tuvas brasil

Jag satt längst ner i hörnet i matsalen på Centro Ecológicos kontor. Böjde och skrev ner alla verb jag redan hade i grundform i mitt häfte. Väntade på att den långa dagen skulle börja. Bussarna rullade in framför huset. Höga röster och skratt började eka i de tomma stenkorridorerna. Sakta fylldes matsalen. Plaststolar drogs hit och dit. När jag tittade upp var jag omringad. Det var kvinnor över allt i alla åldrar. Kökspersonal från skolor Centro Ecológico arbetar med. Endast en man. Typiskt. 

 

Ana började med ett inledande tal, berättade om varför de var där. Sedan var det nutrionisten Reginas tur. Hon gick igenom människans matvanor genom historien för att komma fram till dagens fast food. Vid kaffepausen började kvinnorna prata högt och glatt igen. Många gick fram till Regina för att prata mer. Jag kom ut från mitt hörn och kunde hitta en bättre plats längst fram. Efter pausen återgick Regina till fastfooden vilket ledde henne in på att bättre matvanor måste införas med en hållbarare mat. Strax därefter åkte vi ut till Selmas gård. Där var det uppdukat med en massa mat och stora bord. Såg inte alls ut som sist jag var där då det var fullt av boxar och grönsaker här och där. De bjöd på en fantastiskt god mat och välbehövlig açaí. Vid mitt bord satt tre kvinnor, varav skämtade och ropade över borden till andra kvinnor. Det utstrålade lite "högsta hönset" över henne. Ganska snart blev de nyfikna på mig, började fråga vart Sverige låg. Efter ett tag kom Ana och satte sig bredvid och istället för att prata med mig började de uttrycka sin beundran för hur jag klarade av att resa så långt alldeles själv till henne istället. 

 

När alla var mätta och nöjda hade värmen blivit outhärdlig. Typiskt nog var det dags att gå ut och gå för att visa kvinnorna gården och skogsjordbruket. Lite snabbt smörjde jag in ett extra lager solkräm i ansiktet, sprutade myggmedel över kroppen, fyllde vattenflaskan och i sista sekund ryckte jag även med min solfjäder. Vilket jag var väldigt glad för efter. När vi började gå över fälten mot skogen började jag lägga märke till hur alla gick klädda. En kvinna hade jeans med läderstövlar som gick över knäna och klackar på 9 cm. Behöver jag ens säga att hon inte följde med in? Och hon var inte själv med klackar. En del hade även havaiianas klackar (alltså flipflops med klack). Nästan alla hade jeans, vilket måste varit rena pesten i värmen. Det såg mer ut som om de skulle på shopping i stan än upp i ett relativt brant skogsjordbruk. Många stannade vid huset, antingen på grund av deras dåligt anpassade klädsel eller på grund av att de inte hade hälsan till det. Jag själv kände mig ganska bra förberedd i klädsel. Linne, tygbyxor, gympadojjor, solfjäder och vattenflaska. 

 

Strax efter att vi kommit in i skogen gick ordet cobra som susning genom hela ledet av kvinnor. Och de slutade inte prata om det, så oroliga var de. Några dagar innan var jag det, men då var jag till stora delar själv där jag gick. Ormar reagerar på vibrationer i marken och jag tror de försvinner ganska snabbt när över sextio personer kommer klampandes. Men kvinnorna vågade gå vidare. Följde med Valdeci (pappan i familjen) och Elias längre in och högre upp i skogsjordbruket, vilket dem måste ha trott var en regnskog egentligen. När vi nådde upp till en väg där kärror körts stod många viftade med broschyrerna de fått av oss. Jag lånade ut min solfjäder till några som såg ut att behöva den mer än jag samtidigt som jag klunkade i mig det sista vattnet. Såg en kvinna som la på ett nytt lager läppstift medan hon speglade sig i en liten spegel på läppstiftsförpackningen. Kände att om jag var hon skulle jag tagit tröjärmen och tagit bort allt. Alla var lika ofräscha ändå däruppe med all svett. Men trots värmen och tröttheten i gruppen sjönk inte glädjen eller nyfikenheten. Särskilt inte när Valdeci högg ner en klase bananer, eller när en av kvinnorna hittade nerfallna açaíbär. Stolt tog hon dem i famnen och började traska neråt, likaså de andra. Vägen ner kändes såklart mycket kortare än vägen upp, även om den var en annan. 

 

När vi kom ner till huset satt de som stannat och flämtade i skuggan. Inte ens den gav någon skön svalka. Jag kände hur min kropp och medvetande bara blev tröttare och tröttare av solen. Fyllde min vattenflaska och satte mig bredvid Selma i skuggan. Dagen, eller eventet, var slut. Kvinnorna satte sig ett tag i skuggan för att återhämta sig men försvann rätt så snabbt till respektive bil och buss. Messias kom ut ur huset med en tidning i handen och la den framför mig på bordet. Världens Natur stod det på framsidan. Lite smått chockad blev jag av att läsa svenska på en bondgård mitt ute bland höga berg och bananplantager. Men inte samtidigt inte så konstigt då familjen Strege Evaldt är en av de som haft ekologiskt jordbruk längst och samarbetat med Centro Ecológico enda sen det startade i stort sett. Och Centro Ecológico jobbar nära med Svenska Naturskyddsföreningen. Men charmigt var det allt. I tidningen fanns ett långt reportage om familjen och deras jobb som ekobönder. Jag läste snabbt men försiktigt. Snabbt för att vi precis skulle åka, försiktigt för att tidningen var så gammal att den höll på att fölla samman. Hejdå och tack för allting, så begav vi oss till kontoret där vi lämnade av Regina och åkte sedan vidare till Torres.

 

Hemma tog jag en svalkande dusch och åt en banan, vilket fick mig att bli lite piggare. Dani kom upp och frågade om jag ville följa med till stranden där han hade tänkt skejta. Tänkte först säga nej för att jag var så trött men tänkte sen att vinden från havet kan kyla ner mig ganska bra. Så vi åkte. Ingen lång vistelse, men skön då jag kom tillbaka som en människa igen. Men strax efter det tog kvällströttheten över och jag var körd igen. Blev en ganska tidig kväll. 

 

 

Men anledningen till att vi hade dagen med kökspersonalen från alla skolor var för att öka medvetenandet om ekologisk och lokalt producerad mat. Något som blev oerhört uppskattas. De pratade med varandra om vad de kunde göra för att förbättra och några fick veta att Centro Ecológico varit på besök på andra skolor. Då kom de genast fram till Ana och frågade vad de behövde göra för att CE skulle kunna komma till deras skola. Kökspersonal på skola är dessutom ett väldigt underskattat jobb, trots att det är så viktigt. Det är dem som ger elever mat för att eleverna ska orka lära sig under dagarna. Den här dagen gav dem en uppmärksamhet de tidigare aldrig fått, vilket jag tror bidrog mycket till deras entusiastiska engagemang i slutet av dagen. Kul hur bara en föreläsning och ett studiebesök kan förändra så mångas syn på saker och ting.