1 Läs mer >>

Hade ingen bild på alla sju så den här får representera alla istället. Varje dag tjuter min telefon, framförallt för att ljudknappen gått sönder men tjejerna skriver på chatten nästan hela tiden. Det gör att det känns som om de inte är så långt borta men samtidigt börjar man sakna dem ännu mer.

En saknad

0 Läs mer >>
Så. Nu sitter jag här. Väskan är incheckad. Långa kramar och hejdå från Carro och Sara (som var snälla och skjussade ut mig) avklarade utan en enda tår. Säkerhetskontrollen passerad. Kaffe och tuggummi införskaffat. Runt om mig sitter brasilianare och pratar högt medan svenskarna sitter själva och tysta. Planet är försenat med 40 minuter. 

Jag känner mig likgiltig. Inte ett dugg nervös. Jag är inte ens nervös för att jag inte är nervös. Allt känns bara konstigt. Många smsar, önskar lycka till och säger att jag kommer ha det så underbart bra. Jag tror inte riktigt att jag fattat att jag faktiskt är på väg. Det känns inte riktigt så. Även om jag ska gå ombord planet om en timme. Allt känns märkligt. Lite "varför sitter jag här för?" känsla.

Hatar bänkar på flygplatser. Varför kan dem inte ha stora mysiga fåtöljer överallt istället? Dem vill väl kanske att man ska vara uppe och gå, shoppa. 

Än har jag inte träffat någon som jag känner på flygplatsen. Brukar ha en tendens till att göra det. Men 25e september är heller inte en vanlig tid att resa på. 

Börjar bli något extremt uttråkad nu. 55 minuter kvar. Snart är jag i Lissabon. 

Dagen D

0 Läs mer >>
Äntligen. Höstkylan är här på riktigt, löven börjar skifta färg, solen värmer i den fuktiga luften och jag får tre dagar av den årstid som jag den årstid jag nästan mår som bäst i. Önskar att jag hann ut i skogen en gång till innan jag åker. Kommer sakna den svenska naturen.

Höst

0 Läs mer >>
Det är mörkt. Ljusen är tända över köksbordet. Hade det inte varit för den fram dukade frukosten hade man nästan kunnat tro att det var tidig kväll. Nu är klockan åtta och jag dricker mitt nu rätt så svala kaffe medan regnet smattrar mot köksfönstret. Jag väntar. Väntar på hon som jag nästan fruktat lite över att spendera ensamtid med. Som förmodligen kommer få mig att inse att det här är på riktigt. En av dem jag verkligen inte vill lämna här i Sverige. Sara. Som bor 50 meter ifrån mig. Men som förmodligen ännu inte vaknat.
 
Förra veckan gick något hiskligt snabbt. Det känns som om jag stressade runt över hela Stockholm, fast det bara var runt de södra delarna av stan. Allt jag gjorde var att jobba, stressa, träffa. Fick väldigt mycket jobb gjort med tanke på hur lite tid jag hade, vilket var skönt. Sprang runt som en galen höna för att träffa alla jag vill se innan jag åker. Och det var skönt, för jag lyckades koppla av när jag träffade någon och spenderade mycket fin tid med allihop, trots att jag var så stressad. Torsdag var den mest kaotiska dagen av alla då jag hade en ny dejt vid varje måltid. Frukost- Sara, Jossan, Carro. Lunch- faster Cilia. Eftermiddagskaffe- Gusten och middag- Tove. Sedan hade jag egentligen planer på att gå ut efter det med tjejerna, men efter åtta koppar kaffe och spring runt stan fungerade inte riktigt mitt huvud som det ska göra.
 
Under förra veckan träffade jag också Joel och Karin på middag hemma hos dem i Fruängen. Anna på Kaffe i Observatorielunden. Barnvaktat mitt gudbarn Sacharias och hans bror ute i Tyresö. Firat mammas 50 årsdag i efterskott med Cilia och pappa. Firat finaste Linneas 20 årsdag på en proppfullbar på Rådmansgatan. Ätit en sista middag med Bosse, Lollo, Lasse, Polly och Camaro i Bromma. Och samma plats men tolv timmar senare lunch och fika med mina farföräldrar. Många farväl på kort tid. 
 
Alla frågar om jag är nervös. Svarar att nej det är jag inte, känns bara konstigt. Alla insisterar på att jag kommer få hur kul som helst, som om jag skulle tveka. Jag vet att jag kommer ha hur kul som helst, men samtidigt vet jag också att det kommer bli riktigt tufft, för så fungerar livet. Basta. 
 
Ytterligare ett par farväl är kvar de här tre dagarna. Jennifer, Bill, Tove, tjejerna, mormor, mamma och Saga. Och på det även packa och jobba. På torsdag sitter jag på planet. 
 
 

Hejdå?

0 Läs mer >>
Det är få morgnar som jag vill ligga kvar i sängen och låtsas som om verkligheten inte finns. Men den här morgonen var just en sådan. Kallt i rummet, varmt under täcket. En känsla av tomhet spred sig genom hela kroppen så fort medvetandet kom tillbaka efter en djup sömn. Vad hände egentligen? Trots tomhetskänslan är jag inte ensam att ställa den frågan idag.
 
Med viss ansträngning lyckades jag ta mig upp för att dra upp gardinen. Såg solen lysa på Södersjukhuset på andra sidan vattnet. I tanken förbannade jag den, bara just för idag. Grått väder och kyla hade stämt in mycket bättre med min sinnesstämning. Två koppar kaffe och en halvdan frukost senare sitter jag nu här, lyssnar på Cold Plays "Fix You". Fastnar vid raden "When you get what you want, but not what you need". Sammanfattar gårdagskvällen rätt så bra. Regeringsskifte. Skönt. Sverigedemokraterna 13 procent. Träpannkaka också, som jag brukade säga som liten då det var förbjudet att svära.
 
Varför gjorde jag inte mer för? Hur kunde jag vara så naiv och tro att min ställning på sociala medier och i diskussioner i vardagslivet kunde räcka? Varför tog jag inte på mig mer ansvar? Det må vara lätt att vara efterklok men i sådana här situationer är det inte okej. Jag är frustrerad över folk som inte försår att miljön är nära på att gå under. Att de behöver en akut händelse för att reagera. Och samtidigt fungerar jag likadant. Jag har varit medveten om rasisternas ökade förtroende i landet, men inte agerat och reagerat ordentligt nog. Gårdagen var min väckarklocka. På valvakan med tjejerna bestämde vi oss. Nu kan vi inte låta det gå längre utan att vi inte gör något. Vi ska bli aktiva. När jag kommer tillbaka från Brasilien går jag med i Miljöpartiet, som jag tänkt göra sedan 16 års ålder. Nu gör jag det, för jag vill inte stå och titta på längre.
 
Jag ska kämpa för det jag brinner för, miljön, och samtidigt bekämpa en av mina värsta mardrömmar, rasistiska vindar.
 

When you get what you...

0 Läs mer >>
 

En lugn helg. Känns som om jag har haft rätt så många utav dem på sistone. Men jag har haft det mysigt och trevligt så jag klagar inte. Lördagen spenderades på Medborgarplatsen med föräldrar, farmor och faster på Urban agriculture festival, en hemtrevlig festival om odling i staden. Rätt plats för min farmor som älskar sådana tillställningar och skulle kunna prata med folk i timtal om odling, bin och biologisk mångfalld. Men någon längre vistelse blev det inte då hon inte har sin forna form längre och blir snabbt trött. Men jag såg att hon blev lite lyckligare av det och jag tror att hon kan leva på det rätt länge. När vi ändå var där passade jag på att jobba lite åt mamma och fotografera lite saker och ting som hon kan behöva i sitt arbete. Bra med två flugor i en smäll.
 
Till kvällen drog jag mig in till Ignatiigränden och umgicks med Anna och Fanny i några timmar. Fannys kompis Dennis kom förbi en stund också och rätt så livliga diskussioner om politik satte igång. Kan inte säga att vi tyckte lika om mycket när han var kristdemokrat och jag är, som de allra flesta vet, miljöpartist. Efter en stund bestämde vi oss för att byta samtalsämne helt och hållet så att vi inte skulle börja ogilla varandra. Vilket var tur det för han verkar vara en rätt trevlig människa.
 
Under söndagseftermiddagen strosade jag runt på Södermalm med Gusten, tog igen en sommar. Hela helgen avslutade sedan på mitt favoritställe i Stockholm: Fotografiska. Jag fick se klart Sebastião Salgados extremt vackra utställning Genesis. Flera bilder fick mig att tappa både tal- och rörelseförmågan. När jag kommer tillbaka från Brasilien ska jag köpa en eller två posters på mina favoriter för de pengar jag har kvar. Hans utställning hänger bara kvar i en vecka till, tar alltså slut på söndag den 14 september, så ta er dit och se den, för den är så otroligt vacker.
 
En bra helg, minst sagt.

Weekend

0 Läs mer >>
 
Det här kom ju riktigt lägligt. Eller inte. Jag har varit riktigt duktig och produktiv under den senaste veckan och framförallt fått en bra start på september. Så kommer min mensvärk som är bland det värsta jag vet. Feber, huvudvärk, trötthet, illamående och magen som gör så ont att jag bara vill försvinna. Tyvärr vill inte värktabletter hjälpa mig i detta tillstånd. Det enda som hjälper är ett glas vin/whisky och mina mirakelpiller Cyklo F. Men dem är man inte alltid förberedd med och att då ta ett glas alkohol på morgon eller mitt på dagen känns riktigt konstigt, men det hjälper. Idag har jag stått ut och min käre mor var snäll och köpte ett paket på vägen hem från jobbet. Så nu är jag nästan räddad, tar en stund för de att värka. Sinnes sjukt dyra är de men värda pengarna. Måste stocka på mig några paket inför Brasilien.
 
Just nu snurrar det i mitt huvud. Tanken på Brasilien går runt, runt, runt hela tiden. Jag kan inte tänka på något annat. Jag känner mig nästan lite nyförälskad, för det pirrar i magen och har svårt att koncentrera mig på sakerna jag gör. Jag börjar bli riktigt nervös tror jag. Planerar inköp, drömmer om scenarion som kan inträffa, oroar mig för flygbiljetterna, funderar på bästa kläder att resa i, ja allt sånt som kan komma upp i huvudet. Håller jag på att få resfeber tjugo dagar innan resan? Måste ta fram portugisiska böckerna och återupprepa allt jag lärde mig förra hösten. När jag nu ska hinna det, för bortsett från idag så jobbar jag så fort jag har tid.
 
Undrar också hur jag ska lyckas träffa alla jag vill se en sista gång innan jag reser, även om jag vet att jag kommer tillbaka. Sen om det är om två månader eller ett halvår är svårt att veta. Jag börjar skriva på en budget, så jag kan klara mig så länge som möjligt men ändå försöka leva lite. Men de största frågorna  i mitt huvud är kost, träning och kläder. Hur ska jag äta? Kan jag hålla igång min träning på samma sätt där? Hur packar man för obestämd tid? Tror det krävs några visa ord från frolk och några nätter till att sova på det. 
 
Om det inte hade varit för att jag hade mått dåligt idag skulle jag ha jobbat och träffa min barndomskamrat Lova med Saga under kvällen. Riktigt synd för jag har inte träffat henne på ett år och saknar hennes vänlighet. Men nu blir det en tidig kväll hemma med ett glas vin i hand, för att kunna hoppas på en tidig morgon då jag mår bättre och kan ta en löptur. 

Djävular och fjärilar...

0 Läs mer >>
Det här med att måndagar är den tråkigaste och jobbigaste dagen på veckan har jag aldrig gillat, likaså min mamma. Hon har har därför alltid haft en regel om att på måndagar finns det inga måsten. Så varje måndag sitter hon i sin fåtölj och läser. Den där regeln har jag ärvt av henne. Nu sitter jag inte varje måndag och läser men jag hittar på annat, vilket kan vara olika för varje gång. Måla, bada och ja lite vad jag än vill. 

Men nu de senaste tre veckorna har jag börjat med en ny tradition som dock inte kommer vara så länge. Jag är just nu på väg till Anna och Fanny i Gamla stan, för myskväll med Paradise hotel. Att få träffa bästa vännerna i början av veckan gör allt lite bättre, ger lite mer energi mentalt. Fysiskt kommer jag hem sent på kvällen och vaknar tidigt nästa morgon och är trött ändå men det är det riktigt värt. Att göra något extra på måndagar är ett av mina enkla knep till att göra vardagen lite mer färgfylld.

En bättre måndagstrad...

0 Läs mer >>
Regnet smattrar lätt mot fönsterrutan. Lugn musik med skön bas av KAASI spelas på högtalaren, högt, men ändå så att jag kan höra koltrasten sorgsna sång i trädet utanför. Min kropp känns som en tung säck mjöl, orubblig. Jag är trött efter en relativt så ovanlig helg. I lördags var jag och Saga barnvakter åt Polly och Camaro för en dag, så vi tog dem till Tom Tits. Och att det fortfarande är lika kul och fascinerande, i alla fall när man har småbarn med sig. Sedan var det middag och eurovision med dem och deras föräldrar hemma. Sen kväll, vilket gjorde att jag inte orkade ta en springtur på morgonen när jag vaknade på söndags morgon, så det blev bara en lugn promenad med Leo. Och nu under söndagen har jag varit på utflykt till Nyköping med familj, mormor, kusin och morbror+fru. Det var deras firande av min mamma som fyller 50 nästa helg. I Nyköping var vi på ett mysigt litet kafe, Hellmanska gården, och därefter gick vi till Nyköpingshus som är ett forna slott med en imponerande historia. Särskilt en händelse, år 1317 när kung Birger fängslade sina två bröder för hämnd och lät de frysa och svälta ihjäl, får en att tänka på Game of Thrones. 
 
Nu har middagsgästerna åkt hem och jag är fullkomligt slut. Mest i huvudet, vilket är förmodligen är varför jag nu skriver då jag alltid får behov av att skriva av mig när jag är trött, men som sagt tidigare är jag helt slut i kroppen också. Vilket är konstigt då jag inte har gjort några fysiskt krävande saker i helgen. Men att umgås med mycket folk tar ju alltid oväntat mycket energi.
 
Nu har soundcloud slutat fungera och koltrasten tystnat. Regnet har dock ökat och smattrar hårdare mot fönstret. Det är bland det bästa ljud jag vet. Jag ska gå och öppna fönstret i badrummet och sätta på ett varmt bad. Så att jag hör regnet och känner kylan utifrån medan jag badar. Koppla av från helgen och bli ännu tröttare. 
 
Godnatt,

Trötta ord en söndagk...

0 Läs mer >>
 
Klockor ringde. Sedan tystnad. Av någon anledning vågade jag inte kika över på bänkraden bredvid där mina okända släktingar satt. Enligt några av dem har jag träffat dem förut när jag inte var längre än till höften på dem. Jag själv känner bara igen enstaka av dem från kort på när de är unga och min pappa var i samma ålder som mig. Evert Taubes "Så skimrande var aldrig havet" börjar spelas på orgeln. Efter ett tag hördes det några snyftningar från bänkarna på andra sidan gången. Nu känner jag mig lite som en inkräktare på en alldeles för privat tillställning, obekväm. Sedan hör jag farfar, nynnandes med i melodin. Jag ler lite, blir glad, för det är Bo upp i dagen. Glatt sjungande på en Taube visa. Nästa sekund slår det mig att han kanske försöker distrahera sig själv. Han som ofta lyckas hålla en fasad uppe när något är ledsamt, nu är det trots allt hans syster som begravs. Gid, som jag kommer ihåg som en av de snällaste personerna jag träffat och som senare beskrivs på de bästa sätt man själv kunde önska. Hur känner Bo sig egentligen? Hur svårt är det för honom att hålla tillbaka tårarna? Jag inser att jag snart kanske inte får höra hans nynnande igen. Jag flyr med blicken bort från kistan upp till de dekorerade fönstrena för att distrahera mig själv, men jag kan inte riktigt urskilja detaljerna- mina ögon är fyllda med tårar. Tonerna från orgeln avtar, prästen går upp och ställer sig bakom kistan. Hon läser en psalm. Sedan är det dags för griftetal och efter det överlåtelse. Ytterligare en psalm.
 
Avskedstagande. Inte förrän nu upptäcker jag att snyftandet har ökat. Långsamt går släktingarna på andra sidan gången upp, tre och tre, för att lägga en ros på kistan och säga ett sista adjö. De som utanför kyrkporten kaxigt sa "Låt oss få det här överstökat" ser nu nästan helt försörda ut. Det hugger tag inuti mig. Jag klarar inte av att se de så ledsna. Jag distraherar mig själv genom att hjälpa farmor att börja ta sig upp, flyr till henne då jag ironiskt nog tror att hon klarar av detta utan tårar. Väl bakom kistan och rosen nerlagd bryter hon ihop och utbrister "Jag kommer snart Gid, vi ses snart igen.". Det blir droppen för mig. Älskade lilla farmor, en av mina största förebilder, gråter. Desperat söker jag igenom mitt huvud för något annat att tänka på. Jag vill inte stå här och bryta ihop framför en massa släktingar jag inte träffat på 15 år. Hittar tanken på mina fjällvandringsplaner med Karin och Joel till sommaren, den lyckas hålla den salta vätskan innanför mina ögon. Tillbaka i bänken smyger sig underliga känslor och tankar inpå mig. Efter något som kändes vara tio minuter men egentligen var trettio, ringer klockorna igen.
 
Döden för många samman igen. Tappade förhållanden, ovänner som vänner. För en stund är allt som vanligt igen. Eller som innan snarare sagt. Men när kaffekopparna är uppdruckna, endast smulor finns på kakfaten och alla artighetsfraserna är utbytta fortsätter allt som om nästan inget har hänt. Det förundrar mig hur människan har så svårt till att lära sig saker från sina misstag.

Stranden var aldrig s...

0 Läs mer >>
 

Vlog nummer 1, 17 mar...