km från centrum av Canela, som var något helt fantasiskt vackert. Vi kom fram till någon slags studiegård, alltså en bondgård som är gjord för studenter att komma dit och jobba. Av någon anledning påminde stället lite om Järna, vet inte riktigt varför dock. 

 

Där fanns det totalt fem hus. Alla i en fin och lite annorlunda arkitektur och många med gräs på taket. Tre av dessa såg ut att kunna vara hus man levde i, men var hus till får och hönor. Men det allra häftigaste  huset var också där vi skulle vara. Jag trodde att vi skulle komma till någon typisk liten bondgård eller kommunhus så jag blev rätt överraskad. Och jag fick en sån härlig känsla där, det var som om man automatiskt slappnade av helt och hållet. 

 

På mötet kom det bönder från ett kollektiv runt om hela Canela och Gramado. Ali redovisade projektet med Cetap och vad man ska ha och inte ha på växterna för att kontrollera insekter och sjukdomar. Något jag börjat lägga märke till är att jag blir väldigt trött efter ett tag på möten oavsett vilken tid det är. Det är uttröttande att försöka hålla fokuset uppe och lyssna på snabb portugisiska där man förstår 1/3 av vad som sägs. Så mitt nya knep är att sitta och rita medan. Jag vet att det kan ses som nonchalant och som att jag inte lyssnar, men det faktiskt är raka motsatsen. Jag somnar om jag inte gör det. 

 

Efter att mötet hållt på i två timmar blev det en liten paus där de i kollektivet kunde diskutera vad de tyckte. Ali hade med sig druvjuice och bananer som alla fick ta del av. Jag passade på att ta ett glas, en banan och gå ut en stund för att njuta lite av naturen. Ut kom även en äldre man som började konversera med mig. Även han frågade om Suiça så jag var tvungen att rätta honom till Suécia. Och jag tror att det här var det första samtalet jag haft på portugisiska där jag inte stakat mig en enda gång och förstått exakt allt han sa. Allt kom automatiskt, framsteg! Blev rätt så imponerad av honom. Förmodligen över 60 år, professor i matematik på två universitet (Caxias do Sul och tydligen något annat som var en "referens" över hela Sydamerika) och sen sex år tillbaka även bonde. Inte alla 60 åringar som gör sånt inte! 

 

I stunden tänkte jag inte på hur väl samtalet gick, men efteråt när jag tänkte efter blev jag riktigt stolt över mig själv, vilket gav energi till den sista timmen på mötet. Vid fem tiden var allt över och vi begav oss hem. Vi stannade i Nova Petrópolis och åt på samma café som på morgonen, en snabb middag. Efter Nova Petrópolis hällregnade det enda till Caxias do Sul. Verkligen hällregn. Ett tag var vi tvungna att stanna till vid sidan av vägen för att vi inte kunde se vart vi åkte någonstans. Vägen hem var inte alls lika pratsam, vi var båda väldigt trötta. 

 

Jag kom hem strax efter nio och gick och la mig på en gång. 

 

Något som jag dock inte kunde låta bli att fundera på var det här med kolonialismen i städerna. Den var ju så uppenbar! I städerna framstår det att de är så stolta över sin kolonialism och förfäder. I Caxias do Sul finns det en jättestaty som hedrar de italienska förfäderna som grundade staden. Att kulturen syns så mycket är inte konstigt, för generellt sätt i Brasilien så är det de vita som är rika och de svarta som är fattiga. I Brasilien är rasismen stor, men inget ämne som riktigt diskuteras. Det som diskuteras är fattigdomen som då kanske också inkluderar rasismen. Men saken är den att de här städerna grundades av vita människor från Europa och i regel är det de som har pengar som hörs och syns mest. Alltså den kultur som visas i Gramado, Canela, Antonio Prado och Caxias do Sul är de vita rikas. Och nej, det bor inte bara vita i de städerna. Jag tycker det är lite märkligt att de kan skryta så om kolonialismen när den har orsakat så mycket ont. Visst den har gett oss goda saker, men på vilken bekostnad? Hela världen lider ju fortfarande ut av konsekvenserna än idag! Jag skäms å deras vägnar faktiskt.