0 Läs mer >>
 
 
 
Fredagen den 12 december
Dagen började ungefär som en dagarna brukade i Torres, men slutade inte alls så. I och för sig har nästan alla dagar sett annorlunda ut men den här stod ut. På vägen in till kontoret pratade jag och Ana om hur vi skulle lägga upp eftermiddagen. Jag hade lite saker att fixa och köpa innan jag lämnade Torres. Det här var också min allra sista dag i Torres. Så en massa adjö var tvungen att sägas. På kontoret var allt lugnt och som vanligt däremot. Vi jobbade fram till tolv tiden och utan att jag märkte det hade Diana, ena receptionisten, försvunnit. Paula var på väg ut genom dörren när jag hajade till så jag sprang ut efter henne och sa hejdå. Strax efter det skulle vi åka, så jag passade på att tacka för alltihop och gav dem handdukar med älgar på. Sidelong, Nelson och Miriam var borta, så det var bara Cristiano, Giselle och Ana som var där. Hade alla varit där hade jag nog haft väldigt svårt att prata, rösten bröt sig en del. Jag sa hejdå till Cristiano, för Ana hade inte berättat för mig att vi skulle träffas senare. Jag, Ana och Giselle åkte till en restaurang vid en bensinmack i Três Cachoeiras. Där planerade vi eftermiddagen lite mer, för den skulle bli rätt rörig och stressad. Ana skulle nämligen ha en massa möten och göra saker samtidigt som jag behövde åka runt. 
 
Efter lunch åkte vi till banken i Três cachoeiras, där Giselle och Ana löste problem med Centro Ecológicos konto. Efter det åkte vi mot Torres. I bilen bestämde vi att Giselle skulle följa med mig under eftermiddagen, så vi fick umgås lite. Ana körde hem först Giselle så hon fick byta om och sedan åkte vi och lämnade en massa leksaker hos Anas vän. Leksaker som skulle bli julklappar till alla barnen i deras community. Efter det lämnade Ana av mig hemma så jag fick byta om till träningskläder. Hon själv åkte tillbaka för att slå in alla presenter. Giselle kom några minuter senare och hämtade upp mig. Vi åkte in till stan och utförde en massa ärenden. Bland annat köpa saker från Eco Torres, så som mate (te). Visade sig att butiken inte tar mitt kort så jag fick gå till banken och ta ut nya. Sedan åkte vi till café Nobel, ett café blandat med bokaffär. Där mötte vi Ana och efter ett tag dök även Liege upp. Jag kunde ju inte åka utan att säga hejdå till Liege. Vi drack kaffe och hade riktigt trevligt. Pratade om språk, svenska politiken och att Liege håller kurser för immigranter i och utanför Torres. Tydligen kommer det en del människor från bland annat Senegal, som inte kan ett ord portugisiska, franska eller engelska. Tufft att hålla språkkurser då! 
 
Rätt överraskad fick jag en present av Liege, en bok på portugisiska som tydligen ska vara skriven av en väldigt bra författare och vara lättläst. Av mig fick hon en marabou, frukt och mandel. Visade sig att hon ska till Sverige och Stockholm i juni nästa år (hon har en son som pluggar i uppsala) så vi sa att vi måste träffas när hon kommer. Någonstans i fikat var Ana tvungen att springa till nästa möte. Efter en timme var Liege tvungen att gå, men strax efter kom mannen som är ansvarig för EcoTorres och anslöt sig till mig och Giselle. Innan hade jag druckit en riktigt god cappuccino (inte en europeisk, en brasiliansk), som smakade lite som pepparkaka, men jag beställde även en fruktsallad då jag var tvungen att äta något innan. Ana kom, likaså en kvinna jag tidigare inte träffat och Rogerio med hans och Gieselles dotter Beatriz. Jag, Giselle och Beatriz tog bilen, åkte ett varv vid stranden och upp på fyrberget. Så jag kunde se hela Torres en sista gång. 
 
Giselle lämnade sedan av mig vid gymmet. Sista gympasset gick rätt bra, men jag var lite för stressad. Jag kom in på gymmet klockan sju och halv sju var det sagt att vi skulle äta middag. Men jag lugnade mig och lät träningen ta den tid den tog, för att undvika skador. Casio kortade även ner träningen med två övningar. Efter det var bara att säga hejdå till alla instruktörer på gymmet. Fick ett kort på Casio och Casio innan jag gick. När jag kom hem fanns det ingen tid till att stretcha och eftersvettas. In i duschen på en gång och sedan påklädning och ut genom dörren. 
 
Vi åkte till en av restaurangerna vid floden, nära stranden. Fiskrestaurang men de hade mycket annat också. Giselle, Rogerio, Beatriz och Cristiano kom. Det var trevligt och mysigt. Jag och Daniel delade på en stor köttbit som var fantastiskt god. Giselle var alldeles för snäll, som hon alltid är, och gav mig en hejdåpresent. En handduk med fotbollslaget Flamengo, som jag då i stunden uppfattade var Internacional, bara för att de retats med mig till att köpa något med internacional till mig. Ett par havaiianas, två små flaskor bananolja och ett portugisiskt lexikon. 
 
Det var en väldigt trevlig kväll, även om jag i slutet var väldigt trött efter alla ärenden, träning och farväl. Vid tio tiden sa jag det sista hejdået till Cristiano, Rogerio och Beatriz. Giselle skulle köra mig till bussen dagen efter. Lyckades bara bli tårögd, som tur var. Efter det åkte vi hem och jag gick och la mig på en gång. 

Dag 76

1 Läs mer >>
 
 
 
 
Torsdagen den 11 november:
Att göra frukost i röran var förvånansvärt lätt ändå. Medans jag åt kom byggarbetarna och började dagen. Själv åkte jag, Anna och Laercio till kontoret kvart över åtta. Därifrån åkte jag direkt med Laercio och Paula till ett möte i Morro Azul. Paula är egentligen sekreterare/receptionist på Centro Ecológico, men på det här mötet skulle det finnas en barnvakt så att även kvinnorna skulle kunna delta. Men trots att Paula agerade barnvakt så var det inte många kvinnor som kom. Tre stycken, varav två hade barn med sig. Sedan hade Marcelo även sin son med sig. Men på runt tjugo bönder var bara tre kvinnor. Tråkigt att de inte är med på mötena. De har minst lika mycket att säga, om inte mer om vissa saker. 
 
Laercio hade i alla fall en presentation om bönder från andra länder. Om hur de levde, arbetade och vad de producerade. Bland annat visade han upp fina bilder från Bolivia, Mexico och Moçambique som han varit i nyligen. Ana sa att han skulle prata om Eco Vida, vilket skulle vara bra till mitt brev, men han nämnde inte det en enda gång. Det var många sidor på presentationen som han hoppade över och Eco Vida kan ha varit en del av det. När han var klar började bönderna diskutera hur de kan ta lärdom av det de fått reda på och inspireras av. Under hela mötet skickades chimarrãon runt, varav en var lite fint pyntat med stjälkar från en färsk kryddväxt. 
 
Lunch åt vi även där, i den stora salen som både var en fotbollsplan och festlokal. En man berättade för mig att det var där nyårsfesten skulle hållas med tre olika band och fyrverkerier. Hela grannskapet skulle komma, vilket då betyder hela kommunen Morro Azul, alltså runt åttio personer. Samma man visade mig rion efter lunchen. Precis bredvid där vi var fanns en lite drömskt vacker rio med massvis av fiskar i. Han matade dem med överblivet ris från lunchen. 
 
Laercio hade försvunnit utan att någon hade märkt det. Jag hade fått berättat för mig att jag skulle åka hem med Nelson, som också var där, men Paula trodde att hon skulle åka hem med Laercio. Nelson visste inte att han skulle skjutsa hem mig och hade dessutom inte möjlighet till det heller. Vi försökte ringa Ana och fråga vad vi skulle göra, men det var lönlöst för täckning fanns det inte någonstans. Det slutade med att vi fick åka med en äldre man in till Três Cachoeiras. Jag som, efter bilkrocken i Fortaleza, inte vill sätta mig i en bil med vem som helst här i Brasilien tyckte det var lite obehagligt. Jag har trots allt lyckats ganska bra att åka med personer jag litar på och som kör relativt bra. Men den här mannen var lite lätt distraherad och svängde alltid lite på bilen när han skulle växla. Skönt nog anpassade han sin hastighet till sin förmåga att köra, så på vägar jag 100 km/h på med Cristiano åkte jag istället 40 km/h med den här mannen. 
 
Paula ojjade sig något väldigt över sitt hår då det regnade. Hon hade hade tydligen åtta olika produkter i sitt hår. Jag som bara drar igenom borsten i mitt hår på morgonen och gör inget annat med det efter det. Stackars henne vad lång tid det måste ta för henne att göra sig i ordning på morgonen. Men rätt fåfäng är hon, när det gäller sitt utseende, så hon kanske gillar det. 
 
Med ett paraply lånat från Coopet, butikkooperativet i Três Cachoeiras, gick vi till Eco Nativa. På vägen försökte jag prata och lära känna Paula lite, något jag inte haft möjlighet till förut, men fick ingen direkt respons. Hon dödade alla frågor så fort hon fick dem med ett kort svar. Märkligt... 
 
På Eco Nativa fick vi vänta rätt länge på Sidelong, som höll på att skriva ut en massa saker. Jag började rita igen, vilket jag gjort en del under dagen (för att kunna koncentrera mig bättre på att lyssna). Fick också väldigt mycket beröm under dagen för vad jag ritade, även om det bara vara kladd, vilket var kul. Men så småningom åkte vi, jag, Paula och Sid, till Centro Ecológicos kontor. Där fick jag vänta ytterligare ett tag på att Laercio skulle bli klar med sitt arbete (Ana hade sagt att jag inte skulle ta med datorn, så jag kunde inte jobba) och sen åkte vi hem. På vägen pratade vi om hur hans resa till Mexiko hade varit, vad han och Helena (hans dotter som bor där) hade gjort och matkulturer i olika länder. Om det är någon man ska prata matkulturer med så är det Laercio, som har rest mycket och älskar mat. Fick reda på att i Mexiko har dem chili på glassen. Knasigt värre!
 
Till kvällen skulle jag och Daniel julpyssla. En slags snögubbe som jag misstänker att han fått från Maria från Framtidsjorden, när hon bodde där i några dagar (medan jag var i Ipê). Men det var ett rätt trixigt julpyssel vilket gjorde att Daniel tappade tålamodet, fejkade en skada och gick och satte sig och tittade på youtubefilmer istället. Blev lite irriterad på att han han gjorde det och inte sa att bara inte ville göra det mer. Men men, hans förlust med att inte få några snögubbar. Familjen åkte sen till sitt spiritmöte de har varje torsdag. Jag åt och gick och la mig när de kom hem. 
 
 
Bilder kommer strax
 

Dag 75

0 Läs mer >>
 
 
 
Dag 74
Vid åtta mötte vi upp kvinnorna från Torres och Maria utanför kyrkan i Ipê. Vi satte oss i deras buss och åkte till Alis mammas hus. Hon hade en stor och väldigt fin trädgård (eller mindre lantgård). Där ville Maria José visa kvinnorna fördelarna med att lägga på träflisor på odlingarna. Det skyddar mot solen och håller kvar mer vatten. Alis mamma är nog en av de snällaste tanterna jag träffat på den här resan, och jag har träffat många. Eller tant är hon nog inte egentligen, Ali är bara fem år äldre än mig så hennes mamma kan inte vara mycket äldre än mina föräldrar. Men hon ser ut att vara strax under 70... Hon hälsade iaf så gott från Ali, då jag inte kunnat eller skulle hinna säga hejdå till henne. 
 
Efter det åkte vi till en bondefamilj som planterade kryddor och sallad på ett lite annorlunda sätt i ett växthus. Åskan låg i luften och jag hade huvudvärk. När vi kom dit fick jag dessutom en rejäl mensvärk och illamående så allt jag ville göra var att sitta kvar i bilen egentligen. Inte riktigt bra tajmat. 
 
Där på gården köpte alla kvinnor med sig något hem. Flera kilo vitlök och olika kryddväxter- sånt som inte är lika lätt att köpa/odla hemma. Efter det åkte vi till Ipê igen och åt lunch på samma restaurang som dagen innan. Så fort jag var klar gick jag upp för den långa backen (inte riktigt kul i det tillståndet jag var i) för att packa det sista och lägga ner väskorna i bilen. Sara, Maria Josés syster var där och önskade mig en trevlig resa hem till Sverige även om den inte sker på några dagar. Jag gav Maria José och Flavio ett set med kökshanddukar och en marabou choklad kaka- helnöt, som råkar vara Maria Josés favorit. Jag gav dem även ett set till och bad dem att ge dem till Ali. Det har varit kul att åka runt med henne och lära känna någon i ungefär ens egen ålder som ser livet på ett annorlunda sätt från en själv. 
 
Sedan bar det till Centro Ecológicos och Eco Nativas kontor där det blev ännu mer storshopping för några av damerna. En av kvinnorna tror jag inte förstod att jag var svensk eller att jag inte arbetade på Centro Ecológico för hon kom till mig hela tiden och frågade om saker jag inte hade någon aning om, vilket Maria José snabbt svarade på istället. Över huvudtaget verkade kvinnan ha en lite knasig världsbild då hon ställde flera märkliga frågor. 
 
Jag sa hejdå till Fernanda, Elaine och Elaines dotter Eloisa och uppgav mitt passnummer till busschauffören som ville ha det av någon anledning. Sedan sa jag farväl till Maria José och Maria från Framtidsjorden som skulle stanna i Ipê ett litet slag för att sedan åka vidare. Och så hoppade vi på bussen. När vi rullade ut från parkeringen såg jag ur Ali klev ut från sin bil. Knackade och vinkade till henne, men insåg efter någon sekund att det var tonade rutor så hon kunde inte se mig. Hon verkade inte höra för den delen heller. 
 
Så fort vi kom ut på den lite större, farliga vägen satte kvinnorna på en cd i tv:n som fanns i bussen. En slags samling av Padre Alessandros sånger i ett katolskt tv program. Jag respekterar nästan all slags religion men när smörsångandet från den katolska cowboy prästen i tighta jeans, brett bälte, lite för tight tröja och stor hatt började höll jag på att dö. Hoppades på att det bara var tillfälligt, men nej. De lyssnade, tittade och sjöng med i det under alla fyra timmar hem. Jag klarade inte ens av fem minuter så jag tog på mig hörlurar och skruvade upp volymen på spotify ganska högt. Tittade även på två filmer: Chalet Girl (taggade inför Vålådalen) och Last night (filmen med sån speciell känsla och är så bra). 
 
I Três Forquilhas lämnade vi Celie och i Três Cachoeiras alla andra kvinnor. Jag fick åka själv till Torres med busschauffören, som tur nog bodde i närheten av Ana, så det blev inte världens omväg för honom. 
 
Jag kom tillbaka till något helt annat. Renoveringen är i full gång här. Väggar har slagits ner och sats upp. Sandhögar ligger här och där och det är egentligen världens röra på nedervåningen. Ana hittar inte i sitt egna hem längre. 
 
Men det var oerhört varmt och fuktigt. På grund av det kände jag att jag ville tillbaka direkt till Ipê. Men det kändes lite bättre när jag fick i mig lite mat, açaí och fick catcha upp lite med Ana. 
 
Bilder kommer strax.

Dag 74

0 Läs mer >>
Jag känner hur jag bara halkar efter mer och mer. Jag skriver inte för att jag inte har tid, för det har jag. Gått om dessutom. Jag skriver inte snarare sagt för att jag prioriterar annat. Och för att jag gör annat nu under den tid då jag brukade skriva. Att vara här hos Maria José och Flavio är som att vara på en retreat eller något liknande. Allt är lugnt, ingen stress, äter det man mår bra av, trädgårdsarbete och chimarrão på kvällen. 
 
Torsdag den 4 december:
Jag och Maria José åkte in till Caxias do Sul vid lunchtid. På vägen det pratade vi om den vägen som alla stora tunga lastbilar genar genom, trots att vägen inte är gjord för sån tung trafik. Det dör människor på vägen ofta då den är så krokig och farlig. 
Vi åkte till en restaurang i en park. Riktigt fin men billig, så som alla bufféer är i Brasilien. Där gick vi på lunchmöte med två män från ett kooperativ och Leandro. En av männen hade jag träffat dagen innan men inte pratat så mycket med. De båda var rätt intresserade av Sverige och var framförallt nyfikna på att se programmet Globo Reporter när det skulle handla om sverige på fredagen. 
Efter lunch och vi och handlade i en butik som var delvis ekologisk. Jag köpte schampoo och balsam då mina små flaskor från hotellen vi bott på börjar ta slut. Inga ekologiska fanns det men i alla fall inte testade på djur. Efter det åkte vi hem till Sara, Maria Josés syster. Där lämnade Maria José av mig och åkte ner på stan igen för att åka och besöka en gammal tant med sin syster. Jag har ju träffat Sara och hennes man förut, men aldrig förstått att de var så rika. Gigantiskt hus med rätt traditionell överklass stil. I garaget stod en porsche med ett överdrag på sig. Jag blev placerad i vardagsrummet framför en sinnessjukt bra tv. Hittade Sagan om ringen på portugisiska på en kanal och tittade på den. Efter ett tag kom en av hushållerskorna och frågade om jag ville ha frukt. De hade dukat upp bara för mig. Banan, melon och papaya. Och en karaff apelsinjuice på det. De lät mig inte heller skära upp frukten själv, trots att jag sa att jag kunde göra det. Kände mig något oehört, lite obehagligt, bortskämd. Är det så livet är för överklassen? De skär inte ens upp lite melon själv när de ska ta ett mellanmål? 
När vi skulle åka he ringde Flavio och berättade att det skett en olycka på den farliga vägen. Bromsarna på en tankbil hade inte klarat av vikten på fordonet eller lutningen på backen så trots bromsning så gick det för snabbt. Tankbilen körde rakt in i en bergvägg. Föraren dog på en gång och 60 000 liter diesel läckte ut och började brinna. Otroligt nog var lastbilschauffören den enda som dog. Ett mirakel på den vägen måste jag säga. 
Så jag och Maria José fick ta en helt annan väg som var en timme längre. Dessutom vackrare. Och konstigt nog inte så trafikerad heller med tanke på olyckan. Vi kom hem vid nio, fast det kändes som tolv på natten. En rätt lång dag. 
 
Fredagen den 5 december:
Jag jobbade hemma hela dagen. Till seneftermiddagen tog jag en promenad genom Ipê, vilket nästan blir en träning i dem backarna. Jag gick in på ett apotek, där jag köpte några nagellack. Pratade med expediten som påminde mig om det svenska programmet. Men Maria José hade ingen tv så jag hade inte möjlighet till att se det när det sändes. Istället satt vi i trädgården, knäckte nötter, drack chimarrão och pratade. 
 
Lördagen den 6 december:
Marknad på morgonen. När vi kom hem åt jag en ordentligare frukost och tittade på Globos repotarge om Sverige. Väldigt romantiserat, som väntat. Vid tio tiden åkte jag och Maria José till Antonio Prado. MJ för att hon skulle lämna in några saker på lagning hos skomakarn och jag för att jag ville köpa lite saker- bland annat en cujja och en bomba. Muggen och sugröret man har till att dricka chimarrão i. Vid halv ett sprang vi snabbt in på ett bageri som höll på att lunchstänga och köpte två bakverk som är typiska för regionen. Väl hemma drack vi den gröna juicen till lunch. Vid halv fyra tiden började de laga mat, friterad mandioca rättare sagt. Jag har aldrig varit riktigt förtjust i friterad mat men oj vad det var gott. Något annorlunda!  Kvällen avslutades med chimarrão och nötknäck i trädgården. 
 
Söndagen den 7 december:
Vi åkte till Peda och hans familj i Antonio Prado vid tio tiden på morgonen. Satt där och pratade länge. Lekte med hans flickor, som älskade att hoppa hopprep. När vi åkte befallde den lilla tjejen, Carol, att MJ och Flavio alltid skulle ta med mig i framtiden när de kom på besök. Lite svårt kanske. Vi åkte hem sedan och lagade lunch. Det fanns inte mycket juice kvar så vi lagade pizza- Maria Josés favoriträtt. Pizza Portuguesa rättare sagt, med tomatsås, ost, lök, kokt ägg och ännu mera ost. Trodde inte att det skulle vara gott men det var det! På eftermiddagen skypeade jag med farmor och Cilia i en timme och fyrtio minuter. Trevligt! Till kvällen kom Peda med familj förbi oss istället och drack chimarrão, spelade lite fotboll med Carol och Raquel. När det mörknade vid åtta åkte de hem. 
 
Måndagen den 8 december:
På förmiddagen skulle Maria José in till Antonio Prado för att fixa lite småsaker så jag följde med henne. Medan hon gjorde sitt gick jag runt och kikade på stan lite mer. Den är riktigt fin! Innan vi åkte hem stannade jag och Maria José och köpte ett bakverk till henne igen, hennes favorit. Till lunch gjorde de ny grön juice och vid fyra tiden gjorde vi tapioca. Till kvällen blev jag seg och tung i huvudet. Strax efter började det åska och regna. Istället för att sitta i trädgården och knäcka nötter och  dricka chimarrão fick vi sitta i garaget och titta ut på trädgården. Efter ett litet tag gick vi upp och satte oss på balkongen istället. Pratade, lyssnade på åskan och såg på blixtnedslagen. 
 
Tisdagen den 9 december:
Klockan nio var det dags för seminarium om oljor. Några kvinnor från Torres hade kommit upp till Ipê tidigt på morgonen. Med i den gruppen kom även Maria från Framtisdjorden. Måste säga att det var rätt skönt att prata svenska igen. Elaine och Regina höll i en genomgång av de essentiella oljorna och hur de producerades. Riktigt intressant! Lunch åt vi på en restaurang inte långt ifrå centrum av Ipê. På eftermiddagen var det ännu mer seminarium och demonstrationer om hur det gick till. Vid fem avslutades allting. Kvinnorna från Torres och Maria åkte till hotellet i Antonio Prado och jag gick hem. Kände mig riktigt ofräsch efter den varma dagen så tog en dusch och åt en snabb middag. Sedan åkte jag och Maria José ner till centrum igen och mötte upp kvinnorna och Maria på en skola. Där gick vi på en kurs som Maria José skulle hålla i. En frivillig kurs för vem som helst i kooperativt handlande (om jag förstod det rätt). Nästan alla från Centro Ecológico i Ipê undervisar i kursen, men vid olika tillfällen. Nu var det MJs tur och hon höll en enkel genomgång om nanoteknologi (vilket är så intressant!). Skulle gärna velat veta mer men då många av de som satt i lokalen inte hade mer än fyra år i skolan så var MJ tvungen att hålla allt väldigt grundläggande. Kursen slutade vi halv nio och vi åkte hem igen. Min axelväska gick sönder, vilket var tråkigt, men den går nog att laga. Jag packade och gick och la mig. 
 

Dag 69-73

0 Läs mer >>
 
 
 
 
Onsdagen den 3 december
Under hela natten vräkte regnet ner. Sov något extremt gott trots inga andra i huset. Men vid fem på morgonen var det dags att vakna, titta på julkalendern, göra sig iordning och snabbt äta frukost. 06.30 svängde Ali in på gatan och jag sprang ner. 
 
Vi började med att åka den vanliga vägen mot Caxias do Sul, men när vi åkt 20 minuter och nästan kommit till bron blev det stopp. En låååång kö av bilar och lastbilar stod helt stilla. Många förare stod ute på vägenoch pratade med varandra. Vi stannade där i 20 minuter och väntade på att det skulle börja röra sig. Men det gjorde det inte. Så efter råd av andra åkte vi tillbaka hela vägen och tog en annan väg, som var något längre och sämre underlag. 
 
Vi åkte till Garibaldi, en stad som ligger ungefär två timmar härifrån. Den är väldigt känd för sitt vin. I staden finns nämligen ett gigantiskt vinkooperativ. Där hade vi möte med några bönder om CETAP. Kooperativet bjöd på vindruvsjuice (både röd (lila?) och vit), bubbelvatten och kaffe. På ena väggen hängde det fullt med inramade diplom, erkännanden och vinster. Lite här och var stod det troféer. I en hylla nära fönstret stod alla viner de tillverkar. Efter mötet kunde jag gå runt och titta på tavlorna. Förstod att Brasiliens bästa mousserande vin kom från det här kooperativet. Flera internationella erkännanden och vinster hade de också. Många bronsmedaljer för deras mousserande vin Moscatel i tävlingar i Frankrike, Californien och så vidare. Det kändes på något sätt lite lustigt. Kanske för att mamma och pappa aldrig riktigt talat gott om brasilianska viner. Utanför lokalen luktade det lite märkligt. Det luktade på ett sätt vin, men ändå inte. Hade svårt att bestämma mig för om jag tyckte om lukten eller inte. Strax ovanför kooperativet gick ett ånglok som lät extremt högt. Ett tåg för turister som gick ut ur staden och visade de vackra omgivningarna där alla druvor odlades. 
 
Efter mötet åkte jag, Ali och Leandro in till centrum och åt lunch på en väldigt stor bufférestaurang. När vi var klara anslöt sig en annan agronom och en man jag inte förstod vem han var. Dagen efter, torsdag, skulle jag träffa honom igen, José Paulo, vid en annan lunch. 
 
Efter det åkte vi hemåt, med ett snabbt stopp i Farrupilho, en stad strax utanför Caxias do Sul. Vi kom hem vid  tre tiden och både jag och Ali var rätt trötta vid det laget. Till kvällen kom Maria José och Flavio hem från Porto Alegre, rätt trötta dem med. Fick reda på att det skett en smärre olycka på bron som går till Ipê. Det var därför det hade varit sån kö ner till bron på morgonen. På något sätt hade lasten släppts från lastbilen och mängder av potatis hade åkt ut och gjort det omöjligt för fordon att passera. Bron hade varit stängd i sex timmar efter det, för att röja undan. Ingen dog dock, som tur var. 
 
Alla gick vi och la oss rätt tidigt. 
 
 
 

Dag 68

0 Läs mer >>
 
 
 
Tisdagen den 2 december
Maria José och Flavio åkte till Porto Alegre idag. Varför vet jag inte, men de kommer inte hem förrän imorgon. Så nu ligger jag här i sängen helt själv i huset. Att sova själv i ett rum går bra, men att sova själv i ett hus är jag lite mindre förtjust i, varför vet jag inte. Tycker väl om att veta att det finns någon i närheten. Med så tunna fönster och väggar låter det dessutom som om allt som händer på gatan sker inne i huset. 
 
Jag börjar känna mig rätt uttråkad här i Ipê. Visst det är jättefint och Centro Ecológico gör ett jättejobb här också. Men just nu är det väldigt mycket kontorsjobb. Det finns inte mycket jag kan göra och det gör mig uttråkad. Jag längtar tillbaks till Torres. Det är planerat att jag ska åka den tionde, men helst åker jag på lördag. Jag trivs såklart jättebra med Maria José och Flavio, de är underbara människor, men annars är det inte så kul. 
 
Saknar träningen också på gymmet. Tror iof att det kan vara bra för min vader att vila lite, råkade sträcka dem idag. Men jag vill träna igen. Rädd för att komma in i dåliga vanor här.
 
Nej, nu ska jag sova. Jag ska upp klockan fem imorgon. Ali hämtar mig 06.30. Ingen aning om vad vi ska göra men hoppas på att det blir lite roligare. 

Dag 67

0 Läs mer >>
 
 
 
Måndagen den 1 december
Julkalendern. Det var jag ju bara tvungen till att börja dagen med. Efter det gick jag ut till köket och upptäckte att det var slut på yoghurt, så jag gjorde en omellette istället. Vilket blev förmodligen den bästa omelletten jag någonsin gjort, perfekt stekt! Jag var inte så förjust i omellette förut men nu är det bland de bästa snabba maträtterna jag vet. Gott och nyttigt. Efter det gjorde jag mig en cappuccino och anslöt mig till måndagens planeringsmöte. De diskuterade om ett projekt där de måste anställa en ny person, men det finns ingen som kvalificerar sig bra nog till jobbet. Ett problem de måste lösa ganska snart då tid kostar pengar. Projektet ska dras igång snart. 
 
Vid elva följde jag med Ali till två bönder för signaturer. Inga stopp längre än 5-10 minuter. På vägen var vi också nära på att bli inblandade i en trafikolycka med tre stycken lastbilar (varav en stor tung tankbil). Vi låg bakom tankbilen och vågade inte köra om på grund av dålig sikt. Så kommer det en lastbil bakifrån och kör om oss och tankbilen i världens fart. Men inte lyckades han köra förbi snabbt nog, nej för det kom en lastbil i mötande riktning som var tvungen att köra ända ner i diket för att unvika krock. Tre stora lastbilar på raken på en tvåfilsväg. Hade dem krockat hade vi garanterat åkt in i dem, eller dem i oss. Trafiken här i Brasilien är riktigt läskig. 
 
Jag åt lunch med Ali på en bufférestaurang i Antonio Prado och följde sedan med henne till kommunhuset. Där fick hon hjälp av en man att printa ut någon slags information om bönder som ska delta i projektet. Vet dock inte vad för slags information. 
 
Till eftermiddagen och kvällen var vi bara hemma. 

Dag 66

0 Läs mer >>
 
 
 
Söndagen den 30 november- första advent
Det var en rätt märklig advent. Under hela dagen skrev jag med personer i Sverige och fick höra om julbak, glöggmys, minusgrader och julgardiner. Här var det över trettiofem grader varmt i solen och det var folktomt på vägarna mellan elva och fem. Innan den olidliga värmen slog till tog jag och Maria José en halvtimmes promenad upp för backen. Tittade på hus, växter och utsikten. Men med en lång brant backe och trettio grader värme blev man rätt snabbt trött, och vi märkte hur det bara blev varmare och varmare. På vägen hittade vi en överkörd och uttorkad groda, en misstänkt överkörd orm (möjligtvis del av ödla) och en typ av växt som slagit ut fyra månader för tidigt. Vilket gjorde Maria José lite fundersam. Den växten brukar nämligen bondefamiljer skörda mycket av och torka i Mars, för att brygga det som te under året, vilket hjälper mot onda magar. 
 
Vid elva gick vi in och vilade. Vid tolv grön juice och eftermiddagen hände inte mycket alls. När solen inte var lika varm och försvunnit från deras bakgård gick vi ner och fixade lite. Vattnade plantor och rensade. Fick förklarat vad alla växter var och vilken som är motsvarigheten i den svenska floran. Fick smaka på en frukt som såg ut som en clementin men som faktiskt var en citron. Men då den såg ut som en clementin åt jag den också på det sättet. Riktigt god! 
 
När mörkret började falla vid åtta tiden gick vi upp. Jag satte på filmen Hotel Marigold, en film jag fick för mig att jag inte sett men fem minuter in insåg att jag faktiskt gjort. Men då hade Maria José och Flavio redan satt sig bredvid mig i soffan och börjat skratta högt åt de rätt knasiga karaktärerna. Men kan inte säga att jag led av att se den en andra gång, det är en riktigt fin och rolig film med bra skådisar. Fick höra av Maria José att Judi Dench, en av mina absoluta favoritskådisar, tydligen är nästan helt blind nu för tiden. Någon måste läsa upp alla repliker för att hon ska lära sig dem. Tråkigt!
 
Vid tio tog filmen slut och vi gick och la oss. Värmen på natten är ett faktum och jag var tvungen att sova med helt öppet fönster för att det skulle bli behagligt. Som tur var letade sig inte många myggor in. 
 
 

Dag 65

1 Läs mer >>
 
 
 
Lördagen den 29 november
Upp och iväg tidigt, närmare sagt gick vi ut genom dörren kvart över sju och åkte till Antonio Prado. Där var marknaden redan i full gång och en hel del kunder var där. Jag förstår att Maria José ville åka tidigt, annars hade det nog varit ordentligt utplockat. Marknaden var ungefär ett stånd mindre än den i Torres och den var heller inte lika mysig. Men fin var den! Maria José köpte allt hon behövde (plus laddade lite extra inför att de snart åker till Florianopolis, med björnbär och annat). Efter det åkte vi hem och jag kunde äta frukost. Kunde även göra mig en egen capuccino då de har en kaffemaskin. Supergott! 
 
Till lunch drack vi återigen en grön juice. Den ersätter lunchen. Annars var dagen väldigt lugn. För varmt för att vara ute och inne fanns det inte så mycket att göra. Jag läste ur boken på portugisiska som jag fått låna av Liege och mediterade lite. Pratade med folk från Svea rike. Till eftermiddagen/kvällen gick jag ner till deras stora samling av film de har och tänkte välja en ny film jag inte sett förut. Det gick ju väldigt bra ända tills jag hittade Orgulho e Preconceito- Stolthet och fördom. Min absoluta favorit som jag sett ett hundra tals gånger. Efter lite hemlängtan under dagen kändes det riktigt bra att sätta på den och lägga sig ner i deras riktigt bekväma soffa. De hade även en riktigt bra tv som fick mig att se detaljer jag aldrig tänkt på innan. Belysning, rekvisita, människor osv. Skönt att se den minst sagt. 
 
 

Dag 64

1 Läs mer >>
 
 
 
Fredagen den 28 november
På morgonen följde jag med Maria José till kontoret, som ligger två minuter ifrån huset. Där var det fullt hus och full rulle. Egentligen hade jag tänkt jobba där fram till lunch men det visade sig attt de inte hade något wifi, utan bara fiber internet och jag har inget thunderbolt uttag på min dator så jag kunde inte koppla in någon sladd. Vilket var lite meningslöst då jag behövde internet för att leta reda på information, eller få information för den delen också. Så jag var där i två timmar och sysslade lite med bilder istället. Jag skrev även lite om själva arbetsplatsen:
 
"Med en halv vägg till EcoNativas kontor och ett loft utan vägg hörs allt som görs i lokalen. Det är till mesta dels lugnt även om folk talar med vanlig röst. Det stör inte, utan tillför mer till en mysig stämning. Trätak och tegelvägg med små fönster, men ändå ljust. På väggarna sitter ett stort schema och flera bilder uppklistrade. Hälften av alla bilder föreställer svenska landskap, mestadels Småland med fina gärdesgårdar och röda hus med vita knutar. 
 
Vid ena väggen sträcker sig en stor hylla, fylld med litteratur om jordbruk, forskning, foldrar om Centro Ecológico och annat arbetsmaterial. Undrar om det är någon som verkligen har läst allt det där. Med tanke på hur mycket de som arbetar kan om det de gör skulle det inte förvåna mig om de faktiskt läst två tredjedelar utav allt som står i bokhyllan." 
 
Strax efter att jag skrev det där frågade jag Maria José hur mycket av böckerna hon hade läst. Nästan allt svarade hon. Hon fortsatte med att berätta att deras lilla "bibliotek" har blivit mindre nu, för att många lånar böckerna men glömmer att lämna tillbaka. Oturligt nog är det de böckerna som de mest behöver som lånas ut och sedan aldrig återses. De kanske borde utveckla sin bokhylla till faktiskt ett riktigt bibliotek, med kort och brevpåminnelser till alla som inte lämnar tillbaka, för att lösa det hela? Fast de skulle nog få använda något annat än brev för posten i Brasilien är ju bland den värsta som existerar. 
 
Resterande dagen försökte jag jobba hemma, men min kropp ville liksom inte. Ett segt huvud och stundtals mensvärk hindrade mig från att orka hålla koncentrationen uppe. 
 
Vid tolv tiden kom Maria José in på mitt rum och frågade om jag ville ha suco verde, grön juice. Man har inte varit hemma hos Maria José och Flavio förrän man har druckit den gröna, näst intill odrinkbara, juicen. Jag tackade ja, trots att jag visste att jag skulle vara tvungen att tvinga i mig juicen. Maria José och Flavio dricker nämligen suco verde som de gör själva nästan varje dag. I den stoppar de allt hittar som är moget i deras trädgård. Går ju såklart mycket bättre i Florianopolis där de har en mycket större trädgård och producerar mer saker. Här i Ipê är den väldigt väldigt liten, men här har de lättare tillgång till att köpa ekologiska grönsaker och frukter på marknaden varje lördag. Så till mesta dels slänger de i allt grönt de kan hitta. Väldigt mycket gurka, för att få juicen vattnig, men också broccoli, sallad, persilja och en massa andra gröna blad och växter som ska vara jättenyttiga och bra på olika sätt. Men så har de i lite frukt och bär också för att göra den lite söt. Den här dagen var det ananas, apelsin och jordgubbar då det var det de hade hemma. De gjorde även extra mycket, för att spara till andra dagar, då det tar lång tid att pressa alltihop och de inte har tid att göra det varje dag. 
 
Så när allt var klart var det bara att dricka. Och jag blev väldigt förvånad, för den var drinkbar! Mamma, pappa och Saga, ni kommer mycket väl ihåg för fem år sedan när vi var hos dem i Florianopolis och vi drack det varje morgon. Den juicen kunde man bara långsamt sippa och tvinga i sig. Men den här gick att ta stora klunkar av och den smakade inte äckligt- men inte heller gott. Kanske har de blivit bättre på att göra juicer eller så använder de andra växter... Eller så smakar det bara annorlunda i Ipê. 
 
Men, juicen är som en slags bättre detox (än alla detoxgrejer man kan köpa i affärer som man aldrig vet vad de innehåller). Den sköljer igenom kroppen snabbt och alla vitaminer tas upp på en gång nästan. Så nyttig och rensande. Jag drack lite mer än en halvliter medan Maria José och Flavio drack mer än en liter. 
 
Ja, det var min dag i stort sett. 
 
Mamma din barndomsdröm som sopgubbe kan fortfarande bli sann!
 

Dag 63

0 Läs mer >>
 
 
Torsdagen den 27 november
På morgonen hade jag portugisiska lektion med Liege via skype. Rätt annorlunda från de vanliga lektionerna mend det fungerade ändå. Skype är ju väldigt användbart. Appropå skype så har Jacksgap gjort en väldigt fin serie om skype och eldsjälar som använder det. Värt att se på! 
 
Under resterande dagen jobbade jag hemma på datorn. Maria José kom hem runt mitten på dagen från Porto Alegre/Caxias do Sul. För ovanlighetens skull blev det en gemensam lunch: Tapioca. En rätt som kommer från nordöstra delarna av Brasilien. Tydligen ska kvinnor från Bahia vara riktiga hejare på att tillaga det. Men, det fungerar lite som pannkakor fast har en helt annan konsistens. Det är heller ingen smet eller deg, mer som ett blött pulver.
 
Pulvret består av mandioca mjöl (roten jag skalat så mycket hos bönder), arrarot mjöl och lite vatten. Så enkelt är det! Man har en stekpanna som man silar ner pulvret i, låter det steka lite och sen har man på lite vad man vill. Vi gjorde tre sorter: smör, ost och banan med kokos. Det finns två versioner av själva brödet, eller pannkakan kanske man ska säga, en knaprig och en mjuk. I Bahia är det vanligare med mjuk men Mara José och Flavio föredrar den knapriga. Och konsistensen är rätt unik! Det närmsta jag kunde komma på skulle vara kinesiska räkchips men fortfarande det låg långt borta. Riktigt gott var det i alla fall! Den på bilden är med ost, vilken förmodligen var min favorit (en medelgod ost, tror det är supergott med en annan). Annars var banan och kokos fantastiskt gott också. 
 
Till kvällen gick jag och la mig tidigt. Så skönt att få omväxling för en gång skull och inte äta klockan tio på kvällen. 
 
Kan säga att jag börjar längta hem rätt mycket till Sverige nu. Ska bli skönt att få komma hem. 
 
 

Dag 62

0 Läs mer >>
 
Från klassen idag. Maiara är flickan i rosa kläder längst fram, till höger i videon.
 
Onsdagen den 26 oktober
Morgonen började lite senare än jag tänkte mig men lyckades vara klar när Ali stannade bilen utanför huset. Vi åkte till en skola mindre än en kilometer bort för en oficina. På morgonen var det en oficina i plantering med barn i sju års åldern. Vi började inomhus där jag fick presentera mig. De var rätt nyfikna och ställde en hel del frågor om snö. Efter det gick vi ut och över på andra sidan skolgården. Där fanns sedan tidigare en plantering från en annan klass. Där började Ali hälla ut jord som alla barnen spridde ut. Sedan lades det på tidningsblad och ytterligare ett lager jord. Efter det dags att så. De spridde ut frön av rädisa, sallad, persilja och lök. Sedan ett litet litet lager med jord till och vattning. Sådär på morgonen hade barnen väldigt mycket energi så de hade svårt att kunna hålla koncentrationen. Särskilt när det fanns ett utegym för äldre precis bredvid som hade roliga gungor. 
 
Jag blev hemskjutsad av Ali och kom hem vid halv tio, fortfarande på morgonen. Jag försökte boka flyg mellan Florianopolis och São Paulo men lyckades inte. Ska se om Maria José kan göra det åt mig istället då det krävs ett brasilianskt kort (hur idiotiskt?). Till lunch lagade jag pasta, något jag inte ätit på nästan två månader. Jag som älskar pasta! Så lunch blev pasta, salami, vitlök och tomat. Riktigt saknat! Men efter fick jag världens matkoma så var tvungen att ta en siesta, även om jag inte sov (tycker att siestas borde införskaffas på arbetsplatser i Sverige). 
 
Vid kvart över ett hämtade Ali upp mig igen. Dags för en till oficina på samma skola, men med äldre barn. Vi kom till en riktigt underbar klass. Förvånansvärt nog var det bara en kille i klassen däremot. Där fick jag presentera mig själv och blev sen överöst av massvis av frågor. De undrade om klimatet i Sverige, kläder, musik, skolan, språk, pengar, fotboll, ja nästan allt möjligt. Tror vi att pratade om mig och Sverige i över 40 minuter! De berättade att i skolan och kommunen hade en orkester och ville sen sjunga för mig. Så de började med att trumma på borden och fick in en riktigt bra samba takt och sjöng allihop. Bortsett från musikklasser så tror jag att det inte skulle hända i Sverige. Det där var en vanlig skola. Riktigt kul var det!
 
Efter det gick vi till ett annat klassrum och tittade på några mindre filmer om jordbruk och hur plast hamnar i haven. Det fick de sedan refelektera lite över. Men när klassen var slut och frågade Ali vad de tyckte bäst om och nästan alla svarade att träffa mig. 
 
Sen ville alla att jag skulle spela fotboll med dem, men först skriva min autograf i deras böcker. Alltså herregud. Kändes så märkligt! Liksom, vad ska de med min autograf till, jag är ju ingen kändis! En upplevelse minst sagt! Men det barnet som jag förmodligen kommer komma ihåg mest var Maiara, en söt tjej som inte sa ett ord. Ali hade under klassen ställt henne en fråga och alla andra svarade på en gång att hon inte pratar. Själv såg hon väldigt blyg ut och skakade på huvudet, ville inte prata. Till skillnad från alla andra barn som kom rusandes fram till mig, kramades och ville ha autograf, stod hon lite längre bort och Ali kom fram med Maiaras block och sa att hon ville ha en autograf. Skrev en liten extra rad till henne på svenska och viss översättning. Det gör lite ont i mig när man ser barn som inte vågar ta plats och hur lätt de blir förbisedda. Hoppas på att hon snart börjar våga prata med folk. 
 
Efter det spelade jag lite fotboll med dem vilket var väldigt kul. För det första så måste jag säga att jag blev glad över att se tjejer spela, med tanke på att jag hört att det är så ovanligt. Sen var de inte så himla bra men det är en annan grej. Förutom en tjej, som faktiskt var riktigt duktig. Själv kunde jag inte riktigt visa vad jag går för då jag hade 10 pers på mig så fort jag fick bollen. Att använda kropp för att ta mig ut ur omringningen var inte riktigt heller en idé då de flesta var rätt små och spinkiga. Ville inte skada dem. Men kul var det! Trots att mitt lag förlorade med 1-0. Efter tio minuter var jag och Ali tvungna att gå, men det tog lång tid att säga hejdå. Först blev det världens gruppkram och sen ville alla ha en individuell kram. Även om Maiara inte vågade komma fram så såg jag till att säga hejdå till henne också. När vi var på väg ut kom en av tjejerna fram och grabbade armkrok med mig och sa att jag fick komma tillbaka när jag än ville. En kul men märklig upplevelse! 
 
Jag kom hem vid tre tiden och har fixat med en massa saker sen dess på datorn. Nu är klockan halv nio. Måste ta något att äta, även om jag inte är så hungrig, sen ska jag sova. Imorgon har jag portugisiska lektion via skype med Liege på morgonen och sen tror jag att jag ska ta mig till Centro Ecológicos kontor för att se hur de har det där! 
 
Boa noite!
 
PS. Fick sån egoboost av den sista klassen idag då de gav mig komplimanger för mina kläder (framförallt mina mönstrade tygbyxor (tack mamma för de)), att jag är bonita och annat. Helt ärligt rätt skönt att höra när man är helt osminkad och allmänt känner sig lite nere på grund av mensvärk. Fått så mycket egoboost här över huvudtaget, känner mig bortskämd. DS
 

Dag 61

0 Läs mer >>
 
 
Tisdagen den 25 november
Ja, precis som vid den 50onde dagen så blev det ett äventyr denna dag, dock på jobbtid med Ali. Ali heter egentligen Alinise men det är alldeles för svårt att uttala så hon kallar sig för Ali. Hon är 25 år, är agronom och har jobbat på Centro Ecológico i två år. Tydligen träffade hon min farmor när hon var här sist, vilket är två år sedan. 
 
Canela var det vi skulle till. En liten stad utanför en annan större men fortfarande rätt liten stad Gramado. Dessa två städer är rätt speciella. I Canela  (som betyder kanel, ja) bor det cirka 20 000 personer och är känt för sitt vackra landskap. Gramado bor det 32 000 personer och är delvis känt för naturen, men är mest känt för sin julbelysning. Gramado må vara en liten stad men varje år kommer det dit 3 miljoner turister för att se på julbelysningen. Snacka om säsong? Giselle har pratat mycket om Gramado så jag kände till det lite sen innan och var lite förberedd. 
 
Men Ali hämtade upp mig klockan 08.00 och så började vi vår resa på tre timmar. Vi pratade mycket och lärde känna varandra. Hade en riktigt trevlig biltur. Det regnade också, vilket gjorde bilturen mycket mysigare. Efter två timmar, när vi kom till den lilla staden Nova Petrópolis stannade vi till och åt frukost/mellanmål. Jag tog en pão de queijo och en cappuccino. Men cappuccino var det inte riktigt, utan till min förvåning fick jag en kopp med choklad/kaffe med en väldigt söt kräm ovanpå som såg ut som grädde, men som inte var grädde. Extremt sött, precis brassarna gillar det, men ätligt. 
 
Efter det hade vi bara en timme kvar på resan. Jag började lägga märke till hur husen, redan vid Nova Petrópolis såg annorlunda ut. Ipê och Antonio Prado är starkt influerat av italien då de var kolonialstäder som italienarna grundade. Därför finns det många tredje-fjärde-femte generationens invandrare från italien där. Den stora staden Caxias do Sul är likaså en kolonialstad grundad av italienare. Men vid Nova Petrópolis började husen se mer tyska ut. Det är för att den staden, Gramado och Canela är tyska kolonial städer. Och ju längre vi kom på resan ju mer tyskt blev det. Plötsligt dök de upp stora reklamskyltar och jag reagerade framförallt på en utav dem. En stor bild med en skidåkare i en brant backe, pudersnö, sol och klar himmel. Snowland. Jag var tvungen att fråga Ali vad det var, för här i Rio Grande do sul blir det som allra minst 1 grad ute på vintern. Och ja, det var det jag misstänkte. Det finns en stor byggnad, som ser ut som en fabrik, där de har konstgjord snö och skidbacke. Men särskilt hög var inte byggnaden så jag tror inte att den är direkt stor backen. Men så märkligt! 
 
I nästa ögonblick fick jag syn på en trafikskylt där det stod Aspen Mountain. Jag läste det högt (förvånad) och Ali undrade vad det betydde. Jag förklarade att mountain är montanhia på engelska och att Aspen är skidort i USA. Efter ett tag kom vi till en stor anläggning som visade sig vara just Aspen Mountain, förmodligen något slags hotell. Överallt dök det upp bara mer och mer tyska ord. Massvis av hotell och stora bussar fyllda med turister. Och efter att vi åkt i i porten till Gramado (alla kommuner har portar, tänk er om Årsta, Enskede, Södermalm eller Aspudden skulle ha stora utsmyckade portar) så smällde det liksom till. Plötsligt var det jul. Julpynt var man än tittade, det var helt sinnessjukt. Staden var full av hotell och fonduerestauranger. Många reklamskyltar om restauranger/barer som har europeiska viner, ostar och korvar. Strax utanför låg stora affärer, muséer i olika slag, lekslott (med gigantiska plast statyer av kända karaktärer från filmer osv) och winter-wonder-lands med massvis av små tomtar och julpynt. Jag började undra rätt ordentligt vart jag egentligen hade kommit. 
 
Vi åkte bara igenom Gramado. I Canelas centrum (som även det hade en hel del julpynt, men inte alls lika mycket) stannade vi och åt samt hämtade upp ett äldre par som skulle vara med på mötet vi skulle på. Vi åkte sedan ner i en dal, 3 km från centrum av Canela, som var något helt fantasiskt vackert. Vi kom fram till någon slags studiegård, alltså en bondgård som är gjord för studenter att komma dit och jobba. Av någon anledning påminde stället lite om Järna, vet inte riktigt varför dock. 
 
Där fanns det totalt fem hus. Alla i en fin och lite annorlunda arkitektur och många med gräs på taket. Tre av dessa såg ut att kunna vara hus man levde i, men var hus till får och hönor. Men det allra häftigaste  huset var också där vi skulle vara. Jag trodde att vi skulle komma till någon typisk liten bondgård eller kommunhus så jag blev rätt överraskad. Och jag fick en sån härlig känsla där, det var som om man automatiskt slappnade av helt och hållet. 
 
På mötet kom det bönder från ett kollektiv runt om hela Canela och Gramado. Ali redovisade projektet med Cetap och vad man ska ha och inte ha på växterna för att kontrollera insekter och sjukdomar. Något jag börjat lägga märke till är att jag blir väldigt trött efter ett tag på möten oavsett vilken tid det är. Det är uttröttande att försöka hålla fokuset uppe och lyssna på snabb portugisiska där man förstår 1/3 av vad som sägs. Så mitt nya knep är att sitta och rita medan. Jag vet att det kan ses som nonchalant och som att jag inte lyssnar, men det faktiskt är raka motsatsen. Jag somnar om jag inte gör det. 
 
Efter att mötet hållt på i två timmar blev det en liten paus där de i kollektivet kunde diskutera vad de tyckte. Ali hade med sig druvjuice och bananer som alla fick ta del av. Jag passade på att ta ett glas, en banan och gå ut en stund för att njuta lite av naturen. Ut kom även en äldre man som började konversera med mig. Även han frågade om Suiça så jag var tvungen att rätta honom till Suécia. Och jag tror att det här var det första samtalet jag haft på portugisiska där jag inte stakat mig en enda gång och förstått exakt allt han sa. Allt kom automatiskt, framsteg! Blev rätt så imponerad av honom. Förmodligen över 60 år, professor i matematik på två universitet (Caxias do Sul och tydligen något annat som var en "referens" över hela Sydamerika) och sen sex år tillbaka även bonde. Inte alla 60 åringar som gör sånt inte! 
 
I stunden tänkte jag inte på hur väl samtalet gick, men efteråt när jag tänkte efter blev jag riktigt stolt över mig själv, vilket gav energi till den sista timmen på mötet. Vid fem tiden var allt över och vi begav oss hem. Vi stannade i Nova Petrópolis och åt på samma café som på morgonen, en snabb middag. Efter Nova Petrópolis hällregnade det enda till Caxias do Sul. Verkligen hällregn. Ett tag var vi tvungna att stanna till vid sidan av vägen för att vi inte kunde se vart vi åkte någonstans. Vägen hem var inte alls lika pratsam, vi var båda väldigt trötta. 
 
Jag kom hem strax efter nio och gick och la mig på en gång. 
 
Något som jag dock inte kunde låta bli att fundera på var det här med kolonialismen i städerna. Den var ju så uppenbar! I städerna framstår det att de är så stolta över sin kolonialism och förfäder. I Caxias do Sul finns det en jättestaty som hedrar de italienska förfäderna som grundade staden. Att kulturen syns så mycket är inte konstigt, för generellt sätt i Brasilien så är det de vita som är rika och de svarta som är fattiga. I Brasilien är rasismen stor, men inget ämne som riktigt diskuteras. Det som diskuteras är fattigdomen som då kanske också inkluderar rasismen. Men saken är den att de här städerna grundades av vita människor från Europa och i regel är det de som har pengar som hörs och syns mest. Alltså den kultur som visas i Gramado, Canela, Antonio Prado och Caxias do Sul är de vita rikas. Och nej, det bor inte bara vita i de städerna. Jag tycker det är lite märkligt att de kan skryta så om kolonialismen när den har orsakat så mycket ont. Visst den har gett oss goda saker, men på vilken bekostnad? Hela världen lider ju fortfarande ut av konsekvenserna än idag! Jag skäms å deras vägnar faktiskt. 
 
 
Då internet är rätt segt här och inte orkar ladda upp så många bilder, knycker jag några från google istället så ni får se hur Gramado ser ut när det är som värst:
 
 Och såklart har de en jätteparad och skådespel/show vid jul....
 
 

Dag 60

2 Läs mer >>
 
 
 
Måndagen den 24 november
Efter en riktigt god natts sömn åt jag frukost: en god yoghurt med banan och müsli. Men mitt i målet kom en okänd man in i köket med plastpåsar och grejer. Strax efter Maria José. Det visade sig att det var en bonde som kom för att leverera saker till hushållet, bland annat en massa kronärtskockor och mjölk som mjölkats tidigt samma morgon. En påse färsk salami hade han med sig också. Vid halv nio gick Maria José ner till möteslokalen och jag kom efter henne några minuter senare. Där hade alla som jobbar på Centro Ecológico i Ipê samlats. De hade planerings möte och pratade om allt de hade igång, bland annat kurser i biodynamisk odling, projekt med Cetap och Ecovida samt att en lag i Brasilien ändrats så GMO är till viss del tillåtet i ekologisk odling (å hemska tanke). Alltså, en bonde kan plantera ekologiska växter i en del av fältet och GMO i andra, precis bredvid. 
 
Till lunch följde jag med Ali, Leandro och en till till en restaurang och åt. Rätt tyst måltid för min del då de pratade mycket med varandra. Sen kom jag hem vid tretton tiden och jobbade på datorn under hela eftermiddagen. 
 
Maria José tillagar aldrig någon mat, inte heller Flavio. På söndagskvällen åt till exempel Flavio bara ananas till middag. Så jag får sköta det min egen mat, för här äter alla lite när som. Så till middag blev det en omelette. Tydligen skulle jag iväg med Ali till ett kooperativ av bönder i Antonio Prado vid åtta tiden så fick lite stressigt med mat när klockan var halv åtta. 
 
Ali hann inte hämta upp mig så Maria José fick skjutsa mig istället. Vi stannade vid en lagerlokal där kooperativet samlar och lastar alla sina produkter inför marknader. Maria José följde med mig upp på den varma, rätt kvava övervåningen och sa några ord till Ali och försvann snabbt igen. Hon visste att om hon skulle stannat längre än så så hade hon inte kunnat komma därifrån. 
 
Ali höll i ett möte för kooperativet om projektet med Cetap, om vad som får och inte får användas på odlingar för att undvika insekter och sjukdomar. Intressant, men när mötet började klockan nio var jag rätt trött. Höll på att nicka till några gånger innan mötet var slut vid 23 tiden. Jag var rätt iaktagen under hela mötet av nästan alla, så att sitta och slumra till kändes inte riktigt bekvämt. Det kan inte vara vanligt med utländska turister i lilla lilla Antonio Prado. Efter mötet var jag glad att det var över- jag ville bara hem och sova. Dock kom en rätt snygg kille strax äldre än mig och försökte fråga om Schweiz. Ja ni anar inte hur många som hör fel, Suécia och Suíça är det inte så stor skillnad på (Precis som många gör i engelska också, även om det är en större skillnad). Men jag rättade honom till Sverige (Jag ska börja säga Zlatan Ibrahimovic istället för Sverige, tror att fler kopplar då). Men vad han sa efter det var helt omöjligt att förstå, synd nog. Vet inte om det är för att de har en väldigt annorlunda dialekt här eller om det var jag som var alldeles för trött för att orka fokusera på meningsuppbyggnader. 
 
Efter det skjutsade Ali hem mig. Hon informerade mig också vad som skulle hända inför morgondagen och hennes mamma som satt bak i bilen blev lite avundsjuk på oss. Vi ska till Canela på imorgon som tydligen ska vara väldigt vackert. 
 

Dag 59

0 Läs mer >>
Väldigt rosa bild på grund av de tonade rutorna i bussen. Snygg kontrast i molnen däremot.
 
Söndagen den 23 november
Jag vaknade upp vid sex då klockan på telefonen ringde. Mådde illa och kände mig lite smått bakis efter kvällen. Jag och Sofia hittade en riktigt typisk brasiliansk restaurang med plaststolar, god mat och lite för starka drinkar, precis vid strandkanten. Vi hade en riktigt trevlig stund med prat och skratt, helt klart en av de roligaste kvällarna. Jag åt en á la minuta och Sofia en ungefär likadan fast med fisk. Till det tänkte vi dricka Caipirinha, men det fanns inte. Så det blev Caipira med maracujá och ananas istället. Vid halv elva upptäckte jag att Ana hade ringt mig fyra gånger och skickat tre sms. Jag ringde henne i tron om att hon var orolig för oss men nej, hon var snarare glad att vi kom så bra överens och hittade på något. I och med att Sofia bor hos Marta strax utanför stan var Ana snäll nog att komma och hämta oss och köra hem henne. 
 
Packa hann jag inte göra under gårdagen så det blev till att göra den här morgonen istället. Långsamt men effektivt packade jag ihop alla mina grejer. Smög ner till köket och tog något att äta. Daniel sov med en kompis på varsin madrass i vardagsrummet. Jag försökte vara så tyst som möjligt, men sen kom Ana och brydde sig inte så mycket om att vara tyst. Antagligen visste hon att de inte en skulle vakna om en bomb släpptes ner i kvarteret. Hon hjälpte mig med att göra en matsäck, försökte väcka Daniel så att han kunde säga hejdå till mig men det funkade inte. Sen satte vi oss i bilen och körde till busstationen. Under den korta resan kom ämnet upp varför jag bestämt mig att resa hem. Jag försökte berätta varför för henne jag gjort det val jag gjort och hon tog det bra, förstod varför. När jag skulle kliva på bussen blev hon tårögd och minst tre kramar blev det innan jag klev på. Sista hon sa var att man aldrig ska ångra det man gör. Måste säga att det var ett lite känsligt farväl då jag bara ska vara borta i några dagar. Jag kommer tillbaka till Torres snart. Undrar hur det blir när jag faktiskt åker hem. 
 
Jag började med att ta bussen till Caxias do Sul. Med buss var vägen upp för de regnskogstäckta bergen inte alls lika häftig, men det kanske också berodde på att jag åkt där en gång innan. Jag lyssnade på Alex Fergusons biografi, som jag redan lyssnat på en gång men hade inget annat att lyssna på då jag dumt nog inte satt någon annan bok på offlineläge i appen. Ville inte se på film på datorn under den här sträckan då den var rätt svängig. Bussen hade en paus på femton minuter vid en sämre restaurang. Ana hade rekommenderat mig att köpa pão de queijo där då inget annat tydligen var gott. Så jag bad om tre stycken, men insåg sen att de inte tog kort och att jag bara hade några centavos i lösa pengar. 
 
Väl framme på busstationen i Caxias do Sul hade jag gott om tid, mer exakt två timmar. Tänkte köpa biljett och sen sätta mig någonstans att äta på stationen. Jag gick runt runt runt men hittade inte vart någonstans jag kunde köpa min biljett. Jag gick in på en bussfirmas reception och frågade. En snäll anställd visade mig vägen. Ner för trapporna, under tunneln och upp i en biljetthall (Nej det fanns inga skyltar). Han väntade med mig i kön och hjälpte mig att boka biljetten då det var svårt att uppfatta vad hon inne i båset sa genom mikrofonen. Sen var det bara att betala. De tittade hopplöst på mig när jag tog fram mitt kort. En större bussbiljettcentral i en stor stad som inte tar kort tänkte jag ännu mer hopplöst. Livet i ett u land i ett nötskal. Killen från bussbolaget hjälpte mig att hitta en bankomat. Men nej, den tog inte visa och var dessutom den enda som fanns på hela stationen. Jag ringde och smsade Ana om och om igen tills hon svarade. Vi löste det med att jag fick ta en taxi och åka någon annanstans för att ta ut pengar. Jag gav telefonen till den taxichaufför som såg snällast ut så Ana lättare kunde förklara vad jag skulle göra. Lätt gjort körde han mig till närmaste shoppingcentrum. Där hittade jag snabbt fem olika uttagsautomater, varav en ville ta visa. Dock sa den något om estrangeiros som jag inte hann läsa innan texten försvann. Men jag fick mina 100 reais (300 kr) och kunde återvända till taxichauffören, nöjd. Tillbaka på busstationen vet jag inte hur mycket taxiresan kostade, men jag gav honom 20 reais (60 kronor). Han började leta upp växel i sin stora sedelbunt men jag viftade med handen, tackade och gick. Med tanke på hur hjälpsam han hade varit så var han värd de extra reaisen. 
 
Jag köpte min bussbiljett och gick sedan till ett café. Köpte en fruktsallad och en flaska guaraná. Vid 15.30 satte jag mig på bussen mot Ipê och satte på Steven Spielbergs Tintin. Plötsligt var klockan fem och jag upptäckte att vi rullade in i Antonio Prado. Jag skyndade med att packa ihop och gick av när bussen stannade. Tydligen inte på huvudstationen i Antonio Prado, men det var ju bättre där en att åka för långt tänkte jag. Maria José hittade mig efter fem minuter och vi åkte till hennes hus. Sist jag var där såg jag bara garaget och bakgården. Nu har jag fått se hela huset, vilket är väldigt stort. På den första vångingen är det en motsvarande butikslokal som Centro Ecológico i Ipê använder som möteslokal. Andra våningen är en lägenhet som fem personer skulle kunna bo i. De har ett vardagsrum, ett tv rum, ett kök, två arbetsrum (ett till Flavio (hennes man) och ett till Maria José) , ett gästrum och en trappa upp ytterligare ett sovrum som dessutom har en väldigt stor garderob (eller walk-in-closet om man vill kalla det för det. 
 
Rätt trött från resan gick jag in och vilade på mitt rum efter rundturen. De själva satt och arbetade. Jag halvtittade på en av mina svartvita favoriter, Casablanca. Sedan gick jag upp, fick hela köket förklarat för mig och lagade en äggmacka. Efter det gick jag och la mig igen, rätt tidigt. 

Dag 58

0 Läs mer >>
 
 
 
Lördagen den 22 november
Jag vaknade upp vid sex tiden, så trött att jag inte ens kunde somna om. Jag kom inte upp förrän vid åtta då jag fick ett meddelande från Sofia på facebook och jag fick smått panik. På nedevångingen hörde jag hur målaren redan hade satt igång att arbeta, Jaquie kommit och Ana börjat röja runt. Jag satte på mig träningskläder och sprang snabbt ner till köket. Åt en liten yoghurt och halsade en kopp kaffe. Sedan gick jag ut den jobbiga, kvava värmen och riktade mina steg till den ekologiska marknaden. Där var det fullt med folk som gick runt och pratade med bönder och sin veckas inhandling av grönsaker. Vi stannade där och pratade med Tobias och Luzia. Tittade på de olika stånden hade att erbjuda. 
 
När kände oss klara gick vi hem till mig igen, där bytte Sofia om och jag borstade tänderna. Sen gick vi till gymmet. De blev rätt förvånade över att en ny svenska var i stan. Uppvärmning och armträning. En skön och välbehövlig träning. Vi gick in i gymmets butik, Sofia ville se om det fanns några snygga träningstights och hon hittade två par som hon tog med sig för att testa. Medan vi letade efter de snyggaste var Emily där med två andra tjejer som jobbade i butiken. Vi pratade lite om de olika språken och de skrattade när jag och Sofia pratade med varandra på svenska. Svenska måste låta rätt roligt för dem. Emily tog fram sin mobil och började översätta meningar på google translate och spela upp dem. Skrattade när hon insåg att hon inte skulle klara av att säga det. 
 
Vi gick hem, stretchade och duschade. Sofia testade tightsen och bestämde sig för ett par. När vi var redo gick vi tillbaka till gymmet och butiken så Sofia kunde betala för tightsen. Då träffade vi även den kvinnliga ägaren som även hon blev förvånad med ytterligare en svenska. Man blir så glad av att prata med henne och Casio, de är så vänliga och ler så mycket. Som snälla riktigt vältränade teddybjörnar båda två. 
 
Vi åt lunch hemma med Ana och Daniel. Efter det tog vi våra datorer och gick till busstationen, där vi köpte varsin biljett. Jag till Ipê imorgonbitti och Sofia till Buenos Aires på torsdag. Efter det gick vi längs lagunen till café Monsieur, det fransk inspirerade fiket där jag och Ana tog en kaffe med Liege första gången jag träffade henne. Nu är klockan sju och vi har suttit här i fem timmar, knapprandes på våra datorer. Kanske inte det roligaste sättet att spendera dagen på men nödvändigt. En produktiv dag! För mig har det blivit två stycken moccakaffe och en stor fruktsallad som var grymt god.
 
Nu är klockan snart halv åtta. Många argentinare har kommit och gått, ätit mindre måltider som doftat fantastiskt. Att det börjar gå mot sommartider hörs på språket. Allt oftare hör jag spanska pratas runt om mig på stan. 
 
Nu är vi riktigt hungriga och tänker byta lokal. Klara för dagen med produktivitet. Jag vill kolla in den nya ölbar/restaurangen bakom huset som ser riktigt mysig ut. Imorgon bär det av till Ipê där jag kommer spendera några dagar hos Maria José. Vet dock inte hur länge. Ska bli spännande att få se hur Centro Ecológico arbetar där!

Dag 57