tuvas brasil

Det blev ingen sovmorgon för min del. Upp klockan sex för att snabbt göra i ordning frukost, matsäck och ryggsäck. Vid halv åtta kom Rogerio och Giselle. Vid den tiden hade även Ana vaknat och gjort kaffe så medan jag sprang runt och fixade det sista tog de en kopp med henne. 

 

När allt var klart gick vi ut till bilen. Utanför vår port låg en halvdrucken spritflaska i solen. På andra sidan vägen utanför grannen låg en däckad man, som tur var i skuggan. Tuff natt? 

 

I alla fall. Vi åkte först in till stan, för Giselle hade inte hunnit äta frukost. Hon sprang in på ett café och kom tillbaka några minuter senare med en påse full av pão de queijo. Så med vi proppade munnarna fulla av det fantastiska brödet rullade vi ut från Torres och tog motorvägen mot den närmsta delstaten Santa Catarina. Vi skulle åka till ravinerna (eller cânion) vid Praia Grande, nära Mampituba. 

 

Det jag trodde när vi åkte till ravinerna var att vi skulle gå nere i dem, men oj vad jag hade fel. Istället började vi klättra med bilen upp för de höga bergen. Vi slingrade oss upp på steniga vägar i en atlantregnskog som långt ifrån tyst. Halvvägs upp märkte Rogerio att motorn var ovanligt varm, så vi var tvungna att stanna i tjugo minuter för att fylla på med vatten. Riktig tur att vi hade tagit med oss sju flaskor vatten inför dagen. Solen stekte. När motorn hade svalnat fortsatte vi, men på väldigt låga växlar. Vi körde upp för nästan hela berget på ettan, vägen tillät inget annat. Då och då mötte vi några äventyrliga cyklister i lite för hög fart på väg neråt. Hoppas innerligt att de inte ramlade på den storsteniga vägen med skarpa kurvorna. 

 

När vi väl tagit oss upp försvann regnskogen på en gång, som om vi åkt över en kant. Istället bredde de stora kullarna ut sig så långt ögat nådde. Jag sträckte ut handen ur bilfönstret och kände att temperaturen skiljde sig markant. Hela fem grader enligt Rogerio. En sval värme.

 

På fortfarande rätt risiga vägar åkte vi i några minuter tills vi kom fram till en asfalterad väg som ledde till en spärr. Tydligen skulle vi åka in i en nationalpark, vilket man var tvungen att betala för. "Brasileiros 7 reais, estranheiros 14 reais." stod det på en skylt. Snacka om turistfälla, var tvungen att betala dubbla priset! Vi skämtade ett tag om det i bilen tills när det var vår tur i kön att åka fram och betala. Då hyschade Rogerio åt mig och jag blev tyst. Lätt kom vi in genom spärren utan att behöva betala de där extra 7 reaisen. Under resterande vistelsen i parken blev jag tyst så fort vi passerade någon som jobbade där. Inte direkt för att jag var rädd för att bli utslängd och få böter, mest på skojs skull. 

 

Men när vi väl kom in var det dags att börja gå. Det Giselle hade förberett mig på var en lååång promenad. Så jag hade förutsatt att det kanske var mer än en mil vi skulle gå (och på lite avancerad väg). Men nej, det var bara sex kilometer fram och tillbaka. Dessutom på en väg där en barnvagn lätt skulle ha kunnat körts. Men även om det var en enkel och kort promenadväg så tog det sin tid! Efter att ha gått igenom en skog med Brasiliens väldigt lustiga tallar kom vi ut på kanten av en slätt. Till vänster om oss stupade det ordentligt ner i en ravin. Och meu deus vad det var vackert! Blev lite mållös ett tag. Någonstans i bakgrunden kunde jag höra ett dovt ljud av ett vattenfall. Gamarna seglade runt i ravinen, lekte med de olika vindarna som förändrades runt bergens hörn. När jag stod där kände jag mig rätt så liten. Men jag kan tänka mig att den känslan måste fördubblas om man står där nere vid rion.  Vi kom ut till en av utkiksplatserna som hade ännu bättre utsikt, där man bland annat kunde se det väldigt långa vattenfallet. 

 

Vi var på tre olika utkiksplatser. Två längst bort på promenaden och på en tillbaka vid parkeringen typ. Så extremt vackert! 

 

Efter det åkte vi ner till Praia Grande och åt lunch. Ja jag hade med mig äggmackor men tydligen hade Giselle inte hunnit förbereda något, så det blev en klassisk brasiliansk restaurang på hörnet vid torget som mest såg ut som en enklare tobaksaffär. Vi beställde en á la minuta, vilket är en väldigt populär maträtt i Rio Grande do Sul. Det är ris, stekta ägg, kött, sallad, pomme frits och ibland farofa. Enkelt och väldigt gott. Skippade dock pommesen då jag inte är jätteförstjust i det. 

 

I Praia Grande fick Giselle och samla på sig lite julkänsla. Jag tror jag har glömt att lägga upp bilder på torget där? Säg till om jag glömt det så lägger jag upp! Det ser ju långt ifrån svenskt ut i alla fall och jag känner mig väldigt obekväm där. Jag tycker inte om när julen är överpyntad med ljus och glitter. Tycker bättre om den lite mer simpla utsmyckningen. 

 

Vidare åkte vi genom Mampituba, vilket förvånansvärt nog var första gången Giselle var där. Tänka att jobba på Centro Ecológico och höra talas om platsen så många gånger men aldrig ha besökt det. Var inte långt ifrån på att skriva nära, men det är det ju inte riktigt. Det är bara jag som besökt det så många gånger nu att jag betraktar det som nära. Vi tog vägen genom Morrinho do Sul för att åka till Três Cachoeiras och hämta upp deras dotter, Beatriz. Men strax efter att vi kommit in i regionen frågade Giselle om jag ville åka till en väldigt väldigt väldigt vacker plats. Och det säger man ju inte nej till när man har lite energi kvar? Så Giselle styrde in mot Rio de Terra (kommunen jag åkte till med Nelson och José, där vi blev bjudna på cachaça), där hon tydligen inte heller varit. Verkar som om jag har åkt runt och kan regionerna och kommunerna mycket bättre än henne. 

 

Rätt långt in åkte vi, ända tills vägen tog slut. När vi väl parkerade var vegetationen runt om oss atlant regnskog. Det var fuktigt men varmt och cikadorna lät högt. Vi började gå ner för en stig och strax kunde jag höra en massa folk prata. Efter det bruset av fallande vatten. Vi kom fram till vad först såg ut som en liten sjö, men som sedan visade sig vara ett vattenfall. Blev för en andra gång under dagen stum av hur vackert det var. Folk badade och satt på stenarna där vattnet rann vidare. Några drack chimarrão. Men vi stannade inte överdrivet för Giselle pekade uppåt och sa att det fanns ett till. Så vi gick tillbaka till parkeringen och gick upp för en brant trappa. Och vem kunde tro att det fanns ett till, ännu vackrare vattenfall med sjö ovanför det första? Där var det dessutom näst intill folktomt. Det kändes som om jag hade hittat rätt, som om jag kunde flytta dit och bo där vid vattenfallet i regnskogen. Bli som Tarzan. Giselle lovade dock att vi skulle komma tillbaka dit någon helg i december, då vattnet var lite varmare, så vi kunde bada. Längtar tills dess! 

 

Efter det vackra besöket tog vi oss ner till bilen och åkte till centrum i Três Cachoeiras och hämtade Beatriz hos sin farmor. Farmorn pratade väldigt otydligt, så Rogerio var tvungen att översätta portugisiska till portugisiska. Ja, vissa är verkligen svåra att förstå och andra pratar hur enkelt som helst! 

 

Giselle och hennes familj bor egentligen i Três Cachoeiras men de har även en lägenhet i Torres som de bor i på helgerna. För i Três Cahoeiras finns det inga stränder. Så de lämnade av mig hemma och åkte sen till sin lägenhet någon kilometer bort. 

 

Trött efter mycket sol var det mest spännande jag gjorde på kvällen att gå igenom alla bilder. Vilka kanske var lite för många. Har en rensning att göra framöver! 

 

Snabbt somnade jag i alla fall efter en vacker dag.

 

PS. Cachoeira betyder vattenfall. Regionen heter Três Cachoeiras just för att det finns tre vattenfall där. DS