0 Läs mer >>
 
Så fick jag min höstdag, under sommarens oficiella sista dag, 30 augusti. Efter upphämtning av Leo hos farföräldrarna i Bromma bar det ut mot Ekerö för svamppromenad. När vi nästan var framme höll jag på att köra av vägen, för en snok. Hade inte hjärta till att köra över den vilket jag högst troligen gjorde ändå. Visst om det hade varit en huggorm, men snokar är jag uppfostrad till att inte göra illa, så detta fick mig bara att känna mig hemsk. Mycket hjälpte det inte heller att mamma blev galen på mig för att jag väjde undan för en orm och kunde inte riktigt släppa det under dagen. 
 
Väl framme var det kanske lite mycket folk men mysigt ändå. Förvånansvärt vad mycket svamp vi hittade trots folkmängden, dock bara Karl-Johan och smörsopp. Den enda svamp jag tycker om är kantareller, på varm kantarellmacka, utan kantareller. Ja, jag är lite vrickad. 
 
Sedan begav vi oss till Rosenhill för en sen lunch. Tvingade mamma dit då hon aldrig varit där och det är mitt favoritställe på Ekerö. Älskar det. Det enda som saknades under dagen var höstluften, den kunde varit lite klarare och svalare. Solen var något för varm när den skymtade fram, men det var mysigt ändå.
 
Nu ska jag sova, eller försöka. Popaganda dunkar in genom mitt fönster och ger mig inte så mycket ro. Helst hade jag velat vara där. Se Lily Allen. Men nej. Imorgon ska jag vara produktiv, träna, jobba och träffa Sosso som jag saknat något enormt. Lunch på falafelhaket på Hornsgatan hoppas jag på. Men hennes lunch är ofta min middag så vi får se hur det blir. 

Finally summer came t...

0 Läs mer >>
 
 
Efter en lång vecka på dagis hade min energi näst intill tagit slut. Men jag tog mig i kragen och lyckades komma ut under fredagkvällen. Mycket tack vare att jag skulle träffa Tove, som jag inte träffat sen början på juni, men också för att vi skulle gå på bio. Den här helgen pågår det en klimatfestival, To future with love, på just Bio Rio och invigningsfilmen var ThuleTuvalu, som jag velat se enda sedan jag hörde om den. Det är en dokumentär om hur isarna smälter i Thule på Grönland och vattnet stiger i Tuvalu och hur det hotar befolkningen på respektive plats. I Thule kan snart jägarna inte längre jaga och får svårigheter till att kunna försörja sig då de bor på en sådan utsatt plats, samtidigt som befolkningen på Tuvalu inte kan bo kvar då vattnet snart rinner in i deras farstu. Matthias von Gunten, som gjort denna dokumentär, visar hur lika de två befolkningarna lever sina liv, på ett väldigt vackert men sorgligt sätt, vilket är fascinerande. En film alla borde se, särskilt i dessa tider innan valet. 
 
Efter filmen blev det middag på Ciao Ciao i Hornstull med catch up. Mycket har hänt i på två månader. Älskar de relationerna när man inte träffas så ofta men när man väl träffas är det som ingen tid gått alls. 

ThuleTuvalu

0 Läs mer >>
 Bilder från pinterest.
 
Det här är vad jag drömmer om när tankarna går ifrån svensk skog och Brasilien. Kanada. Jag har länge vetat om att just nationalparken Alberta är något alldeles särskilt och i vintras föddes drömmen om att åka skidor i en riktig håla någonstans i Kanada. Men det var inte förrän i somras som jag blev riktigt kär i det när min favoritvloggare Mr Ben Brown reste dit. Och fotomänniska som jag är så är det här ett måste. Kanada har blivit topp 10 på min bucketlist.
 
 

Alberta, Canada

0 Läs mer >>
 
Jag är inte den som tror på kärlek vid första ögonkastet. Men absolut vid det andra, även om det inte är av riktig kärlek-kärlek karaktär utan kompiskärlek. Det här är min Bill, men också känd som Vilma. Jag har aldrig träffat en person jag klickat så snabbt med som henne. Allra första gången vi träffades var på en konsert, då hälsade vi på varandra genom kompis-kompis-kompis. Långt ifrån och inte mycket mer med det. Någon vecka efter det visade det sig att vi jobbade på samma restaurang, Mat Mekka. Och som sagt, vi klickade och vår chef började ganska snabbt kalla oss för Bill och Bull. Nu har vi känt varandra sedan februari 2011, alltså snart fyra år. Hon är en av de mest inspirerande personerna jag någonsin har träffat. Glad, klok och engagerad. Hon är en av mina lyckokällor här i Stockholm som man behöver en liten dos av då och då. En sån person som får en själv att vilja bli en bättre människa. 
 
Så nu, efter ett par rätt omtumlande dagar behövde jag denna dos. Vi började med att strosa runt lite på Söder i jakt på ett ställe att äta på. Jag hade spanat in ett nytt ställe på Folkkungagatan men när det var på väg att stänga gick vi vidare och och hamnade till slut på Vurma vid Nytorget. Vilket man kunde ha räknat ut, det är ju ändå Bills absoluta favorit. Politiska diskussioner, förklaring av offsideregler, London, Stockholm, projekt och framtidsplaner växlades av i samtalsämnena. Sedan åkte vi gemensamt via gröna linjen hem. Perfekt avslut på en lång arbetsdag. Att jobba med barn tar något oerhört mycket energi. Så det var skönt att få träffa henne och få lite ny. 
 
Nu är jag hemma. Jag ska ta en kopp kvällsro för att sedan gå i sömnen till sängen. En tidig och lång dag väntar.

Bill, Bull och allt d...

0 Läs mer >>
... från min instagram.

Några sommarfavoriter...

0 Läs mer >>
 
Det har nu gått lite över en vecka sen jag kom hem. Och ändå känns det som om det har passerat en månad. Jag har gjort så mycket på denna korta tid. Hunnit träffa en massa vänner och tagit igen förlorad tid, varit på DN galan- Diamond league, gått på en fotokurs på Fotografiska, lärt känna nytt folk, jobbat på dagis, tränat men också lyckats ta det lugnt. Men i samma veva som vi svängde in på gatan i Stockholm så kom också hösten. Kallare väder, regnigare dagar och mysigare musik. 
 
Jag kanske tar ut hösten lite i förväg, det är jag väl medveten om, för det är ju fortfarande augusti. Men med detta väder är det oemotståndligt att göra det när man är en sådan höstälskare som jag. I mina lurar spelas nu nästan bara Josh Record, Mumford and sons, The tallest man on earth och Bon Iver. Min höstlista. Som gör mig glad och ger mig härliga känslor. Jag är glad över att vara i stan igen, att få träffa alla, komma hem. Men nu längtar jag härifrån igen. Det må vara skönt att sitta på tunnelbanan och lyssna på Sammy Davis Junior sjunga i hörlurarna om Mr. Bojangles eller höra en av Alice Munros romaner. Men jag tenderar till att drömma mig bort och sluta lyssna. Den svala och fuktiga luften får mig att vilja sätta på mig den varmaste tröjan jag äger, regnjackan och ett par stövlar. Åka ut en tidig morgon, någonstans där jag inte riktigt vet var jag är. Ut. Rakt ut i skogen. Låta fötterna leda vägen och hjärnan vila ett tag. Känna doften av blöt mossa. Jag har egentligen ingen favorit när det gäller årstider, jag uppskattar årstider lika mycket, men jag måste erkänna att hösten gör mig något oerhört lycklig. 
 
Så nu ligger mitt fokus på att komma ut, vilket som tur är mitt jobb på Naturkartan också tillåter. Tänker ta två flugor i en smäll så jag också kan skriva om platserna i Stockholmsguiden. Ska utnyttja min enda månad kvar i Stockholm fullt ut och njuta av den svenska hösten, innan det blir sommar igen för min del.

Svala vindar