Dag 20
Torsdagen den 16 oktober
Det fullkomligt vräker ner. Åskan mullrar och blixtarna kommer om vart annat. Som alla de tidigare dagarna började allt tort. Jag och Ana var på förmiddagen på två skolor i Morrinhos do Sul. Även om solen gömde sig så fullkomligt lyste det om ena skolan, av färg. Bilderna gör skolan tyvärr ingen rättvisa. På väggarna hade barnen fått måla och längs ena kanten stod det gamla, omålade gummistövlar som barnen planterat växter i. Lite längre bort låg det ett berg med bildäck- likaså dem målade i glada färger. När vi kom till den skolan möttes vi av Cold Plays sång på högsta volym, de höllnämligen på att fira "Lärarnas dag" i efterskott. En dag om året är det lärarnas dag, då är både lärare och elever lediga. Dagen efter, hade de i alla fall på den här skolan, en liten ceremoni för lärarna, där eleverna visade upp en film de hade gjort för dem. Centro Ecológico är engagerade i skolorna runt om i Rio Grande do Sul. Från första klass får eleverna lära sig om miljö och jordbruk. De får åka på studieresa till ekologiska bönder och bönderna kommer sedan till skolan och undervisar dem om vikten av biologisk mångfald. Tänk om skolorna var så i Sverige? Blev fylld av en sån härlig känsla när jag var där och ville inte riktigt lämna skolan. Kan jag inte få vara 10 år igen?
Men vidare åkte vi, till Três Cachoeiras och kooperativet Coopet. Anna handlade och jag mötte Cristiano, som jag skulle spendera eftermiddagen med. Då, vid 11 tiden var det riktigt kvavt i luften, himlen ovädersfärgad och regnet hängde i luften. När jag och Cristiano lämnade Três Cachoeiras vräkte regnet ner. Molnen låg svepta över bergen och bildade vackra nyanser. Vi åkte långt. Betesmark blev till stora risfält. Platt, platt, platt, med höga berg vid horisonten. Matkoman gjorde mig trött och jag blundade i tre minuter. När jag öppnade ögonen igen tittade jag rakt ner i en bananplantage som stupade brant. Undrade när vi hade åkt upp för berget. Vägarna blev bara sämre och sämre, ju längre vi åkte. Ibland fick vi möte med lastbilar, packade bananer, på den smala vägen med rätt branta stup på vår högra sida. Trodde att det aldrig skulle gå att komma om varandra. Men lastbilschaufförerna verkade erfarna och lyckades ge oss tillräckligt med plats så vi kunde passera. Efter ett tag stannade Cristiano till vid ett trähus. Runt huset pickade hönor, kycklingar och tuppar runt i den leriga jorden. Dörren till huset öppnades av en man. Det första jag reagerade på var att han var barfota. I alla andra hus i Brasilien har alla skor på sig. Vi tog ett språng in för att slippa bli genomblöta. Vid handskakningen la jag märke till hans naglar, något jag börjat titta på för att förstå vad för människa det är vi träffar. Smutsiga och svarta- han är bonde. Jag reagerade även på hans smutsiga, avklippta jeans, den stickade tröjan med hål i som avslöjade den starkt gula t-shirten in under. Tiriva, presenterade han sig som. Vi kom direkt in i köket där även en kvinna satt. Som många andra brassar hälsade hon bara med "Tudo bom?". Hon hällde upp vad det ser ut som varmt vatten i våra koppar, men som visade sig vara ingefärste. Dörren stod öppen och släppte in en kylig vind. Regnet smattrade mot plåttaket och radion stod på, spelandes en poppig forró. Huset var inte helt tätt. Här och var mellan planken skymtade jag ljus utifrån. Fönstrena hade inget glas, de bestod av träluckor, som alla stod öppna. Från tak och väggar hängde elsladdar som gick till lysrörslampor och gasspis. Rätt snabbt började jag leta efter det svenskaste jag kunde hitta i deras hem, något jag börjat underhålla mig med när det börjar talas alldeles för snabb portugisiska. Hittade ingenting. Efter en liten stund började de tala långsammare och ställa frågor om Sverige. Ytterligare några brasilianare som inte förstod hur det kunde bli 20-40 minusgrader eller hur det kändes. Cristiano var tvungen att göra jämförelsen med deras frys på åtta minusgrader för att de skulle förstå på ett ungerfär. Tiriva gestikulerade med huvud och händer. Frågade hur jag kunde leva där. Om det över huvudtaget går att driva jordbruk i Sverige. Sedan fördes långa samtal om Monsanto, GMO, ekologiskt jordbruk, marknader och bananer. Efter en timme ställdes det rätt traditionella eftermiddagsfikat upp. Kaffe, vitt bröd, marmelader och kakor. Men bland kakorna- mariekex. Hittade mitt svenska ändå. Vet egentligen inte om det ursprungligen är svenskt men för mig är det det.
Att sitta där i trähuset högt uppe i bergen bland atlantregnskog, med smattrande plåttak och mullrande himmel, var bland det mysigaste på länge. Insåg att även om det var mysigt för stunden så skulle jag aldrig kunna leva där Tiriva och hans fru bodde. I ett hus som skulle betraktas som bara starten på bygget i Sverige, med elledningar lite här och var samtidigt som kalla vindar drar genom springorna. Åter hemma igen har jag fått förklarat att de faktiskt har det mycket bättre ställt nu än för 20 år sedan, då de blev engagerade i Centro Ecológico. Tydligen hade de praktiskt taget levt i ett skjul, inte haft några riktigt egna marker och sålde bananer till en "andra hand" vilekt gjorde att de fick mycket sämre betalt. Skönt att de har fått det bättre, då Tiriva verkar vara en klok person som är engagerad i mycket.
På hemvägen märkte jag knappt att vi åkte neråt. Plötsligt var allt bara platt och risfälten tog över igen. Bergen återfanns sig ännu en gång vid horisonten. Molnen låg lågt, satt fast i bergen men såg ut att vilja stiga uppåt. Väl hemma i Torres började regnet ösa ner igen och blixtrarna vina omkring oss. Nu blir det middag och tidig läggdags- hoppas jag. Tänkte springa imorgonbitti och då behöver jag ta mig upp tidigt.
Boa noite!
