1 Läs mer >>
 
 
 
Lördagen den 29 november
Upp och iväg tidigt, närmare sagt gick vi ut genom dörren kvart över sju och åkte till Antonio Prado. Där var marknaden redan i full gång och en hel del kunder var där. Jag förstår att Maria José ville åka tidigt, annars hade det nog varit ordentligt utplockat. Marknaden var ungefär ett stånd mindre än den i Torres och den var heller inte lika mysig. Men fin var den! Maria José köpte allt hon behövde (plus laddade lite extra inför att de snart åker till Florianopolis, med björnbär och annat). Efter det åkte vi hem och jag kunde äta frukost. Kunde även göra mig en egen capuccino då de har en kaffemaskin. Supergott! 
 
Till lunch drack vi återigen en grön juice. Den ersätter lunchen. Annars var dagen väldigt lugn. För varmt för att vara ute och inne fanns det inte så mycket att göra. Jag läste ur boken på portugisiska som jag fått låna av Liege och mediterade lite. Pratade med folk från Svea rike. Till eftermiddagen/kvällen gick jag ner till deras stora samling av film de har och tänkte välja en ny film jag inte sett förut. Det gick ju väldigt bra ända tills jag hittade Orgulho e Preconceito- Stolthet och fördom. Min absoluta favorit som jag sett ett hundra tals gånger. Efter lite hemlängtan under dagen kändes det riktigt bra att sätta på den och lägga sig ner i deras riktigt bekväma soffa. De hade även en riktigt bra tv som fick mig att se detaljer jag aldrig tänkt på innan. Belysning, rekvisita, människor osv. Skönt att se den minst sagt. 
 
 

Dag 64

1 Läs mer >>
 
 
 
Fredagen den 28 november
På morgonen följde jag med Maria José till kontoret, som ligger två minuter ifrån huset. Där var det fullt hus och full rulle. Egentligen hade jag tänkt jobba där fram till lunch men det visade sig attt de inte hade något wifi, utan bara fiber internet och jag har inget thunderbolt uttag på min dator så jag kunde inte koppla in någon sladd. Vilket var lite meningslöst då jag behövde internet för att leta reda på information, eller få information för den delen också. Så jag var där i två timmar och sysslade lite med bilder istället. Jag skrev även lite om själva arbetsplatsen:
 
"Med en halv vägg till EcoNativas kontor och ett loft utan vägg hörs allt som görs i lokalen. Det är till mesta dels lugnt även om folk talar med vanlig röst. Det stör inte, utan tillför mer till en mysig stämning. Trätak och tegelvägg med små fönster, men ändå ljust. På väggarna sitter ett stort schema och flera bilder uppklistrade. Hälften av alla bilder föreställer svenska landskap, mestadels Småland med fina gärdesgårdar och röda hus med vita knutar. 
 
Vid ena väggen sträcker sig en stor hylla, fylld med litteratur om jordbruk, forskning, foldrar om Centro Ecológico och annat arbetsmaterial. Undrar om det är någon som verkligen har läst allt det där. Med tanke på hur mycket de som arbetar kan om det de gör skulle det inte förvåna mig om de faktiskt läst två tredjedelar utav allt som står i bokhyllan." 
 
Strax efter att jag skrev det där frågade jag Maria José hur mycket av böckerna hon hade läst. Nästan allt svarade hon. Hon fortsatte med att berätta att deras lilla "bibliotek" har blivit mindre nu, för att många lånar böckerna men glömmer att lämna tillbaka. Oturligt nog är det de böckerna som de mest behöver som lånas ut och sedan aldrig återses. De kanske borde utveckla sin bokhylla till faktiskt ett riktigt bibliotek, med kort och brevpåminnelser till alla som inte lämnar tillbaka, för att lösa det hela? Fast de skulle nog få använda något annat än brev för posten i Brasilien är ju bland den värsta som existerar. 
 
Resterande dagen försökte jag jobba hemma, men min kropp ville liksom inte. Ett segt huvud och stundtals mensvärk hindrade mig från att orka hålla koncentrationen uppe. 
 
Vid tolv tiden kom Maria José in på mitt rum och frågade om jag ville ha suco verde, grön juice. Man har inte varit hemma hos Maria José och Flavio förrän man har druckit den gröna, näst intill odrinkbara, juicen. Jag tackade ja, trots att jag visste att jag skulle vara tvungen att tvinga i mig juicen. Maria José och Flavio dricker nämligen suco verde som de gör själva nästan varje dag. I den stoppar de allt hittar som är moget i deras trädgård. Går ju såklart mycket bättre i Florianopolis där de har en mycket större trädgård och producerar mer saker. Här i Ipê är den väldigt väldigt liten, men här har de lättare tillgång till att köpa ekologiska grönsaker och frukter på marknaden varje lördag. Så till mesta dels slänger de i allt grönt de kan hitta. Väldigt mycket gurka, för att få juicen vattnig, men också broccoli, sallad, persilja och en massa andra gröna blad och växter som ska vara jättenyttiga och bra på olika sätt. Men så har de i lite frukt och bär också för att göra den lite söt. Den här dagen var det ananas, apelsin och jordgubbar då det var det de hade hemma. De gjorde även extra mycket, för att spara till andra dagar, då det tar lång tid att pressa alltihop och de inte har tid att göra det varje dag. 
 
Så när allt var klart var det bara att dricka. Och jag blev väldigt förvånad, för den var drinkbar! Mamma, pappa och Saga, ni kommer mycket väl ihåg för fem år sedan när vi var hos dem i Florianopolis och vi drack det varje morgon. Den juicen kunde man bara långsamt sippa och tvinga i sig. Men den här gick att ta stora klunkar av och den smakade inte äckligt- men inte heller gott. Kanske har de blivit bättre på att göra juicer eller så använder de andra växter... Eller så smakar det bara annorlunda i Ipê. 
 
Men, juicen är som en slags bättre detox (än alla detoxgrejer man kan köpa i affärer som man aldrig vet vad de innehåller). Den sköljer igenom kroppen snabbt och alla vitaminer tas upp på en gång nästan. Så nyttig och rensande. Jag drack lite mer än en halvliter medan Maria José och Flavio drack mer än en liter. 
 
Ja, det var min dag i stort sett. 
 
Mamma din barndomsdröm som sopgubbe kan fortfarande bli sann!
 

Dag 63

0 Läs mer >>
 
 
Torsdagen den 27 november
På morgonen hade jag portugisiska lektion med Liege via skype. Rätt annorlunda från de vanliga lektionerna mend det fungerade ändå. Skype är ju väldigt användbart. Appropå skype så har Jacksgap gjort en väldigt fin serie om skype och eldsjälar som använder det. Värt att se på! 
 
Under resterande dagen jobbade jag hemma på datorn. Maria José kom hem runt mitten på dagen från Porto Alegre/Caxias do Sul. För ovanlighetens skull blev det en gemensam lunch: Tapioca. En rätt som kommer från nordöstra delarna av Brasilien. Tydligen ska kvinnor från Bahia vara riktiga hejare på att tillaga det. Men, det fungerar lite som pannkakor fast har en helt annan konsistens. Det är heller ingen smet eller deg, mer som ett blött pulver.
 
Pulvret består av mandioca mjöl (roten jag skalat så mycket hos bönder), arrarot mjöl och lite vatten. Så enkelt är det! Man har en stekpanna som man silar ner pulvret i, låter det steka lite och sen har man på lite vad man vill. Vi gjorde tre sorter: smör, ost och banan med kokos. Det finns två versioner av själva brödet, eller pannkakan kanske man ska säga, en knaprig och en mjuk. I Bahia är det vanligare med mjuk men Mara José och Flavio föredrar den knapriga. Och konsistensen är rätt unik! Det närmsta jag kunde komma på skulle vara kinesiska räkchips men fortfarande det låg långt borta. Riktigt gott var det i alla fall! Den på bilden är med ost, vilken förmodligen var min favorit (en medelgod ost, tror det är supergott med en annan). Annars var banan och kokos fantastiskt gott också. 
 
Till kvällen gick jag och la mig tidigt. Så skönt att få omväxling för en gång skull och inte äta klockan tio på kvällen. 
 
Kan säga att jag börjar längta hem rätt mycket till Sverige nu. Ska bli skönt att få komma hem. 
 
 

Dag 62

0 Läs mer >>
 
Från klassen idag. Maiara är flickan i rosa kläder längst fram, till höger i videon.
 
Onsdagen den 26 oktober
Morgonen började lite senare än jag tänkte mig men lyckades vara klar när Ali stannade bilen utanför huset. Vi åkte till en skola mindre än en kilometer bort för en oficina. På morgonen var det en oficina i plantering med barn i sju års åldern. Vi började inomhus där jag fick presentera mig. De var rätt nyfikna och ställde en hel del frågor om snö. Efter det gick vi ut och över på andra sidan skolgården. Där fanns sedan tidigare en plantering från en annan klass. Där började Ali hälla ut jord som alla barnen spridde ut. Sedan lades det på tidningsblad och ytterligare ett lager jord. Efter det dags att så. De spridde ut frön av rädisa, sallad, persilja och lök. Sedan ett litet litet lager med jord till och vattning. Sådär på morgonen hade barnen väldigt mycket energi så de hade svårt att kunna hålla koncentrationen. Särskilt när det fanns ett utegym för äldre precis bredvid som hade roliga gungor. 
 
Jag blev hemskjutsad av Ali och kom hem vid halv tio, fortfarande på morgonen. Jag försökte boka flyg mellan Florianopolis och São Paulo men lyckades inte. Ska se om Maria José kan göra det åt mig istället då det krävs ett brasilianskt kort (hur idiotiskt?). Till lunch lagade jag pasta, något jag inte ätit på nästan två månader. Jag som älskar pasta! Så lunch blev pasta, salami, vitlök och tomat. Riktigt saknat! Men efter fick jag världens matkoma så var tvungen att ta en siesta, även om jag inte sov (tycker att siestas borde införskaffas på arbetsplatser i Sverige). 
 
Vid kvart över ett hämtade Ali upp mig igen. Dags för en till oficina på samma skola, men med äldre barn. Vi kom till en riktigt underbar klass. Förvånansvärt nog var det bara en kille i klassen däremot. Där fick jag presentera mig själv och blev sen överöst av massvis av frågor. De undrade om klimatet i Sverige, kläder, musik, skolan, språk, pengar, fotboll, ja nästan allt möjligt. Tror vi att pratade om mig och Sverige i över 40 minuter! De berättade att i skolan och kommunen hade en orkester och ville sen sjunga för mig. Så de började med att trumma på borden och fick in en riktigt bra samba takt och sjöng allihop. Bortsett från musikklasser så tror jag att det inte skulle hända i Sverige. Det där var en vanlig skola. Riktigt kul var det!
 
Efter det gick vi till ett annat klassrum och tittade på några mindre filmer om jordbruk och hur plast hamnar i haven. Det fick de sedan refelektera lite över. Men när klassen var slut och frågade Ali vad de tyckte bäst om och nästan alla svarade att träffa mig. 
 
Sen ville alla att jag skulle spela fotboll med dem, men först skriva min autograf i deras böcker. Alltså herregud. Kändes så märkligt! Liksom, vad ska de med min autograf till, jag är ju ingen kändis! En upplevelse minst sagt! Men det barnet som jag förmodligen kommer komma ihåg mest var Maiara, en söt tjej som inte sa ett ord. Ali hade under klassen ställt henne en fråga och alla andra svarade på en gång att hon inte pratar. Själv såg hon väldigt blyg ut och skakade på huvudet, ville inte prata. Till skillnad från alla andra barn som kom rusandes fram till mig, kramades och ville ha autograf, stod hon lite längre bort och Ali kom fram med Maiaras block och sa att hon ville ha en autograf. Skrev en liten extra rad till henne på svenska och viss översättning. Det gör lite ont i mig när man ser barn som inte vågar ta plats och hur lätt de blir förbisedda. Hoppas på att hon snart börjar våga prata med folk. 
 
Efter det spelade jag lite fotboll med dem vilket var väldigt kul. För det första så måste jag säga att jag blev glad över att se tjejer spela, med tanke på att jag hört att det är så ovanligt. Sen var de inte så himla bra men det är en annan grej. Förutom en tjej, som faktiskt var riktigt duktig. Själv kunde jag inte riktigt visa vad jag går för då jag hade 10 pers på mig så fort jag fick bollen. Att använda kropp för att ta mig ut ur omringningen var inte riktigt heller en idé då de flesta var rätt små och spinkiga. Ville inte skada dem. Men kul var det! Trots att mitt lag förlorade med 1-0. Efter tio minuter var jag och Ali tvungna att gå, men det tog lång tid att säga hejdå. Först blev det världens gruppkram och sen ville alla ha en individuell kram. Även om Maiara inte vågade komma fram så såg jag till att säga hejdå till henne också. När vi var på väg ut kom en av tjejerna fram och grabbade armkrok med mig och sa att jag fick komma tillbaka när jag än ville. En kul men märklig upplevelse! 
 
Jag kom hem vid tre tiden och har fixat med en massa saker sen dess på datorn. Nu är klockan halv nio. Måste ta något att äta, även om jag inte är så hungrig, sen ska jag sova. Imorgon har jag portugisiska lektion via skype med Liege på morgonen och sen tror jag att jag ska ta mig till Centro Ecológicos kontor för att se hur de har det där! 
 
Boa noite!
 
PS. Fick sån egoboost av den sista klassen idag då de gav mig komplimanger för mina kläder (framförallt mina mönstrade tygbyxor (tack mamma för de)), att jag är bonita och annat. Helt ärligt rätt skönt att höra när man är helt osminkad och allmänt känner sig lite nere på grund av mensvärk. Fått så mycket egoboost här över huvudtaget, känner mig bortskämd. DS
 

Dag 61

0 Läs mer >>
 
 
Tisdagen den 25 november
Ja, precis som vid den 50onde dagen så blev det ett äventyr denna dag, dock på jobbtid med Ali. Ali heter egentligen Alinise men det är alldeles för svårt att uttala så hon kallar sig för Ali. Hon är 25 år, är agronom och har jobbat på Centro Ecológico i två år. Tydligen träffade hon min farmor när hon var här sist, vilket är två år sedan. 
 
Canela var det vi skulle till. En liten stad utanför en annan större men fortfarande rätt liten stad Gramado. Dessa två städer är rätt speciella. I Canela  (som betyder kanel, ja) bor det cirka 20 000 personer och är känt för sitt vackra landskap. Gramado bor det 32 000 personer och är delvis känt för naturen, men är mest känt för sin julbelysning. Gramado må vara en liten stad men varje år kommer det dit 3 miljoner turister för att se på julbelysningen. Snacka om säsong? Giselle har pratat mycket om Gramado så jag kände till det lite sen innan och var lite förberedd. 
 
Men Ali hämtade upp mig klockan 08.00 och så började vi vår resa på tre timmar. Vi pratade mycket och lärde känna varandra. Hade en riktigt trevlig biltur. Det regnade också, vilket gjorde bilturen mycket mysigare. Efter två timmar, när vi kom till den lilla staden Nova Petrópolis stannade vi till och åt frukost/mellanmål. Jag tog en pão de queijo och en cappuccino. Men cappuccino var det inte riktigt, utan till min förvåning fick jag en kopp med choklad/kaffe med en väldigt söt kräm ovanpå som såg ut som grädde, men som inte var grädde. Extremt sött, precis brassarna gillar det, men ätligt. 
 
Efter det hade vi bara en timme kvar på resan. Jag började lägga märke till hur husen, redan vid Nova Petrópolis såg annorlunda ut. Ipê och Antonio Prado är starkt influerat av italien då de var kolonialstäder som italienarna grundade. Därför finns det många tredje-fjärde-femte generationens invandrare från italien där. Den stora staden Caxias do Sul är likaså en kolonialstad grundad av italienare. Men vid Nova Petrópolis började husen se mer tyska ut. Det är för att den staden, Gramado och Canela är tyska kolonial städer. Och ju längre vi kom på resan ju mer tyskt blev det. Plötsligt dök de upp stora reklamskyltar och jag reagerade framförallt på en utav dem. En stor bild med en skidåkare i en brant backe, pudersnö, sol och klar himmel. Snowland. Jag var tvungen att fråga Ali vad det var, för här i Rio Grande do sul blir det som allra minst 1 grad ute på vintern. Och ja, det var det jag misstänkte. Det finns en stor byggnad, som ser ut som en fabrik, där de har konstgjord snö och skidbacke. Men särskilt hög var inte byggnaden så jag tror inte att den är direkt stor backen. Men så märkligt! 
 
I nästa ögonblick fick jag syn på en trafikskylt där det stod Aspen Mountain. Jag läste det högt (förvånad) och Ali undrade vad det betydde. Jag förklarade att mountain är montanhia på engelska och att Aspen är skidort i USA. Efter ett tag kom vi till en stor anläggning som visade sig vara just Aspen Mountain, förmodligen något slags hotell. Överallt dök det upp bara mer och mer tyska ord. Massvis av hotell och stora bussar fyllda med turister. Och efter att vi åkt i i porten till Gramado (alla kommuner har portar, tänk er om Årsta, Enskede, Södermalm eller Aspudden skulle ha stora utsmyckade portar) så smällde det liksom till. Plötsligt var det jul. Julpynt var man än tittade, det var helt sinnessjukt. Staden var full av hotell och fonduerestauranger. Många reklamskyltar om restauranger/barer som har europeiska viner, ostar och korvar. Strax utanför låg stora affärer, muséer i olika slag, lekslott (med gigantiska plast statyer av kända karaktärer från filmer osv) och winter-wonder-lands med massvis av små tomtar och julpynt. Jag började undra rätt ordentligt vart jag egentligen hade kommit. 
 
Vi åkte bara igenom Gramado. I Canelas centrum (som även det hade en hel del julpynt, men inte alls lika mycket) stannade vi och åt samt hämtade upp ett äldre par som skulle vara med på mötet vi skulle på. Vi åkte sedan ner i en dal, 3 km från centrum av Canela, som var något helt fantasiskt vackert. Vi kom fram till någon slags studiegård, alltså en bondgård som är gjord för studenter att komma dit och jobba. Av någon anledning påminde stället lite om Järna, vet inte riktigt varför dock. 
 
Där fanns det totalt fem hus. Alla i en fin och lite annorlunda arkitektur och många med gräs på taket. Tre av dessa såg ut att kunna vara hus man levde i, men var hus till får och hönor. Men det allra häftigaste  huset var också där vi skulle vara. Jag trodde att vi skulle komma till någon typisk liten bondgård eller kommunhus så jag blev rätt överraskad. Och jag fick en sån härlig känsla där, det var som om man automatiskt slappnade av helt och hållet. 
 
På mötet kom det bönder från ett kollektiv runt om hela Canela och Gramado. Ali redovisade projektet med Cetap och vad man ska ha och inte ha på växterna för att kontrollera insekter och sjukdomar. Något jag börjat lägga märke till är att jag blir väldigt trött efter ett tag på möten oavsett vilken tid det är. Det är uttröttande att försöka hålla fokuset uppe och lyssna på snabb portugisiska där man förstår 1/3 av vad som sägs. Så mitt nya knep är att sitta och rita medan. Jag vet att det kan ses som nonchalant och som att jag inte lyssnar, men det faktiskt är raka motsatsen. Jag somnar om jag inte gör det. 
 
Efter att mötet hållt på i två timmar blev det en liten paus där de i kollektivet kunde diskutera vad de tyckte. Ali hade med sig druvjuice och bananer som alla fick ta del av. Jag passade på att ta ett glas, en banan och gå ut en stund för att njuta lite av naturen. Ut kom även en äldre man som började konversera med mig. Även han frågade om Suiça så jag var tvungen att rätta honom till Suécia. Och jag tror att det här var det första samtalet jag haft på portugisiska där jag inte stakat mig en enda gång och förstått exakt allt han sa. Allt kom automatiskt, framsteg! Blev rätt så imponerad av honom. Förmodligen över 60 år, professor i matematik på två universitet (Caxias do Sul och tydligen något annat som var en "referens" över hela Sydamerika) och sen sex år tillbaka även bonde. Inte alla 60 åringar som gör sånt inte! 
 
I stunden tänkte jag inte på hur väl samtalet gick, men efteråt när jag tänkte efter blev jag riktigt stolt över mig själv, vilket gav energi till den sista timmen på mötet. Vid fem tiden var allt över och vi begav oss hem. Vi stannade i Nova Petrópolis och åt på samma café som på morgonen, en snabb middag. Efter Nova Petrópolis hällregnade det enda till Caxias do Sul. Verkligen hällregn. Ett tag var vi tvungna att stanna till vid sidan av vägen för att vi inte kunde se vart vi åkte någonstans. Vägen hem var inte alls lika pratsam, vi var båda väldigt trötta. 
 
Jag kom hem strax efter nio och gick och la mig på en gång. 
 
Något som jag dock inte kunde låta bli att fundera på var det här med kolonialismen i städerna. Den var ju så uppenbar! I städerna framstår det att de är så stolta över sin kolonialism och förfäder. I Caxias do Sul finns det en jättestaty som hedrar de italienska förfäderna som grundade staden. Att kulturen syns så mycket är inte konstigt, för generellt sätt i Brasilien så är det de vita som är rika och de svarta som är fattiga. I Brasilien är rasismen stor, men inget ämne som riktigt diskuteras. Det som diskuteras är fattigdomen som då kanske också inkluderar rasismen. Men saken är den att de här städerna grundades av vita människor från Europa och i regel är det de som har pengar som hörs och syns mest. Alltså den kultur som visas i Gramado, Canela, Antonio Prado och Caxias do Sul är de vita rikas. Och nej, det bor inte bara vita i de städerna. Jag tycker det är lite märkligt att de kan skryta så om kolonialismen när den har orsakat så mycket ont. Visst den har gett oss goda saker, men på vilken bekostnad? Hela världen lider ju fortfarande ut av konsekvenserna än idag! Jag skäms å deras vägnar faktiskt. 
 
 
Då internet är rätt segt här och inte orkar ladda upp så många bilder, knycker jag några från google istället så ni får se hur Gramado ser ut när det är som värst:
 
 Och såklart har de en jätteparad och skådespel/show vid jul....
 
 

Dag 60

2 Läs mer >>
 
 
 
Måndagen den 24 november
Efter en riktigt god natts sömn åt jag frukost: en god yoghurt med banan och müsli. Men mitt i målet kom en okänd man in i köket med plastpåsar och grejer. Strax efter Maria José. Det visade sig att det var en bonde som kom för att leverera saker till hushållet, bland annat en massa kronärtskockor och mjölk som mjölkats tidigt samma morgon. En påse färsk salami hade han med sig också. Vid halv nio gick Maria José ner till möteslokalen och jag kom efter henne några minuter senare. Där hade alla som jobbar på Centro Ecológico i Ipê samlats. De hade planerings möte och pratade om allt de hade igång, bland annat kurser i biodynamisk odling, projekt med Cetap och Ecovida samt att en lag i Brasilien ändrats så GMO är till viss del tillåtet i ekologisk odling (å hemska tanke). Alltså, en bonde kan plantera ekologiska växter i en del av fältet och GMO i andra, precis bredvid. 
 
Till lunch följde jag med Ali, Leandro och en till till en restaurang och åt. Rätt tyst måltid för min del då de pratade mycket med varandra. Sen kom jag hem vid tretton tiden och jobbade på datorn under hela eftermiddagen. 
 
Maria José tillagar aldrig någon mat, inte heller Flavio. På söndagskvällen åt till exempel Flavio bara ananas till middag. Så jag får sköta det min egen mat, för här äter alla lite när som. Så till middag blev det en omelette. Tydligen skulle jag iväg med Ali till ett kooperativ av bönder i Antonio Prado vid åtta tiden så fick lite stressigt med mat när klockan var halv åtta. 
 
Ali hann inte hämta upp mig så Maria José fick skjutsa mig istället. Vi stannade vid en lagerlokal där kooperativet samlar och lastar alla sina produkter inför marknader. Maria José följde med mig upp på den varma, rätt kvava övervåningen och sa några ord till Ali och försvann snabbt igen. Hon visste att om hon skulle stannat längre än så så hade hon inte kunnat komma därifrån. 
 
Ali höll i ett möte för kooperativet om projektet med Cetap, om vad som får och inte får användas på odlingar för att undvika insekter och sjukdomar. Intressant, men när mötet började klockan nio var jag rätt trött. Höll på att nicka till några gånger innan mötet var slut vid 23 tiden. Jag var rätt iaktagen under hela mötet av nästan alla, så att sitta och slumra till kändes inte riktigt bekvämt. Det kan inte vara vanligt med utländska turister i lilla lilla Antonio Prado. Efter mötet var jag glad att det var över- jag ville bara hem och sova. Dock kom en rätt snygg kille strax äldre än mig och försökte fråga om Schweiz. Ja ni anar inte hur många som hör fel, Suécia och Suíça är det inte så stor skillnad på (Precis som många gör i engelska också, även om det är en större skillnad). Men jag rättade honom till Sverige (Jag ska börja säga Zlatan Ibrahimovic istället för Sverige, tror att fler kopplar då). Men vad han sa efter det var helt omöjligt att förstå, synd nog. Vet inte om det är för att de har en väldigt annorlunda dialekt här eller om det var jag som var alldeles för trött för att orka fokusera på meningsuppbyggnader. 
 
Efter det skjutsade Ali hem mig. Hon informerade mig också vad som skulle hända inför morgondagen och hennes mamma som satt bak i bilen blev lite avundsjuk på oss. Vi ska till Canela på imorgon som tydligen ska vara väldigt vackert. 
 

Dag 59

0 Läs mer >>
Väldigt rosa bild på grund av de tonade rutorna i bussen. Snygg kontrast i molnen däremot.
 
Söndagen den 23 november
Jag vaknade upp vid sex då klockan på telefonen ringde. Mådde illa och kände mig lite smått bakis efter kvällen. Jag och Sofia hittade en riktigt typisk brasiliansk restaurang med plaststolar, god mat och lite för starka drinkar, precis vid strandkanten. Vi hade en riktigt trevlig stund med prat och skratt, helt klart en av de roligaste kvällarna. Jag åt en á la minuta och Sofia en ungefär likadan fast med fisk. Till det tänkte vi dricka Caipirinha, men det fanns inte. Så det blev Caipira med maracujá och ananas istället. Vid halv elva upptäckte jag att Ana hade ringt mig fyra gånger och skickat tre sms. Jag ringde henne i tron om att hon var orolig för oss men nej, hon var snarare glad att vi kom så bra överens och hittade på något. I och med att Sofia bor hos Marta strax utanför stan var Ana snäll nog att komma och hämta oss och köra hem henne. 
 
Packa hann jag inte göra under gårdagen så det blev till att göra den här morgonen istället. Långsamt men effektivt packade jag ihop alla mina grejer. Smög ner till köket och tog något att äta. Daniel sov med en kompis på varsin madrass i vardagsrummet. Jag försökte vara så tyst som möjligt, men sen kom Ana och brydde sig inte så mycket om att vara tyst. Antagligen visste hon att de inte en skulle vakna om en bomb släpptes ner i kvarteret. Hon hjälpte mig med att göra en matsäck, försökte väcka Daniel så att han kunde säga hejdå till mig men det funkade inte. Sen satte vi oss i bilen och körde till busstationen. Under den korta resan kom ämnet upp varför jag bestämt mig att resa hem. Jag försökte berätta varför för henne jag gjort det val jag gjort och hon tog det bra, förstod varför. När jag skulle kliva på bussen blev hon tårögd och minst tre kramar blev det innan jag klev på. Sista hon sa var att man aldrig ska ångra det man gör. Måste säga att det var ett lite känsligt farväl då jag bara ska vara borta i några dagar. Jag kommer tillbaka till Torres snart. Undrar hur det blir när jag faktiskt åker hem. 
 
Jag började med att ta bussen till Caxias do Sul. Med buss var vägen upp för de regnskogstäckta bergen inte alls lika häftig, men det kanske också berodde på att jag åkt där en gång innan. Jag lyssnade på Alex Fergusons biografi, som jag redan lyssnat på en gång men hade inget annat att lyssna på då jag dumt nog inte satt någon annan bok på offlineläge i appen. Ville inte se på film på datorn under den här sträckan då den var rätt svängig. Bussen hade en paus på femton minuter vid en sämre restaurang. Ana hade rekommenderat mig att köpa pão de queijo där då inget annat tydligen var gott. Så jag bad om tre stycken, men insåg sen att de inte tog kort och att jag bara hade några centavos i lösa pengar. 
 
Väl framme på busstationen i Caxias do Sul hade jag gott om tid, mer exakt två timmar. Tänkte köpa biljett och sen sätta mig någonstans att äta på stationen. Jag gick runt runt runt men hittade inte vart någonstans jag kunde köpa min biljett. Jag gick in på en bussfirmas reception och frågade. En snäll anställd visade mig vägen. Ner för trapporna, under tunneln och upp i en biljetthall (Nej det fanns inga skyltar). Han väntade med mig i kön och hjälpte mig att boka biljetten då det var svårt att uppfatta vad hon inne i båset sa genom mikrofonen. Sen var det bara att betala. De tittade hopplöst på mig när jag tog fram mitt kort. En större bussbiljettcentral i en stor stad som inte tar kort tänkte jag ännu mer hopplöst. Livet i ett u land i ett nötskal. Killen från bussbolaget hjälpte mig att hitta en bankomat. Men nej, den tog inte visa och var dessutom den enda som fanns på hela stationen. Jag ringde och smsade Ana om och om igen tills hon svarade. Vi löste det med att jag fick ta en taxi och åka någon annanstans för att ta ut pengar. Jag gav telefonen till den taxichaufför som såg snällast ut så Ana lättare kunde förklara vad jag skulle göra. Lätt gjort körde han mig till närmaste shoppingcentrum. Där hittade jag snabbt fem olika uttagsautomater, varav en ville ta visa. Dock sa den något om estrangeiros som jag inte hann läsa innan texten försvann. Men jag fick mina 100 reais (300 kr) och kunde återvända till taxichauffören, nöjd. Tillbaka på busstationen vet jag inte hur mycket taxiresan kostade, men jag gav honom 20 reais (60 kronor). Han började leta upp växel i sin stora sedelbunt men jag viftade med handen, tackade och gick. Med tanke på hur hjälpsam han hade varit så var han värd de extra reaisen. 
 
Jag köpte min bussbiljett och gick sedan till ett café. Köpte en fruktsallad och en flaska guaraná. Vid 15.30 satte jag mig på bussen mot Ipê och satte på Steven Spielbergs Tintin. Plötsligt var klockan fem och jag upptäckte att vi rullade in i Antonio Prado. Jag skyndade med att packa ihop och gick av när bussen stannade. Tydligen inte på huvudstationen i Antonio Prado, men det var ju bättre där en att åka för långt tänkte jag. Maria José hittade mig efter fem minuter och vi åkte till hennes hus. Sist jag var där såg jag bara garaget och bakgården. Nu har jag fått se hela huset, vilket är väldigt stort. På den första vångingen är det en motsvarande butikslokal som Centro Ecológico i Ipê använder som möteslokal. Andra våningen är en lägenhet som fem personer skulle kunna bo i. De har ett vardagsrum, ett tv rum, ett kök, två arbetsrum (ett till Flavio (hennes man) och ett till Maria José) , ett gästrum och en trappa upp ytterligare ett sovrum som dessutom har en väldigt stor garderob (eller walk-in-closet om man vill kalla det för det. 
 
Rätt trött från resan gick jag in och vilade på mitt rum efter rundturen. De själva satt och arbetade. Jag halvtittade på en av mina svartvita favoriter, Casablanca. Sedan gick jag upp, fick hela köket förklarat för mig och lagade en äggmacka. Efter det gick jag och la mig igen, rätt tidigt. 

Dag 58

0 Läs mer >>
 
 
 
Lördagen den 22 november
Jag vaknade upp vid sex tiden, så trött att jag inte ens kunde somna om. Jag kom inte upp förrän vid åtta då jag fick ett meddelande från Sofia på facebook och jag fick smått panik. På nedevångingen hörde jag hur målaren redan hade satt igång att arbeta, Jaquie kommit och Ana börjat röja runt. Jag satte på mig träningskläder och sprang snabbt ner till köket. Åt en liten yoghurt och halsade en kopp kaffe. Sedan gick jag ut den jobbiga, kvava värmen och riktade mina steg till den ekologiska marknaden. Där var det fullt med folk som gick runt och pratade med bönder och sin veckas inhandling av grönsaker. Vi stannade där och pratade med Tobias och Luzia. Tittade på de olika stånden hade att erbjuda. 
 
När kände oss klara gick vi hem till mig igen, där bytte Sofia om och jag borstade tänderna. Sen gick vi till gymmet. De blev rätt förvånade över att en ny svenska var i stan. Uppvärmning och armträning. En skön och välbehövlig träning. Vi gick in i gymmets butik, Sofia ville se om det fanns några snygga träningstights och hon hittade två par som hon tog med sig för att testa. Medan vi letade efter de snyggaste var Emily där med två andra tjejer som jobbade i butiken. Vi pratade lite om de olika språken och de skrattade när jag och Sofia pratade med varandra på svenska. Svenska måste låta rätt roligt för dem. Emily tog fram sin mobil och började översätta meningar på google translate och spela upp dem. Skrattade när hon insåg att hon inte skulle klara av att säga det. 
 
Vi gick hem, stretchade och duschade. Sofia testade tightsen och bestämde sig för ett par. När vi var redo gick vi tillbaka till gymmet och butiken så Sofia kunde betala för tightsen. Då träffade vi även den kvinnliga ägaren som även hon blev förvånad med ytterligare en svenska. Man blir så glad av att prata med henne och Casio, de är så vänliga och ler så mycket. Som snälla riktigt vältränade teddybjörnar båda två. 
 
Vi åt lunch hemma med Ana och Daniel. Efter det tog vi våra datorer och gick till busstationen, där vi köpte varsin biljett. Jag till Ipê imorgonbitti och Sofia till Buenos Aires på torsdag. Efter det gick vi längs lagunen till café Monsieur, det fransk inspirerade fiket där jag och Ana tog en kaffe med Liege första gången jag träffade henne. Nu är klockan sju och vi har suttit här i fem timmar, knapprandes på våra datorer. Kanske inte det roligaste sättet att spendera dagen på men nödvändigt. En produktiv dag! För mig har det blivit två stycken moccakaffe och en stor fruktsallad som var grymt god.
 
Nu är klockan snart halv åtta. Många argentinare har kommit och gått, ätit mindre måltider som doftat fantastiskt. Att det börjar gå mot sommartider hörs på språket. Allt oftare hör jag spanska pratas runt om mig på stan. 
 
Nu är vi riktigt hungriga och tänker byta lokal. Klara för dagen med produktivitet. Jag vill kolla in den nya ölbar/restaurangen bakom huset som ser riktigt mysig ut. Imorgon bär det av till Ipê där jag kommer spendera några dagar hos Maria José. Vet dock inte hur länge. Ska bli spännande att få se hur Centro Ecológico arbetar där!

Dag 57

0 Läs mer >>
Bild från instagram
 
Fredagen den 21 november
Tidig uppgång. Hängning av tvättade kläder och rusning till bilen. Upplockning av Sofia 08.00 vid Marta. Och sen bar det iväg. Nej inte riktigt. Ana stannade såklart bilen när vi var halvvägs ut i vägen för att ringa ett samtal. Där satt vi lite för länge med påslagen motor. Förstår inte grejen med brassar och inte stänga av motorn?! Vill bara dra om nyckeln och ta den tills de har fixat klart med sin telefon. Klarar snart inte av längre att de ska sitta och hålla på med telefonen eller prata i den när de kör. Det är uppriktigt sagt något som skrämmer mig. 
 
Så någon timme senare kom vi fram till Terecinga, Luiza, Paulo och Tobias gård där vi skulle spendera vår dag. Några av mina favoritbönder här. Ana pratade lite med dem, hälsade på Luzia och Terecingas mamma som var där på besök och åkte sedan därifrån. Luzia och Terecinga satte oss direkt i arbete: Sofia att fylla påsar med moscovado socker och jag att sätta på etiketter på örtsaltpåsar. De själva satte sig bredvid, tittade på och pratade. Lite lustigt... Men efter en halvtimme var också dem igång. Deras mamma, en gammal tant med stora mörka solglasögon som gjorde att man aldrig fick riktig ögonkontakt med henne, pratade mycket för sig själv. Hon pratade snabbt och otydligt och verkade inte bry sig om att jag, Sofia och hennes döttrar försökte berätta att vi inte förstod vad hon sa då vi inte kunde ordentlig portugisiska. Hon babblade på ändå. 
 
Jag fick sätta etiketter på allt som skulle iväg till marknad och affärer. Förutom moscsovado sockret fick Sofia fylla påsar med mandioca mjöl. Efter det kom Tobias, gav oss varsin halmhatt och tog oss ut till planteringarna. Jag kände mig lite flickig med flätor och fin halmhatt. Blev påmind om festa da junina, som är en stor tradition i de nordöstra delarna av Brasilien då de firar helgonet São João, dansar och festar. Under de festerna klär alla sig i "lantliga" kläder, halm hatt och tjejerna flätar sina hår. 
 
Deras planteringar såg inte alls ut som de gjorde när jag var där sist och jobbade där en dag (vilket var den första veckan jag var här). Allt var mycket högre. Där det förut var oplanterad mark stod nu en vägg av majsplantor som var över två meter höga. Maracujan (passionsfrukt) som sist slingrade upp för varsin pinne hade nu hittat varandra och bildat som ett tak och fått stora frukter. Tobias visade Sofia alla olika plantor som vi inte producerar i Sverige. Sedan blev det för varmt att vistas ute, så vi gick in igen. Då var det dags för lunch hos Terecinga och Paulo. långkokt kött, ris, bönor, sallad och sönderkokt ipe. 
 
Efter lunch gick alla och la sig i en timme. Det var så varmt ute att det hade inte gått att jobba. Jag och Sofia vilade i sofforna. Någon gång under timmen kom även João hem från skolan. Ana-Paula och Natael var tydligen på något slags läger med ungdomar från hela Sydamerika. 
 
På eftermiddagen bakade vi bröd, klippte och sockrade ingefärskarameller, skalade ipe (som jag för övrigt blivit en riktig hejare på?!), plockade pumpor och rödbetor, band knippen av persilja och kove, vägde och paketerade ipen i vattenpåsar och packade ner produkter i backar. 
 
Vid fem tiden var det dags för kaffe och mackor. Deras kaffe är bland det bättre jag druckit här i Rio Grande do Sul. Till det var bjöds det på Terecingas bröd och det runda mandioca brödet med en rad olika smeter som pålägg. Smör, dolce de leite, banankräm och majonäs. Jag som aldrig tyckt om majonäs kände mig skyldig att smaka på deras hemmagjorda, vilken var farligt god. Tydligen var det bland annat oregano, lime och vitlök i. Tyvärr kommer jag inte ihåg alla ingredienser för det var många. Eller det kanske är för det bästa egentligen, majonäs är ju inte det nyttigaste. 
 
Efter det fanns det inte så mycket att göra. Terecinga städade tillredningshuset, Luzia gick runt och fixade småsaker, Tobias och Paulo var i en av ladorna och gjorde antagligen redo lastbilen för morgondagen. Vi frågade om det var något vi kunde hjälpa till med men nej, det fanns det inte. Vi satte oss på Tercinga och Paulos terass och pratade. Mycket om våra resor, bistånd, erfarenheter och perspektiv på livet. Väntade på att antingen Ana eller Nelson skulle komma och hämta oss. Kattungarna lekte tafatt i buskarna bredvid oss. Inte förrän vid åtta rullade Nelson in på gården. Vi tackade så mycket för dagen, sa hejdå och åkte hem. 
 
När jag kom hem dog jag smått av trötthet. Tog en snabb dusch för att bli av med jord och småkryp och gick sedan ner till Ana igen. Ana hade varit på gymmet men ändå orkat göra i ordning en fin middag med soppa, pastell, sallad, açai och små varma mackor. Värmeljus stod tända i ljusstakar som tydligen kom från Rosenhill. Åskan mullrade utanför och novelan Imperió gick på tv. Rätt bra avslut på dagen. 
 
Trodde att jag skulle få en bra sömn, men icke sa nicke. Åskan lät som bara den och höll mig vaken ett bra tag. Nej jag är inte rädd, den var så hög att och det skakade i hela huset när blixten slog ner. Vid ett tillfälle trodde jag att den slog ner i grannhuset. Jag hörde schvischet när de den kom ner och sedan KAAABOOOM när den träffade sitt mål. Allt i rummet rörde på sig. Men någonstans somnade jag. Vid midnatt vaknade jag igen av jamande. Ana-Bett hade hoppat upp i min säng. Jag jagade iväg henne ut ur rummet och öppnade ett fönster så hon kunde hoppa ut, stängde dörren och gick och la mig igen. Pigg. Tittade på klockan och hoppades på att den i alla fall skulle visa siffrorna 05.30. Men nej, 00.41. Blev lagom glad, men jag somnade rätt snabbt, förmodligen tröttare än jag inbillade mig. 
 
 
Bilder kommer strax, då jag inte hunnit ladda in dem i datorn än!

Dag 56

0 Läs mer >>
Bild från Snapchat
 
 
Onsdag-torsdag 19-20 november
Jag skriver så här framförallt för att jag behöver komma ikapp i skrivandet. Men också för att jag under de här dagarna (och egentligen även måndag-tisdag) tänkte väldigt mycket vilket fick mig att inte vara lika uppmärksam på vad som hände runtom mig. Vad som tog upp mina tankar var min vistelse här, visum, viljor och drömmar. 
 
Jag gjorde ett beslut. Ett beslut jag hade väldigt svårt att ta och jag sökte flera personers åsikt och stöd i saken. Jag har aldrig upplevt en liknande situation för ut när jag måste välja något men velat båda saker lika mycket. Så jag gick på magkänsla. Jag kommer hem. Jag vill väldigt väldigt gärna stanna, men samtidigt vill jag verkligen hem, av en massa olika anledningar. Så många att jag inte ens tänker rada upp dem här. Egentligen tänkte jag åka hem efter jul, i mellandagarna, men biljetterna var löjligt dyra då. Så mitt plan går från São Paulo klockan 23.10 den sextonde december. 
 
Detta blev väldigt känsligt för mig och Ana såg mina bekymmer. Jag berättade att jag bestämt mig för att åka hem och hon frågade varför. Just då klarade jag inte av att förklara det för henne, det blev lite för mycket. Jag har fortfarande inte gjort det, men ska göra det snart. Känns väldigt dumt att låta henne vara ovetande, med tanke på hur underbar hon har varit under hela resan. 
 
Koncentrationen de här dagarna kan jag inte säga har varit den bästa på grund av allt det här, men jag har försökt mitt bästa. Mestadels var vi hemma under dagarna och jobbade då det inte var några större aktiviteter under dagarna. 
 
På eftermiddagen av onsdagen gick jag och Sofia ut på stan så jag kunde visa henne runt lite. Vi möttes upp vid lagunen och gick in till centrum, vilket ligger 50 meter bort. Vi gick först runt och letade efter en bikini till henne och jag letade efter ett par till träningsbyxor. Jag fyndade men tyvärr inte hon. Bikinis är ju inte det bästa att köpa här då de är så fruktansvärt små. Vi gick vidare till Eco Torres och köpte ekologisk glass i exotiska smaker. Riktigt gott! Vi gick sedan runt och letade efter vykort och frimärken. På posten köpte vi frimärken och lite senare hittade vi en affär som sålde vykort. Kanske inte de snyggaste men då det inte verkade finnas något annat så tog vi de bästa av de halvbra (förlåt mormor). Efter det satte vi oss på ett café, beställde in kaffe och pastells och satte oss och skrev vykorten. När vykorten nästan var klara upptäckte vi att blivit snäppet lurade på postkontoret. Vi hade bett om frimärken till Sverige, som skulle räcka till frakt av de. Vi var lite tveksamma när de gav oss bara ett frimärke per vykort. Och när vi på cafét upptäckte att det stod Kroatien på frimärket insåg vi att det måste ha blivit väldigt fel. Så det var 9 kronor borta i onödan. Skönt att det inte var större summor i alla fall! Så nu måste vi gå tillbaka och försöka få det rätt... 
 
Till kvällen hämtade Ana upp oss med bilen och så åkte vi iväg till skola Baréa i Três Cachoeiras. Där var det öppet hus och en massa föräldrar var där. Det bjöds på en väldigt fin teater och film som barnen gjort, baserat på en av Nina böckerna som dock ännu inte publicerats. Det ger en hel del fördelar att ha författaren som lärare. Föreställningen (och den kommande boken) handlade om vattenanvänding. Riktigt underhållande och undervisande! Fantastiskt fina filmer barnen gjort för teatern också. Men det mest lustiga måste ha varit när hela öppna huset började då alla ställde sig upp, vände sig mot flaggan och sjöng nationalsången. Skulle nog aldrig ske på ett öppet hus i Sverige! Det hela slutade vid nio tiden och vi begav oss hem till Torres. Dock hade Ana och Daniel inte ätit middag så de frågade Sofia om hon ville följa med och äta på en restaurang. Så vi åkte till pizzerian vi var på för några veckor sen, den som inte har (enligt mig) någon pizza att jubla över. Efter det skjutsade Ana hem mig och Daniel och sen Sofia. Höll nämligen på att dö av trötthet då klockan elva på kvällen. 
 
Dagen efter var det portugisiska hos Liege som gällde. Fick gå upp extra tidigt för att göra läxan då jag inte hade hunnit göra den tidigare under veckan. Men det gick bra och vi bestämde att jag skulle höra av mig för nästa lektion. Under dagen var jag annars bara hemma och jobbade, samlade information till breven jag skriver till vängruppen. Till kvällen gick jag till gymmet. Engelsktalande Casio var inte där så Emily instruerade under mestadelen av mitt pass. Både hon och Casio (ägarn) upptäckte att jag förstod och pratade mycket bättre portugisiska än när jag kom (jag har ju egentligen bara tränat och pratat med engelsktalande Casio). Ben stod på schemat och jag upptäckte att jag att jag faktiskt gjort riktigt bra framsteg inom träningen. Jag har börjat känna mig lite starkare men det blir mycket tydligare när man upptäcker att man bland annat klarar nästan dubbla vikten i benpress än de flesta andra tjejerna i gymmet. Ger en en hel del självförtroende! 
 
Sov gott den natten... 
 
Fler bilder kommer upp strax!

Dag 54-55

0 Läs mer >>
 
 
 
 
Tisdagen den 18 oktober
Jag och Ana åkte till kontoret på morgonen. Ana hade tidigare sagt att vi skulle åka när jag var klar, så jag satsade på den vanliga tiden vi brukar åka, 08.30. Men när vi begav oss körde Ana iväg som en dåre. Visade sig att hon hade bråttom iväg till kontoret och att hon egentligen velat åka tidigare. Behövs lite bättre kommunikation för det då...
 
Vi kom till kontoret och jag satte mig ner och började skriva en massa olika saker. De andra hade planeringsmöte. Elias och Marta kom lite senare för att delta i ett annat möte. Samtidigt kom Sofia och vi hann få lite tid att prata. Både jag och hon var rätt upprörda över artikeln av de fyra professorerna från SLU som publicerats i SvD. 
 
Sedan var det möte, som blev så långt att det pågick även in under lunchen. Ana och Cristiano åkte iväg rätt snabbt efter det, de skulle på något annat möte. Jag, Sofia och Marta begav oss till Luzia, Tobias, Paulo och Terecingas gård. Där väntade Paulo Bellé och en massa andra människor, bland annat bonden Tiriva. Dock hann jag aldrig hälsa på honom, han försvann ganska snabbt. Då det var riktigt stekande men fuktigt varmt satte vi oss inne i gårdens tillredningshus. Det hela visade sig vara en kurs i biodynamisk odling. Paulo Bellé talade om Waldorf skolan, antroprosofer, månen, solen och kosmisk energi. Sånt där som är rätt flummigt men fascinerande. 
 
Mitt i mötet kom ytterligare ett gäng människor, bland annat flera som var med på eventet när vi gjorde koncntrerad açaísaft i Três Forquilhas hos Eli och Celie. Jag tror att de var där av en annan anledning egentligen men de anslöt sig till mötet vilket gjorde att Paulo Bellé var tvungen att gå igenom alltihop igen. 
 
När mötet var över plockade alla med sig jord i varsin påse. Jord som Tobias förberett enligt dynamiskt jordbruk. Hur vet jag dock inte. Men alla fick lite och tog med sig till nästa plats. På vägen stannade vi till vid en affär för att vänta på några. Jag var törstig och passade på att springa in för att köpa vatten, likaså Sofia. Väl inne i affären hittade vi Guaraná, min absoluta favoritläsk, och jag kunde inte motstå tanken. Dessutom övertalade jag Sofia att köpa det då hon aldrig testat det förut. Och hon tyckte om det! Vidare åkte vi till en av deltagarna i kursens marker, som redan hade biodynamiskt jordbrukssystem. Där började de gräva ett hål i marken i bananplantagen, mitte emellan ett stort figueira träd (slags fikonträd fast utan frukt) och en kompost. Jag började undra vad de letade efter när jag såg stora vita rötter sticka upp ur jorden. Dessa började alla ta upp. Och rötter var det ju inte, nej det var kohorn som legat nergrävda. När de grävts upp sökte vi skuggan under trädet och alla började försöka få ut jorden som var innuti de ihåliga hornen. Sofia förklarade för mig att de finns de som stoppar i en massa örter i horn och gräver ner för ett bättre jordbruk. Men det såg inte ut att ligga några örter i de här. Paulo Bellé drog mig åt sidan och förklarade vad det hela var. Vet dock inte om jag uppfattade allt rätt däremot. Men hornen var nedgrävda vertikalt med hålen neråt, så att rötter kunde växa inuti dem på ett speciellt sätt. Han sa att det skulle bli som föda, eller näring, åt figueiran, vilket jag tyckte lät lite konstigt. Senare på kvällen när jag skypade hem sa pappa att Paulo måste menat kalken i hornen som ger näring till trädet. Kalk är viktigt inom jordbruk, nästan alla bönder oavsett ekologiska eller konventionella tillsätter det i sina jordar, om en på lite olika sätt. Något jag inte tänkte på där på plats. 
 
När alla horn var tömda flyttades fokusen till komposten som diskuterades en hel del. Hur jorden var, vad som växte i den, hur mycket mask fanns, hur utsatt den var för väder och så vidare. Sedan började alla hälla upp hönsgödsel i varsin 3 liters flaska och ta varsin del utav den jord som kommit ut ur hornen. Jag var nog den enda som inte tog till mitt hushåll. Marta tog med till hennes. Efter det åkte vi hem. Jag var rätt lagom trött och hade snudden på huvudvärk.
 
När jag kom hem skypade jag med mamma och pappa som tittade på Frankrike-Sverige i vardagsrummet. Vi pratade om möjligheter till att utöka mitt visum, något jag funderat en hel del över. Men jag kunde inte bestämma mig för någonting då så jag sov på det istället. 
 
 

Dag 53

0 Läs mer >>
 
Måndagen den 17 november
Idag har det verkligen inte hänt mycket. Ana är i Brasilia på möte och kommer hem sent inatt. Jag började morgonen med att göra en vitamina på mjölk, banan och havregryn. Vid halv åtta gick jag ut genom dörren och gick till Liege för portugisiska lektion. Tog en annan väg och gick lite fel, men Torres är inte så stort och jag har ju ett rätt bra lokalsinne så jag hittade snabbt tillbaka. 
 
Hos Liege var jag i en och en halv timma. Tiden går verkligen snabbt under hennes lektioner! Det är kul och lärorikt. Det som är rätt bra tror jag är att hon inte går efter någon bok, utan vi startar ett samtal, till exempel vad jag har gjort i helgen, och så förklarar hon grammatiken efter det. Trots att grammatiken tar tid så hinner vi beta igenom en hel del samtalsämnen. Tror att det gör det lite roligare.
 
När lektionen var slut tittade jag på min telefon. En del meddelande från tjejerna på chatten, lite snapchats och meddelande från Giselle på facebook. Det var egentligen menat att jag skulle följa med henne på hennes engelska kurs på kvällen, men hon var tvungen att åka till Porto Alegre så det blev inte av. Jag gick hem och åt lunch med familjen. 
 
Nu på eftermiddagen så stannade jag hemma. Antagligen var Nelson och Cristiano redan ute och åkte. Så jag passade på att se en del av filmen som André gett mig tidigare. Jag valde delen om O movimiento das mulheres, för att göra lite efterforskning inför mitt brev till framtidsjorden. Så jag har spenderat dagen med att titta lite på film, söka information på nätet och skriva. Jag har även hört av mig till Sofia för att se om allt fungerar som det ska, vilket det verkar göra. På sin första dag här har hon fått beskära maracujáplantor (passionsfrukt) och koka hönsgödsel. Rivstart det! Kan dock inte lukta gott att koka hönsgödsel....
 
Nu på eftermiddagen/kvällen har jag upptäckt hur många filmer det är som jag vill se på bio, vilket jag informerade tjejerna om. Att de ska vara beredda på biomaraton. Det här är filmerna jag vill se:
 
Bilbo
Mockingjay
Girlhood
100 steg från Bombay till Paris
Innan frosten
Muren
The maze runner
Turist
My old lady
Bröllopskaos
Interstellar
 
11 filmer.. Så om det är någon som tycker att någon av dessa filmer som låter spännande, säg till så går vi när jag kommer hem! Det som förvånade mig var att tre av dessa filmer är franska. Jag tyckte inte alls om franska filmer förut och undrar nu om det är fransmännen som börjat göra bättre film eller om det är jag som fått sämre smak?
Hoppas innerligt på det första alternativet. Något som kan vara värt att notera är att Torres inte har någon biograf. Närmaste biograf ligger i Porto Alegre som är cirka två timmar bort med bil. Streaming sajter av film verkar heller inte vara någon stor grej heller och videoaffären går det rätt bra för då många här fortfarande hyr film. Lite Sverige för tio år sedan. 
 
Nu har Daniel och Laercio åkt till spirit center, deras kyrka av något slag. Jag börjar bli hungrig så ska gå ner och se vad kylskåpet har att erbjuda. 
 
JUSTE. Något jag glömde skriva. Ana och Laercio ska bygga om här i huset. Bland annat ska de flytta tvättrummet, göra köket större och förändra Daniels rum. Om mindre än två veckor kommer det stora arbetet börja. Men redan idag var det en man här och började med småjobb. Spacklade sprickor och liknande. Vad jag förstått så har de planerat det här väldigt länge och vill bli klara med det nu. Men det verkar vara ett rätt stort projekt och att börja med det lagom till jul är väl lite otajmat? Framförallt om köket ska göras om. 
 
Nej nu är jag jättehungrig. Ciao!
 

Dag 52

1 Läs mer >>
 
Söndagen den 16 november
Jag vaknade upp tidigt och gick ner och åt frukost, samtidigt som jag tittade på en film med Keira Knightley, Begin Again. Alla andra sov och elen kom och gick. Efter en stund vaknade Ana och Laercio och de åkte iväg till sitt möte de har varje söndag. På grund av att internet lackade kunde jag inte se klart filmen. Istället började jag göra mig iordning, för jag visste att när Ana och Laercio kommer hem är det inte långt tills vi åker och äter lunch. Jag hade balkongdörren öppen och in strömmade doften av alla grannar som hade churrasco. Söndagar har blivit en av mina favoritdagar här i Brasilien. 
 
Jag fick ett meddelande av pappa som undrade om jag kunde skypea med farmor och farfar. Efter en hel del strul (bland annat farmor som inte kom ihåg sin inloggning och elen som slutade fungera för mig en gång till) så kunde vi äntligen se varandra genom rutan. Bobo (farfar) konstaterade gång på gång hur fascinerande och fantastiskt det var att man kunde se varandra på det viset. Farmor blev tårögd och uttryckte hur mycket hon saknade allihopa här borta. Det var kul att få prata, har saknat dem riktigt mycket. Farmor fick äntligen prata lite med Ana också, något Ana längtat mycket efter också. Jag fick lite uppdateringar av pappa om vad som hänt/händer i Sverige. Vi pratade lite om visum som varit lite utav helgens efterforskning. 
 
Det tråkiga är att jag har åkt på turistvisum, vilket gör att jag bara får stanna i Brasilien i 90 dagar på en 180 dagars period. Detta går inte att förlänga. För att komma tillbaka på turistvisum igen måste jag vara utanför landet i 90 dagar. 
 
Jag skulle kunna söka arbetsvisum, men det kräver att jag är i Sverige och söker på den Brasilianska ambassaden där. Så det ser ut som om jag kommer hem till jul. Jag vill så gärna stanna i Brasilien, men det verkar inte gå. Har redan sörjt att jag inte kan stanna längre och börjar faktiskt se lite fram emot att komma hem. Det var ju trots allt det här som var min lilla plan, att vara här under hösten för att sen jobba under våren. Samla på sig pengar tills jag börjar plugga. Och att åka upp till Åre med familjen efter att jag kommer hem låter ju inte så dåligt det heller. 
 
 
Men men. Jag åt en fantastiskt god lunch med Ana och Laercio. Standard med ris och bönor, men med det godaste fläskköttet jag kanske någonsin ätit till. Så mjukt och bara smälte i munnen. Laercio är extremt bra på att tillreda och grilla kött. 
 
Men trots en väldigt god lunch var den snabb. Jag och Laercio skulle nämligen åka och hämta Sofia vid busshållplatsen. Jag är nu inte längre ensam svenska i Torres längre! Sofia är några år äldre än mig och pluggar agronomi på Svenska Lantbruks Universitetet i Uppsala. Hon träffade Laercio i Paraguay då hon var där och volontärarbetade och han föreläste. Så för ett tag sedan hörde hon av sig till honom och frågade om hon kunde komma ner i någon vecka för att se hur agroekologi fungerar. Hon ska stanna i två veckor. Vi hämtade henne och skjutsade henne till Marta där hon ska spendera den första veckan. Där åt familjen lunch så Sofia fick direkt komma in i den brasilianska traditionen av churrasco. Tur att hon inte var vegeterian! Vi hann inte prata så länge men kommer nog hitta på något snart. Ska bli kul!
 
Vi åkte hem och jag fortsatte eftermiddagen med att plugga lite portugisiska. Ana begav sig vid två tiden för att åka till Brasilia där hon skulle på möte på måndagen. Vid 16.15 lämnade alla huset. Daniel och Laercio för att åka till klubben och spela fotboll. Jag för att träffa Carol, en vän till Miriam. Carol är vad jag förstått 25 år och är bekant med både Ana och Elena (Anas dotter). En tjej som är naturälskare och köper mycket ekologiskt. Vi möttes vid restaurang Girardi vid lagunen. Med sig hade hon en kompis, Julia. Vi började med att blanda portugisiska och engelska, men i slutet av kvällen pratade vi nästan bara engelska. De hade några vänner som surfade vid surfstranden och ville gå dit och titta. Så vi gick till strandens ena ände och gick till den andra, vilket är ganska långt. Det var grymt varmt och det var massvis av människor på stranden. Det liknade lite en festival, där alla har campingstolar, någon slags musik utrustning och alkohol. Dessutom så låg alla packade på ett och samma ställe också, något jag inte förstår varför när stranden är så stor och det fanns flera tomma ytor. Eller är jag bara en svensk inne i min bubbla? Det här med bubbla var något som kom upp flera gånger när jag umgicks med Carol och Julia. Brassar är generellt sätt väldigt sociala av sig. Tvärtemot svenskar, eller kanske framförallt stockholmare. Men om någon brasse är lite mer inåtriktade så kallas de att de har en bubbla runt om sig. Och visst det kanske är lite utav ett globalt uttryck också men det är rätt vanligt att säga så i Brasilien. Kanske just för att de är så sociala. Trots att jag tyckte att Carol var väldigt social så sa hon att hon tyckte om sin bubbla och att hon inte var så brasiliansk på det viset. Hon tyckte heller inte om fotboll vilket fick mig att undra om hon faktiskt var brasse. 
 
Både Carol och Julia var väldigt snälla och roliga. Vi pratade mycket om skillnaderna mellan länderna och vart vi ville resa. Carol har aldrig varit utanför Brasiliens gränser men drömde trots det om andra varma länder- inte kalla. Men ju mer jag berättade om Sverige, samhället (bubblorna folk går runt i och allemansrätten och lite så) ju mer ville hon komma till Sverige. Någonstans mitt i allt prat kom deras vänner som skulle surfa. En extremt social kille, med grymt fina ögon och fullt påklädd våtdräkt, kom fram och hälsade. Han pratade och skojade mycket, men gick sen tillbaka till gruppen han kom med som stod några meter bakom oss. Några sekunder reagerade jag på att något rörde sig i ögonvrån och jag vände mig. Han kom tillbaka smög upp bakom Carol och kittlade henne. Gick runt och hälsade på oss med kram och puss på kinden. Jag blev väldigt förvirrad, för vi hade ju redan hälsat på honom. Men så la jag märke till att han hade inte tagit på sig sin våtdräkt på överkroppen. Och våtdräkter är varken enkla att ta av eller på sig, det är inget man gör på några sekunder, vilket fick mig att förstå att han som stod framför oss var tvillingbrorsan. De såg exakt likadan ut. De sprang i alla fall och surfade och vi fortsatte att prata.
 
Efter några timmar kom kompisarna upp frågade om vi ville dricka chimarrão, vilket vi inte tackade nej till. Vi lät de gå i förväg till deras bil för att byta om. Klockan var nio och solen gått ner när vi gick till bilen. Både jag och Carol började bli ordentligt trötta. Julia var orolig för sin hund som hon lämnat ensam i lägenheten för första gången (Hon har adopterat en gatuhund som tydligen är runt två år enligt veterinären och är rätt så dominant). Så vi umgicks inte med tvillingarna så länge. Nej vi umgicks egentligen bara med Max, den första extremt sociala tvillingen. Den andra tvillingen stod mest och hånglade med sin flickvän på andra sidan bilen. Flickvännens rätt uppfixade kompisar som satt i campingstolar med varsin öl i handen såg måttligt roade ut. Men vi hade kul i alla fall. Max var pratglad och berättade om allt möjligt egentligen. Carol sjöng och spelade på sin banjo för oss. Talangfull minst sagt, det var bara det engelska språket som svek henne när hon sjöng.
 
Efter ett tag sa vi hejdå. Killarna åkte iväg med sin bil och vi gick mot centrum. Det var riktigt mörkt vid det här laget och vi upptäckte att vi skulle åt helt olika håll. Både Ana och André har rätt strängt sagt att jag inte får gå själv när det är mörkt ute så jag ringde Daniel för att se om Laercio var hemma och om han kanske kunde plocka upp mig. Daniel skulle återkomma. Någon minut senare ringde André och frågade var jag var. Tio minuter senare kom han med bilen. I framsätet satt även Laercio. Snällt nog skjutsade de även Julia som bodde vid Eco Torres. 
 
Väl hemma åt jag rester från lunchen och gick sen och la mig.
 
 
Bobo under skypesamtalet
 
 Delen på stranden som var fullsatt av folk. Dock blir det värre till december, tydligen.
Lite längre bort är det näst intill folktomt.
Julia och Carol
 
 

Dag 51

2 Läs mer >>
Andra vattenfallet i Três Cachoeiras, mitt nya paradis.
 
 
Lördagen den 15 november:
Det blev ingen sovmorgon för min del. Upp klockan sex för att snabbt göra i ordning frukost, matsäck och ryggsäck. Vid halv åtta kom Rogerio och Giselle. Vid den tiden hade även Ana vaknat och gjort kaffe så medan jag sprang runt och fixade det sista tog de en kopp med henne. 
 
När allt var klart gick vi ut till bilen. Utanför vår port låg en halvdrucken spritflaska i solen. På andra sidan vägen utanför grannen låg en däckad man, som tur var i skuggan. Tuff natt? 
 
I alla fall. Vi åkte först in till stan, för Giselle hade inte hunnit äta frukost. Hon sprang in på ett café och kom tillbaka några minuter senare med en påse full av pão de queijo. Så med vi proppade munnarna fulla av det fantastiska brödet rullade vi ut från Torres och tog motorvägen mot den närmsta delstaten Santa Catarina. Vi skulle åka till ravinerna (eller cânion) vid Praia Grande, nära Mampituba. 
 
Det jag trodde när vi åkte till ravinerna var att vi skulle gå nere i dem, men oj vad jag hade fel. Istället började vi klättra med bilen upp för de höga bergen. Vi slingrade oss upp på steniga vägar i en atlantregnskog som långt ifrån tyst. Halvvägs upp märkte Rogerio att motorn var ovanligt varm, så vi var tvungna att stanna i tjugo minuter för att fylla på med vatten. Riktig tur att vi hade tagit med oss sju flaskor vatten inför dagen. Solen stekte. När motorn hade svalnat fortsatte vi, men på väldigt låga växlar. Vi körde upp för nästan hela berget på ettan, vägen tillät inget annat. Då och då mötte vi några äventyrliga cyklister i lite för hög fart på väg neråt. Hoppas innerligt att de inte ramlade på den storsteniga vägen med skarpa kurvorna. 
 
När vi väl tagit oss upp försvann regnskogen på en gång, som om vi åkt över en kant. Istället bredde de stora kullarna ut sig så långt ögat nådde. Jag sträckte ut handen ur bilfönstret och kände att temperaturen skiljde sig markant. Hela fem grader enligt Rogerio. En sval värme.
 
På fortfarande rätt risiga vägar åkte vi i några minuter tills vi kom fram till en asfalterad väg som ledde till en spärr. Tydligen skulle vi åka in i en nationalpark, vilket man var tvungen att betala för. "Brasileiros 7 reais, estranheiros 14 reais." stod det på en skylt. Snacka om turistfälla, var tvungen att betala dubbla priset! Vi skämtade ett tag om det i bilen tills när det var vår tur i kön att åka fram och betala. Då hyschade Rogerio åt mig och jag blev tyst. Lätt kom vi in genom spärren utan att behöva betala de där extra 7 reaisen. Under resterande vistelsen i parken blev jag tyst så fort vi passerade någon som jobbade där. Inte direkt för att jag var rädd för att bli utslängd och få böter, mest på skojs skull. 
 
Men när vi väl kom in var det dags att börja gå. Det Giselle hade förberett mig på var en lååång promenad. Så jag hade förutsatt att det kanske var mer än en mil vi skulle gå (och på lite avancerad väg). Men nej, det var bara sex kilometer fram och tillbaka. Dessutom på en väg där en barnvagn lätt skulle ha kunnat körts. Men även om det var en enkel och kort promenadväg så tog det sin tid! Efter att ha gått igenom en skog med Brasiliens väldigt lustiga tallar kom vi ut på kanten av en slätt. Till vänster om oss stupade det ordentligt ner i en ravin. Och meu deus vad det var vackert! Blev lite mållös ett tag. Någonstans i bakgrunden kunde jag höra ett dovt ljud av ett vattenfall. Gamarna seglade runt i ravinen, lekte med de olika vindarna som förändrades runt bergens hörn. När jag stod där kände jag mig rätt så liten. Men jag kan tänka mig att den känslan måste fördubblas om man står där nere vid rion.  Vi kom ut till en av utkiksplatserna som hade ännu bättre utsikt, där man bland annat kunde se det väldigt långa vattenfallet. 
 
Vi var på tre olika utkiksplatser. Två längst bort på promenaden och på en tillbaka vid parkeringen typ. Så extremt vackert! 
 
Efter det åkte vi ner till Praia Grande och åt lunch. Ja jag hade med mig äggmackor men tydligen hade Giselle inte hunnit förbereda något, så det blev en klassisk brasiliansk restaurang på hörnet vid torget som mest såg ut som en enklare tobaksaffär. Vi beställde en á la minuta, vilket är en väldigt populär maträtt i Rio Grande do Sul. Det är ris, stekta ägg, kött, sallad, pomme frits och ibland farofa. Enkelt och väldigt gott. Skippade dock pommesen då jag inte är jätteförstjust i det. 
 
I Praia Grande fick Giselle och samla på sig lite julkänsla. Jag tror jag har glömt att lägga upp bilder på torget där? Säg till om jag glömt det så lägger jag upp! Det ser ju långt ifrån svenskt ut i alla fall och jag känner mig väldigt obekväm där. Jag tycker inte om när julen är överpyntad med ljus och glitter. Tycker bättre om den lite mer simpla utsmyckningen. 
 
Vidare åkte vi genom Mampituba, vilket förvånansvärt nog var första gången Giselle var där. Tänka att jobba på Centro Ecológico och höra talas om platsen så många gånger men aldrig ha besökt det. Var inte långt ifrån på att skriva nära, men det är det ju inte riktigt. Det är bara jag som besökt det så många gånger nu att jag betraktar det som nära. Vi tog vägen genom Morrinho do Sul för att åka till Três Cachoeiras och hämta upp deras dotter, Beatriz. Men strax efter att vi kommit in i regionen frågade Giselle om jag ville åka till en väldigt väldigt väldigt vacker plats. Och det säger man ju inte nej till när man har lite energi kvar? Så Giselle styrde in mot Rio de Terra (kommunen jag åkte till med Nelson och José, där vi blev bjudna på cachaça), där hon tydligen inte heller varit. Verkar som om jag har åkt runt och kan regionerna och kommunerna mycket bättre än henne. 
 
Rätt långt in åkte vi, ända tills vägen tog slut. När vi väl parkerade var vegetationen runt om oss atlant regnskog. Det var fuktigt men varmt och cikadorna lät högt. Vi började gå ner för en stig och strax kunde jag höra en massa folk prata. Efter det bruset av fallande vatten. Vi kom fram till vad först såg ut som en liten sjö, men som sedan visade sig vara ett vattenfall. Blev för en andra gång under dagen stum av hur vackert det var. Folk badade och satt på stenarna där vattnet rann vidare. Några drack chimarrão. Men vi stannade inte överdrivet för Giselle pekade uppåt och sa att det fanns ett till. Så vi gick tillbaka till parkeringen och gick upp för en brant trappa. Och vem kunde tro att det fanns ett till, ännu vackrare vattenfall med sjö ovanför det första? Där var det dessutom näst intill folktomt. Det kändes som om jag hade hittat rätt, som om jag kunde flytta dit och bo där vid vattenfallet i regnskogen. Bli som Tarzan. Giselle lovade dock att vi skulle komma tillbaka dit någon helg i december, då vattnet var lite varmare, så vi kunde bada. Längtar tills dess! 
 
Efter det vackra besöket tog vi oss ner till bilen och åkte till centrum i Três Cachoeiras och hämtade Beatriz hos sin farmor. Farmorn pratade väldigt otydligt, så Rogerio var tvungen att översätta portugisiska till portugisiska. Ja, vissa är verkligen svåra att förstå och andra pratar hur enkelt som helst! 
 
Giselle och hennes familj bor egentligen i Três Cachoeiras men de har även en lägenhet i Torres som de bor i på helgerna. För i Três Cahoeiras finns det inga stränder. Så de lämnade av mig hemma och åkte sen till sin lägenhet någon kilometer bort. 
 
Trött efter mycket sol var det mest spännande jag gjorde på kvällen att gå igenom alla bilder. Vilka kanske var lite för många. Har en rensning att göra framöver! 
 
Snabbt somnade jag i alla fall efter en vacker dag.
 
PS. Cachoeira betyder vattenfall. Regionen heter Três Cachoeiras just för att det finns tre vattenfall där. DS
 
 
 
 
Tycker det här ser lite taget ut från en film om man tittar ner i ravinen (och håller handen för himlen). Bilbo? Eragon? En stadio i Hungerspelen kanske?
 
Vattenfallet vid ravinerna vid första synvinkeln av det
 
 
 
Första vattenfallet i Três Cachoeiras
 
Andra vattenfallet
 
 
 
 

Dag 50

0 Läs mer >>
 
 
 
 
 
Fredagen den 14 november
Jag vaknade upp med en lätt huvudvärk som jag hoppades på skulle gå över. Vid frukost försökte katten Ana-Bet bita mig i foten när jag sjasade iväg henne från kylskåpet. Jag litar verkligen inte på katter. Nu när jag skriver det här försökte hon komma in på mitt rum genom dörren som stod på glänt. Men jag ville inte ha henne på mitt rum som den natten för någon vecka sedan. 
 
Jag och Ana åkte efter frukost till Mampituba, den här gången slapp vi hämta upp folk så vi kunde ta den snabba vägen från Torres. Som bara är 55 minuter lång. Vi åkte till skolan där jag veckan innan hade Oficina da Açaí. De hade nämligen ett slags öppet hus. När vi kom dit var det hög musik och massvis av folk. Föräldrar och flera andra skolor hade kommit dit för att se elevernas arbete. Det var dansuppträdanden och teaterföreställning. Och ja, det var Nina och fåglarna som de spelade upp- precis som den andra skolan gjorde i tisdags. Intill väggarna stod olika bord där barnen presenterade sina arbeten om ekologiskt familjejordbruk. Det var så fint att jag blev alldeles varm i själen! Teckningar, planteringar, studier om sädesslag och mat, alternativ medicin och såklart palmen Juçara som ger bäret açaí. Där stod eleverna med små palmskott planterade i plastburkar och berättade för andra elever och föräldrar varför just açaí är så bra, både för hälsan och för bonden. Bredvid slevades det ut açaí juice i koppar som delades ut till folket som stod i en tjugo meter lång kö. 
 
Det var en extremt hög ljudnivå. De skolor jag varit på har antingen redan byggt eller håller på att bygga ett gemensamt stort rum. Och det är bra, förutom ljudet. Taket gör att allt ljud fördubblas. Så min huvudvärk som ännu inte velat lägga sig blev ännu värre. Men jag lyckades hålla modet uppe och tur var väl det, för över 30 ungar eller föräldrar kom fram till mig lite då och då för att ta kort. Det var kul, men jag förstår att kändisar måste tycka att det är lite enformigt. Men att en svenska är på besök i Mampituba kan jag tänka mig inte händer så ofta, och nu har jag varit där några gånger så barnen känner igen mig. Många vågade komma fram och prata och ville visa deras arbeten som de hade gjort. 
 
Det är ett otroligt stort, fascinerande och bra jobb som Centro Ecológico gör tillsammans med skolorna. Och de visar ett sånt engagemang och är där på varenda skolas event för att visa sitt stöd. Försökte berätta det för Ana i bilen men hon verkade snöa in sig på annat, problem osv. För de jobbar med många skolor och alla skolor har runt hundra elever eller mer. Så även om det inte är alla skolor i regionen så är det flera hundra barn. Dessa flera hundra barn kommer ta med sig den kunskapen om ekologiskt jordbruk som de läst om i skolan och ha den hela livet. Och sprida den vidare till andra människor! Redan nu går barn hem och frågar om açaí hos sina föräldrar och säger att de måste köpa ekologisk mat. Ana berättade om en pojke som blivit så rörd av boken att han gick hem till sin farbror och sa åt honom att sluta jaga fåglar. Något som farbrorn tydligen har som en hobby. Och enligt pojkens mamma så hade farbrorn seriöst börjat fundera på att sluta efter pojken det berättat för honom. Fint hur allt färgar av sig så snabbt.
 
Till lunch åkte vi hem och åt. Min huvudvärk var inte särskilt kul så jag vilade i två timmar tills det kändes bättre. Efter det satt jag på undervåningen i soffan och jobbade med lite ditt och datt. Fixade de nya bilderna, organiserade, förbättrade presentationen lite osv. Jag försökte även leta upp lite information om visum, vilket mamma och pappa hjälpte mig med från en annan soffa fast på andra sidan jordklotet. Jag kollade även på flyg- och bussbiljetter till Buenos Aires och Montevideo. Buss till Montevideo är billigast så det blir nog dit jag åker om jag måste ut ur Brasilien ett tag. 180 reais = 540 kr. 
 
I övrigt var det inte någon direkt spännande kväll. Jag har haft två skrivtillfällen på denna text. Igårkväll och nu tidigt lördag morgon. Jag måste nu skynda mig för jag ska ut på äventyr, på min 50 dag i Brasilien.
 
 

Dag 49

0 Läs mer >>
 
 
Torsdagen den 13 november
Dagen var riktigt lugn. Tio i nio tog jag den snäppet för lilla cykel och åkte till Liege, jag hade portugisiska lektion. Tiden går snabbt med henne och vi hade riktigt trevligt. Vi till och med gick över tid utan att vi märkte det, så han som var efter fick en lite för kort lektion. Av någon anledning kom vi in på vad mina favoritleksaker som liten var och hon blev rätt chockad när jag sa att jag lekte med rymdskepp. Hon sa att det var ju inte direkt normalt för en flicka, vilket gjorde mig lite irriterad. Så jag började förklara att i Sverige så blir det mer och mer normalt med hen och unisex leksaker för barn. Att många föräldrar aktivt väljer att uppfostra sina barn så och att det inte är konstigt i Sverige om flickor leker med bilar eller killar med dockor (även om det såklart förekommer uppdelningar mellan kön). Jag berättade även om dagiset jag hade jobbat på i Årsta, där vi uppmuntrade barnen till att det kan finnas flera pappor eller mammor i en familj, eller att även om en är flicka så kan man i leken vara pappa. Liege blev ännu mer chockad när hon hörde det och sa men oj, ja ni i Sverige ligger flera decenium, om inte sekel, före oss. 
 
På vägen hem hade solen tagit sig igneom molnen och det höll på att bli varmare. Stannade till vid en farmacia och köpte tandkräm som tagit slut och bomullstopsar. Det var svårt att försöka beskriva bomullstopsar när man inte kunde ordet, så till slut fick jag ta fram telefonen och söka fram en bild på det. Har slängt kartongen men det hette något med conete. 
 
På eftermiddagen var vi bara hemma och jobbade. Cristiano och Bellé var nämligen redan ute och for så att hämta upp mig skulle bli problematiskt. Jag skulle läsa in mig på Eco Vida men att sortera, fixa och rensa bilder tog längre tid än jag trodde. Till kvällen drog jag mig till gymmet för första gången sen min lilla skada. Det gick bra, armdag var det. Dock var det väldigt lite folk där och Casio var borta, så jag fick köra med en annan. Något jag lagt märke till är att de kvinnliga instruktörerna hjälper de manliga kunderna och de manliga instruktörerna hjälper de kvinnliga kunderna mest. Undrar om det är någon tanke bakom det? 
 
När jag kom hem från gymmet var Ana, Laercio och Daniel borta, men de kom hem strax efter att jag ätit. Jag gick upp och duschade vid nio, skrev gårdagens inlägg och somnade. 
 
På grund av en rätt ohändelserik dag tog jag inga bilder så ni får en gammal istället.

Dag 48