Det är få morgnar som jag vill ligga kvar i sängen och låtsas som om verkligheten inte finns. Men den här morgonen var just en sådan. Kallt i rummet, varmt under täcket. En känsla av tomhet spred sig genom hela kroppen så fort medvetandet kom tillbaka efter en djup sömn. Vad hände egentligen? Trots tomhetskänslan är jag inte ensam att ställa den frågan idag.
Med viss ansträngning lyckades jag ta mig upp för att dra upp gardinen. Såg solen lysa på Södersjukhuset på andra sidan vattnet. I tanken förbannade jag den, bara just för idag. Grått väder och kyla hade stämt in mycket bättre med min sinnesstämning. Två koppar kaffe och en halvdan frukost senare sitter jag nu här, lyssnar på Cold Plays "Fix You". Fastnar vid raden "When you get what you want, but not what you need". Sammanfattar gårdagskvällen rätt så bra. Regeringsskifte. Skönt. Sverigedemokraterna 13 procent. Träpannkaka också, som jag brukade säga som liten då det var förbjudet att svära.
Varför gjorde jag inte mer för? Hur kunde jag vara så naiv och tro att min ställning på sociala medier och i diskussioner i vardagslivet kunde räcka? Varför tog jag inte på mig mer ansvar? Det må vara lätt att vara efterklok men i sådana här situationer är det inte okej. Jag är frustrerad över folk som inte försår att miljön är nära på att gå under. Att de behöver en akut händelse för att reagera. Och samtidigt fungerar jag likadant. Jag har varit medveten om rasisternas ökade förtroende i landet, men inte agerat och reagerat ordentligt nog. Gårdagen var min väckarklocka. På valvakan med tjejerna bestämde vi oss. Nu kan vi inte låta det gå längre utan att vi inte gör något. Vi ska bli aktiva. När jag kommer tillbaka från Brasilien går jag med i Miljöpartiet, som jag tänkt göra sedan 16 års ålder. Nu gör jag det, för jag vill inte stå och titta på längre.
Jag ska kämpa för det jag brinner för, miljön, och samtidigt bekämpa en av mina värsta mardrömmar, rasistiska vindar.