tuvas brasil

 

"Hej vängruppen!

Jag heter Tuva och är just nu i Torres på praktik på Centro Ecológico. Jag kom hit den fjärde oktober och möttes upp av Ana Meirelles vid bussen. Jag har nu hunnit installera mig hemma hos henne och Laercio. Måndagen den sjätte oktober var min första praktikdag, vilket var lite nervöst, men alla här på Centro Ecológico gav mig ett varmt välkomnande. Min portugisiska är långt ifrån bra, om ens okej, så det är lite svårt att förstå varandra då de flesta bara talar portugisiska. Men vi lyckas gå runt ändå med knackig portugisiska blandat spanska och de får tala ganska långsamt för att jag ska hänga med i vad de säger. Men när jag lyckats få fram att jag är Birgitta Wrenfelts barnbarn håller de upp händerna mot himlen som om de prisar gud. I hela min barndom har jag hört farmor prata om Centro Ecológico och hur mycket de som jobbar där betytt för henne. Det är kul att få komma hit och få se hur mycket hon betytt för dem. Men framförallt att se vad de sysslar med.

 

Här i Brasilien, precis som på många andra ställen i världen, så funkar inte de stora monokulturella jordbruken längre. Det må ha lyckats med det som önskades- större skördar och mer export- men nu står det alldeles för mycket på spel både ur ekonomiskt, miljö och kultur perspektiv. Livsmedelssuveränitet är i riskzonen, förlust av biologisk mångfald, jorderosion, vattenföroreningar, en fortsatt förstörelse av skogsfragment och utarmning av landsbygden, är bara några av de fortsatta resultat från storskaliga monokulturer. Varje år besprutas grödorna i Brasilien med mer än 1 miljard liter bekämpningsmedel. Det gör landet till det största i världen på konsumtion av bekämpningsmedel - mer än fem liter per capita.

 

Men under de senaste decennierna har tusentals brasilianska bönder börjat omvandla sina produktionssystem till ekologiska. De flesta av dessa är förknippade med lokala eller regionala marknadsföringssystem som potentiellt kan spela en avgörande roll för att främja sociala och miljömässiga framsteg. Till exempel blir inkomst genererande aktiviteter, genom vilka jordbrukarna kan samla bättre ekonomisk avkastning för deras insatser, allt vanligare. Det är avgörande för att göra hushållsjordbruk ett hållbart alternativ och samtidigt bidra till att främja en hållbar utveckling av landsbygden. Att underhålla det sociala livet på landsbygden, bland annat genom att skapa fler jobbmöjligheter och aktiviteter, förhindrar man den världsomfattande trenden av tillströmning till städer. Det är särskilt viktigt för att kunna skapa mer stabila och givande jordbrukscentrum.

 

Och medan den globala råvarumarknaden är en bakomliggande orsak till den ständigt ökande förlusten av biologisk mångfald, tenderar den att homogenisera och gynna värdefulla grödor, samtidigt som lokala marknader har potential att stimulera jordbrukets biologiska mångfald. Till exempel försäljning av flera sorters grönsaker och underutnyttjade grödor som inte säljs i vanliga snabbköp. Men genom lokala kommersialiserings strävande lantbrukare har den extra möjligheten att göra meningsfulla vinster från de annars mindre säljbara skördarna skapats. Att förkorta avstånden mellan producenter och konsumenter har även visat sig vara förmånligt för att främja en mindre konsumtion av transportenergi och därmed minska utsläppen av växthusgaser. Det gör att skapandet av lokala system och ekonomier, i ett växande sammanhang av klimat och ekonomiska kriser, tenderar att minska matmilen och blir allt viktigare i en värld som hungrar efter ekologiska lösningar.

 

Detta är något som Centro Ecológico bidragit med sedan de kom till Torres i Rio Grande do Sul. De föreslog då att skapa beroende jordbrukssystem som skulle ge de lokala bönderna och andra berörda parter fler val och mer kontroll över deras produktion, distribution och variation av deras produkter. Bland annat var ett förslag i det nya jordbrukssystemet att låta böndernas marker återhämta sig från det monokulturella systemet, så att den naturliga vegetationen kom tillbaka, för att sedan odla ett blandat system av växter och inhemska arter av örter, buskar och träd. Alltså imitera naturliga mönster, vilket bland annat bidrar till en högre biologisk mångfald, minskade koldioxidutsläpp och bättre livsmedelssuveränitet hos bönderna.

 

Centro Ecológico föreslog också att det skulle vara fördelaktigt att minimera avståndet mellan producenter och konsumenter genom att utveckla alternativa marknader som gör det möjligt för bibehållandet av mervärde på lokal nivå.

 

Detta är något som jag haft privilegiet till att få se. En tidig fredagsmorgon skjutsade Ana ut mig till en bondgård i Três Cachoeiras, inte långt ifrån Torres, som drivs av två par. Det var Tobias, Luzia, Paulo och Terecinga. Under dagen fick jag gå runt på deras marker och se hur deras jordbruk fungerar. Allt de producerar är ekologiskt och agroforestry. Och det är ju fantastiskt vilka skillnader man ser mellan det och monokulturellt jordbrukssystem. I Sverige har jag på somrarna gått på ett flertal jordgubbsfält och plockat bär i värmen. Men när synen landat på de döda insekterna och djuren, allt från sniglar till getingar, bredvid jordgubbsplantorna så har suget på de goda bären försvunnit. Det är en helt annan grej att gå på ekologiska och agroforestry marker. Istället för att ligga på marken flyger insekterna runt i luften. Fascinerande att den biologiska mångfalden är så påtagligt synlig. Samtidigt så är gården helt självförsörjande när det gäller mat, då de kan plantera flera olika grödor genom agroforestry och inte bara producera en sak för att sälja.

 

Under dagen umgicks jag mycket med João och Ana-Paula, Terecinga och Paulos barn. De hjälpte till under hela dagen med allt på gården. Jag frågade dem vad de vill bli när de blir stora och båda svarade att de ville läsa om lantbruk på universitetet, vilket deras storasyster gör och deras kusin redan tagit examen i. De vill fortsätta familjens tradition av jordbruk. Undrar om detta är ett resultat av Centro Ecológicos initiativ till att ha fler utbildande aktiviteter med bönder och deras barn, för att bryta trenden att flytta från landsbygden till städerna, och främja jordbruket.

 

På gården fick jag även hjälpa till inför helgens marknad. I Torres arrangeras Bondens marknad varje lördags förmiddag. Så inför den fick jag väga och paketera bönor, klistra på etiketter på muscovadosocker, mandioca och bananer. Jag fick även skörda couve (kål) och ruccola, samt skala aipim (också kallat mandioca). Dagen efter gick jag till marknaden i Torres för att se hur det var. Jag kom strax innan marknaden stängde och Luzia hade sålt väldigt mycket utav det vi hade förberett under gårdagen. Även om marknaden var liten och vädret inte det bästa var det en väldigt fin och mysig stämning bland försäljarna, vilket smittade av sig på konsumenterna. De som var där och handlade stannade länge och pratade med bönderna om produkterna de köpte. Något jag är rätt säker på skapar en närmre relation och större respekt till bönderna, men som också ger konsumenterna en bättre förståelse om hur jordbruket fungerar. Hur ofta ser man en kund stå och prata länge med en expedit i snabbköpet i storstäder? Inte så ofta, de flesta tar sin frukt och går vidare till nästa hylla. Men när det väl händer så har expediten sällan någon större kunskap om produkten, bortsett från vilket land det kommer från och när utgångsdatumet är.

 

Under min första veckan hann jag även göra flera besök hos en kvinnorörelse, MMC, i Três Forquilhas. Det är en grupp kvinnor som gått ihop och startat upp en rörelse tillsammans för att de inte vill vara beroende av männen och kunna försörja sig själva. Något som fortfarande är vanligt i Brasilien, att mannen jobbar och kvinnan tar hand om hushållet. De har ett hus i Três Forquilhas där de producerar açai men också bakar bröd som de levererar till skolorna i kommunen. Tack vare organisationer som Centro Ecológico så har en lag stiftats om att minst 30 procent av maten i skolorna måste komma från lokala bönder. Ett bra sätt att se till att mindre bönder fortsätter med sitt jordbruk. I Sverige har vi endast en lag (vad jag vet) på att minst 20 procent av maten måste vara ekologisk, vilket det då oftast räcker för skolorna att köpa in ekologisk mjölk, möjligtvis smör. Att köpa in från lokala bönder vore något svenska skolor skulle kunna förbättra sig på. Där är bland annat Katarina Södra Skola på Södermalm i Stockholm ett svenskt ledande exempel, där skolköket bedrivs av kocken Carola Magnusson.

 

Så som ett avslut vill jag säga att efter en vecka på Centro Ecológico har jag sett och lärt mig mycket. Det de arbetar för är något som verkligen behövs i Brasilien, men också något som jag tycker Sverige ska ta lärdom av, då vi står inför liknande problem, som exempelvis urbaniseringen. Och gemensamt, tillsammans med resten av världens länder, står vi inför en klimatkris som behöver  Återkommer snart med nya uppdateringar om vad som händer på Centro Ecológico och om vad jag upplever här!

 

Hörs snart,

Tuva Wrenfelt"