tuvas brasil

Vad jag har slipit och slätat. Nej jag mena slitit och släpat. Men jag antar att man ska vara förtjänt sin lön på lönedagen också?

 

Ana fyllde år, vilket Laércio berättade för mig när vi satt i bilen och skulle åka. Tydligen är Ana en sådan person som inte firar sin födelsedag. Lite tråkigt men det får man respektera att hon inte vill. Vi åkte tidigt på morgonen ut till en gård som låg långt ute i Morrinho do Sul. Där bor Selma med hennes man (som jag tyvärr inte kommer ihåg namnet på) och två söner Elias och Messias. För dagen kom även hennes dotter Marta hem för att hjälpa till. Fredag, vilket betyder marknad dagen efter. Skördning stod på schemat under stekande sol. Deras marker var enorma så jag har lite svårt att se dem som små bönder. De hade stora fält där de sådde sallad, rödbetor, mandioca, koriander, persilja, blomkål, morötter, pumpor, gurkor, lök och en massa annat. Så fort jag kom dit var det bara att börja arbeta och jag hamnade bland gurkorna med Selma. Och det är inga sådana gurkor som vi har köper i butiken i Sverige, nej de här är mindre och liksom lite ludna samtidigt som de är taggiga. Vissa är så taggiga att man sticker sig ganska rejält på dem. För dem, som jobbar med händerna varje dag och förmodligen har rätt hårt skinn på fingerspetsarna var det inga problem. Men för mig med mjuka stadshänder var det inte så kul. Dock är jag glad för att jag inte är så mycket stadsbarn att jag hatar insekter, för det var det fullt av. 

 

Efter gurkorna var det dags att skörda rödbetor och knyta de i knippen med Elias och Marta. Märktes att de gjort det länge för när jag hade dragit upp en sjättedel av rödbetorna i landet hade de dragit upp halva. Mina händer blev röda och bruna. Ångrade att jag inte hade klippt naglarna då de blev alldeles svarta. Jag tittade på Marta och Elias händer som märkligt nog inte såg ett dugg smutsiga ut. Bara lite röda från betorna. Hur lyckades dem undvika jorden så pass bra? Vi plockade två skottkärror fulla av rödebetor. Högarna var så stora att det såg ut som om de skulle ramla av skottkärrorna vilken sekund som helst. Men vi lyckades få dem tillbaka till huset där vi dumpade dem. Drack lite vatten och sen ut på fältet igen. Den här gången för dra upp rötter- mandicoa. Och det var verligen ett arbete. De satt ganska hårt i marken, trots den leriga jorden, så man fick verkligen dra med allt vad man hade. Så mycket att man ibland ramlade baklänges när rötterna äntligen följde med. Då Elias och Messias var lite starkare så tog jag ganska snabbt på mig rollen att dela på alla rötter och lägga ner dem i stora lådor. Snyggt och prydligt, annars hade alla rötter inte fått plats. 

 

Sedan var det lunch. Fick en apelsin och en kniv innan av Marta. Trots att jag tvättat mina händer så gott det bara gick var jag fortfarande lortig under naglarna, vilekt gjorde att jag inte ville skala apelsinen normalt, så jag började skära klyftor istället, såna som man fick på dagis eller i skolan. Marta och Selma kollade konstigt på mig. De hade nog aldrig sett någon äta apelsin på det sättet förut. Marta däremot skalade apelsinen med kniven men åt den inte i klyftor, utan mer som ett äpple. Till lunch blev det det klassiska ris, bönor och kött. Med en väldigt god gurkasallad till också. 

 

Efter lunch var det dags att ta itu med mandiocan vi skördat, för inte kan man sälja jordiga rötter inte. Nej, det var bara att börja skala. Och såklart var själva skalningsprocessen väldigt svår för mig, skalet är hårt. Marta, Selma och mormorn som även kommit hade ju dock inte något problem med det, så många gånger som dem gjort det. Marta var en riktig hejare på det och fick det att se väldigt lätt ut. På den tiden jag skalade en skalade hon fem. Det här tog hela eftermiddagen. Men mitt i allt kom det plötsligt en massa barn. En hel skola verkade det vara då det var barn i alla åldrar. De tittade länge på när vi skalade och såg rätt fascinerade ut, vilket är lite märkligt för det måste vara väldigt tråkigt att göra det egentligen. När de fick höra att jag var svensk var det många av barnen som kollade på mig med ögon stora som snöbollar. Några flickor viskade till varandra och fnissade. Jag är nyfiken på vad de sa.

 

Men barnen var där för att gå runt i odlingarna med Selma för att se vad agroforestry är för något. Och deras agroforestry plantering är helt underbar. Gigantisk med känsla av regnskog. Men regnskog är det ju inte för allt är ju en plantering. Vackert som sjutton med höga träd och palmer, lägre apelsin och bananträd med buskar och papegojblommor (en av mina favoritblommor) vid marken. Skulle velat vara där inne hela dagen egentligen. Men det fick jag inte. 

 

Hos den förra familjen som jag spenderade en dag med var de väldigt intresserade utav vart Sverige låg och hur det såg ut. Marta, Messias och mormorn var desto mer intresserade utav vad alla djur hette på svenska och svenska namn. De hittade mycket likheter men skrattade åt många namn också, tyckte att det lät väldigt märkligt.

Marta tittade märkligt på mig när jag berättade jag inte var gift. Ännu mer när jag berättade att jag var tjugo år. Jag hade sett Marta som jämngammal, vilket hon också verkade ha gjort. Hon var dock 27, gift och hade ett barn på 4 år. Inte riktigt jämngamla.

 

Jag trodde att jag skulle åka hem runt fyra tiden, men då var det fortfarande mycket att packa. Vid sex tiden blev det kaffe och açaí completa (äntligen fick jag äta det, açaí med banan och müsli). Vi kom inte iväg förren vid halv åtta. Och ja då var det fortfarande saker att göra. Lämna backar med grönsaker tillsammans med Messias vid ett hus där han skulle bli upplockad av en lastbil för att åka till Porto Alegre. På lördagar säljer de nämligen både på bondens marknad i Torres och Porto Alegre. Sen svänga förbi Martas hus några kilometer bort för att lämna grönsaker och efter det begav sig jag och Elias till Torres. Han ansvarar nämligen för deras stånd på marknaden där. Mestadels var det tyst på vägen hem men vi pratade ganska mycket ändå. Jag var extremt trött efter dagen med mycket sol och mycket arbete. Mina händer fungerade inte riktigt efter allt skalande. Min högra fotankel svullen av myggbett, vilket den fortfarande är. Det var skönt att komma hem och duschen helt fantastisk. Jag somnade rätt snabbt. Dock vaknade jag vid halv tre på natten då Tiago och Gabriel kom från Florianopolis. Så nu, lördag morgon, är jag fortfarande trött. Min träningsvärk i armarna är fortfarande inte över från träningen tidigare i veckan och jag orkar knappt lyfta dem. Nu är jag jättehungrig, klockan är 10 på morgonen. Ikväll är det mycket också, kooperativet arrangerar en middag för kampanjen Green Action Week. Ungefär 100 personer kommer.