tuvas brasil

Jag hade ställt klockan på 06.30 för att jag skulle kunna hinna skriva gårdagens inlägg, dag 26. Klockan 05.58 plingade det högt i mitt öra. Plinget irriterade mig men försvann snabbt när jag såg vem som hade skrivit. Saga. Morgonen började bra och det var skönt att Saga väckte mig lite tidigare. Men trots en ännu tidigare uppgång hann jag inte skriva inlägget. Av någon anledning flög tiden iväg. Förmodligen för att många hade skrivit under natten och jag svarade på allt. Klockan 08.15 kom Cristiano och hämtade mig, Ana skulle nämligen jobba hemma. Så jag och Cristiano åkte ut till Centro Ecológico. På vägen åkte vi förbi stället där jag tappade min medicinburk och jag såg den ligga där på gruset. Funderade på om jag skulle försöka få Cristiano till att sväng av från motorvägen för att hämta den men insåg att jag aldrig skulle hinna förklara på ett vettigt sett på portugisiska innan avfarten tagit slut. Så satt tyst och fortsatte åka. På kontoret satt vi och jobbade en timme eller två, tills Nelson sa att det var dags att åka. Idag skulle jag spendera dagen med honom, vilket var kul för att jag har inte hunnit lära känna honom. Han pratade mycket! Och långsamt och tydligt. Och inte för att göra saker tydligt för mig utan han pratar så normalt också. Så idag har jag tagit ett steg fram i portugisiskan då jag pratat riktigt mycket. Vi åkte till Mampituba, kommunen norr om Torres där jag var för 6 dagar sen och hälsade på bonden Tiriva. Den här gången skulle vi först göra annat. 

 

Vi åkte upp upp upp. Nästan så högt upp som det bara gick med bil. Nelson stannade bilen och gick rakt ut i banan odling. Det var bara att följa efter. Vi skulle leta efter halvmeter långa röda pinnar som var deras geografiska kontroller. Mer en så förstod jag inte. Men Nelson hade med sig en apparat som han la på pinnarna för att få ut deras koordinater. Dock visste han inte var alla dessa var så det blev mycket letande. Vilket är svårt för att bananträd och blad är riktigt halare än is (mycket halare än att halka på ett bananskal) när de fallit till marken. Och på det så växer det i branta backar. Inte bästa stället att ramla på riktigt. Men Nelson var van och sprang runt medan jag stod och höll i utrustningen, lite halft förvirrad. Blev lite skrämd när jag råkade trampa på en skalle. Skalle av en ko som hade en hel del "mysiga" inneboende. Efter ett tag frågade jag Nelson om det fanns några farliga djur där, som vilket av okänd anledning hade börjat snurra i mitt huvud. Jag brukar inte vara den som oroar jättemycket mig för sånt. Kanske för att jag råkat trampa på en halvmeter stor skalle utan att ha sett det innan? Han svarade i alla fall med att det inte fanns några större farliga djur, vilket jag själv hade räknat ut, men att det fanns kobror och att dessutom var ganska vanliga. Men ifall vi skulle bli bitna så kände han en kille i närheten som hade spruta mot det.

 

Efter det kunde jag inte koncentrera mig på annat. Jag tycker ormar är ganska häftiga, om en lite obehagliga. Riktigt obehagliga om de är giftiga. Därför tycker jag väldigt mycket om snokar och kopparormar. Huggormar är riktigt snygga men annars tycker jag inte om dem. När jag går mellan husen på Slävik brukar jag tänka "Huggorm, huggorm". För vad jag har erfarit så dyker huggormar alltid upp när man som minst anar det. Så körde på samma teori nu och gick runt och tänkte "kobra, kobra, kobra" hela tiden. Vi gick upp och ner för en lång bananbacke i en rätt torr hetta- Ja värmen har kommit. Det blev lite utav ett träningspass med en brant backe och hala bananblad. Men sen fick jag min belöning, att komma ner till bilen och vara trygg från kobror. Och lunch förstås som vi åt nere i det lite större samhället Praia Grande (som ligger mitt i en platt dal, inte alls vid havet och har absolut ingen stor strand). 

 

Efter det bar det upp i bergen igen. Vi åkte i närheten av där Tiriva bor, men till andra bönder för att göra besök. Tror vi åkte förbi 10 stycken gårdar varav bara två familjer var hemma. Så först stannade vi till hos en kvinna som Nelson inte kunde namnet på. Hon bodde precis vid foten av berget, där hon planterade tobak (ej ekologisk), maracuja (passionsfrukt, eko) och limão (lime, eko). Hon hade en fantastisk utsikt från sin matsal. Vill nästan flytta dit. Vi var där i ungefär en timma och åkte sedan vidare för att hinna träffa fler bönder. Så vi åkte upp, ännu längre upp än vad Tiriva bor (Han har blivit en referenspunkt i Mampituba). I slutet åkte vi upp för en extremt lång och brant backe (Ni på Slävik, eller ni som besökt slävik, tänk er branta backen fast 10 gånger så lång). Det som förvånade mig var hur Nelson körde med höga växlar i den backen. I branta backen på Slävik kör jag alltid på ettan, och den backen är av asfalt. Den här var av grus och Nelson körde på trean. Måste vara en oerhört stark bil. Väl uppe drack vi kaffe hos bonden Osvaldo, en man med mycket pigga ögon med rynkor runt om som gjorde att han ständigt såg glad ut. Han pratade långsamt och trots sin dialekt var det ganska tydligt vad han sa. Hans fru däremot förstod jag inte ord av vad hon sa, men hon log mycket. Och så visade de kort på sin dotter för att visa att hon har blåa ögon, precis som jag. 

 

Bönderna jag träffar verkar gärna vilja visa att vi har något gemensamt, och visar därför ofta bilder på sina barn som ofta är i min ålder. Ännu oftare sker det om de är blonda eller har blå ögon. Lite märkligt då det ändå är mycket vanligare med blonda personer här i södra Brasilien. Är de söner de har frågar de ofta om jag tycker att deras söner ser bra ut, men då spelar jag dum och låtsas inte förstå vad de frågar. Oavsett om de gör de eller itne tycker jag det är lite genant att de ställer en sån fråga. 

 

Efter besöket hos Osvaldo åkte vi hem. Trött efter mycket gång, prat, tänkande och sol. Nu på kvällen har jag egentligen inte gjort mycket. Skrivit detta och med Saga, Anna, Linnea och Jossan på fb. Ana och Laércio trodde att sista, och största, debatten skulle ske nu men det verkar som om den är imorgon. Jag är så trött att jag nästan har lite huvudvärk. Måste gå och lägga mig nu. Tidig uppgång imorgon då jag ska till Selma, en bonde ganska långt härifrån. Och jag misstänker att jag inte kommer hem förrän sent. Imorgon kommer även Gabriel och Tiago hem för att spendera helgen i Torres. De måste nämligen rösta här på söndag, då det avgörande presidentvalet är. 

Nej, godnatt på er nu!