tuvas brasil

Nu känns det som om dagarna verkligen flyger iväg. Snart har jag varit här i en månad, vilket betyder att det är ungefär en månad kvar tills min ombokningsbara hembiljett från São Paulo infaller. Nu ska jag vara helt ärlig och hoppas att jag inte gör någon ledsen där hemma. För sanningen är att jag just nu inte vill hem. Jag har uppriktigt sagt nästan lite ångest för att det bara är en månad kvar. Inatt hade jag till och med en mardröm om det. Det lustiga var att drömmen kändes riktigt trovärdig för det var riktigt skönt att få krama om alla i familjen, men samtidigt så hade jag en klump av ångest i magen för att jag inte visste varför jag hade åkt hem från Brasilien. Men nu är jag här. Och jag njuter utav det till fullo. Biljetten är ju som sagt ombokningsbar. 

 

Igår skrev jag om mina tidiga planer. De blev inte riktigt som jag hade tänkt mig. Hela dagen hade jag suttit och uppdaterat mig på väderappen, för att försäkra mig om att det inte skulle bli några moln på morgonen. Till kvällen hade det ändrats och det stod Mest soligt.Men det skulle inte hindra mig. Jag skulle upp tidigt, gå ner och packa lite frukost, packa väskan med kameror och gå ut. Över bron vid lagunen och sedan upp på fyrberget för att äta frukost i soluppgången. Jag hade planerat och förberett nästan allt. Men för säkerhetens skull gick jag ner innan jag gick och la mig för att fråga Ana och Laércio hur tryggt det att gå själv den sträckan när det var mörkt ute. Jag fick ett ganska snabbt nej. Lite snopen gick jag och la mig, men strax efter knackade Ana på min dörr. Hon sa att Laércio kunde tänka sig att ta en promenad tidigt på morgonen om jag ville. Tackade jag såklart ja till. 

Tidigt på morgonen efter vaknade jag av att sängen vibrerade och en lite för energifylld signal tjöt i mitt öra. Ja, jag hade somnat med telefonen kvällen innan lyssnandes till Tiggarflickan av Alice Munro, som alla andra kvällar. André. Blev smått förvirrad men svarade ändå. Tio minuter senare möttes vi vid lagunen och började vår promenad. Först till stranden där jag fick se slutet av soluppgången. Stannade för att ta kort men André sa att vi skulle upp på berget där det var mycket bättre utsikt från samtidigt som han fortsatte gå. Jag joggade ikapp och var glad för att jag i alla fall hann ta två bilder från stranden. Vi kom in i en park och började genast gå uppåt. En brant backe som kändes härligt i min träningsvärk i låren. André började ganska snabbt pusta av ansträngning. Jag hade energi och bestämde mig för att springa upp, vilket jag tjänade på. För väl uppe stannade inte André. Jag som ville ta bilder på soluppgången, Torres och bergen kom låååångt efter. Det hjälpte inte riktigt heller när det var så vackert att jag ville stanna var tionde meter för att fota. André fick 100 meters försprång och sen var det bara för mig att springa ikapp. Och så fortsatte det, vid varenda ställe jag ville stanna för att ta kort på eller njuta av en liten extra stund, fick jag ta igen i springning då André gått för snabbt. Så det som skulle varit en promenad blev en slags joggingintervall istället. När vi kom tillbaka till stranden var jag tvungen att gå tillbaka hem för att göra mig iordning, medan André gick vidare. För min del blev det 6 km totalt. Skönt att ha avverkat det före klockan sju på morgonen. 

 

Vid kvart i nio åkte jag, Ana och Laércio ut till Centro Ecológico. Jag planerade lite, skrev lite och började fingra på den där webdesignen jag har som potentiell uppgift. Och vad sjutton har jag gett mig in på egentligen? Att skapa en hel hemsida från scratch är ju ett jättestort jobb. Bestämde mig för att lägga den lite åt sidan och fokusera mer på det andra då det känns viktigare. En hemsida kan de alltid anställa någon till att göra- även om det är lite dyrt. 

 

Till lunch åkte vi hem och åt den goda maten Jaquie lagat, busade lite med hunden Lola och började sen jobba igen. Vid 18 kom Ana hem efter lite ärenden och vi gick direkt till gymmet. 30 minuters uppvärmning på löpbandet. Jag hatar löpband, men på tv:n framför mig pågick karate VM (tror jag att det var). USA-Canada, vilket var lite oväntat intressant och fick tiden att rinna iväg. Casio, den enda instruktören på gymmet som kan någorlunda engelska, körde verkligen med mig. Det var dags för armarna vilket, bokstavligen talat, inte är min starka sida. Men det var nog den bästa armträningen jag haft. I vanliga fall brukar jag tycka att armträning bara här riktigt plågsamt (för man kan ju inte använda sina armar efter), men nu var den både plågsam och rolig. Men hur jag nu ska lyckas tvätta mitt hår är ett mysterium. Imorgon tänker jag gå tillbaka. Blir bara mer och mer bekväm där på gymmet. Tycker verkligen om det! Vem hade kunnat tro att det finns ett sånt bra gym i en håla som Torres? 

 

Appropå träning så la tränaren från Andrés gym till på facebook. Undrar hur han hittade mig där egentligen... Men hoppas på att komma tillbaka även dit innan veckan är slut, för jag tror att det är bra att ha en annan slags styrketräning en bara gym och vikter. Plus så är sån träning roligare, kanske för att den påminner så mycket om fotbollen. 

 

Nej, nu måste jag sova. Eller duscha snarare sagt. Önska mig lycka till med håret. Lämnar er med några bilder från min tidiga morgon.

Boa noite!

 

PS. Ett av dagens projekt var att ladda ner och installera Apples nya operativsystem, OS X Yosemite. Fy sjutton vilken tid det tog. Vet ännu inte riktigt hur jag känner för det då det tagit samma riktning som iOS7 och 8 (iphone). Hoppas jag vänjer mig snart med ikonerna och nya layouten. Än har jag inte hunnit utforska nyheterna eller fördelarna med det än. DS