0 Läs mer >>
 
 
En sommar, när jag var åtta år, hade jag och familjen varit uppe vid Grövelsjön och fjällvandrat i en vecka. Efter den bestämde vi oss för att bila ner genom Norge till Slävik, mitt landställe på västkusten. Jag kommer inte ihåg mycket utav den. Vackra landskap, illamående, färjor som man var tvungen att betala i för få åka, äckligaste pizzan någonsin och en byggnad i Oslo under senkvällen sedd genom bilfönstret. Det jag och Saga inte kommer ihåg var att vi två hade vägrat att stanna i Oslo, vilket mamma och pappa ville. Men jag och Saga var alldeles för trötta på allt bilåkande och ville bara komma fram till Slävik, så vi åkte bara igenom Oslo en sen kväll. 
 
Så nu i helgen var det väl första gången jag var i Oslo på riktigt. På mammas 50 årsdag, Norges nationaldag- suttonde mai. Allt började på fredagen med en lång och hemskt varm tågresa dit. Jag trodde att jag hade hög feber när jag klev av tåget, det var riktigt jobbigt. Vi tog båten från kajen vid Rådhuset till Bygdøy, där vi skulle bo. Bygdøy visade sig vara Stockholms Djursholm. Stora hus, överbetalda bilar och barn i Ralph Lauren skor. Men otroligt vackert och mysigt. Det kändes nästan som en blandning utav Djursholm (husen, bilarna), Bromma (känslan, folket) och Enskede (många barnfamiljer), vilket gjorde det till ett väldigt härligt ställe! 
 
Vi hade blivit varnade för den 17 maj, av både svenskar och norskar. Norrmännen firar sin nationaldag så det heter duga. Jag hade föreställt mig mycket folk, men inte att det skulle vara så mycket som det faktiskt var. Och alla hade på sig folkdräkt! Barn, unga och gamla. Och det var inte bara den norska folkdräkten som syntes, utan alla från olika hade på sig sina respektive folkdräkter, vilket gjorde allt så färggrannt och häftigt. Jag tyckte det var riktigt häftigt, för jag insåg vilken skillnad det är på nationalismen i Norge och Sverige. Om man firar nationaldagen mycket i Sverige är det lätt kopplat till rasism och "negativ"nationalism. Men i Norge är det tvärtemot, där firar alla hur mycket som helst, man anses nog som konstig om man inte firar nationaldagen där. Dessutom är deras nationaldag inkluderande, där alla kulturer är välkomna och barnen sätts i fokus. Så borde vår nationaldag också firas.
 
Det kommer inte ta lång tid tills jag befinner mig i Oslo igen. Det är jag säker på.

Suttonde mai

0 Läs mer >>
 
Rebecca & Fionas nya platta Beauty is pain, Game of Thrones första boken som ljudbok och Bombay Bicycle Clubs nya album So long, see you tomorrow. Min absoluta favorit från R&Fs platta är Stockholm, som jag verkligen fullkomligt älskar. Jag kommer nästan in i någon slags härlig trans känns det som så fort den börjar spelas.
Kampen om järntronen har jag lyssnat på länge nu, rättare sagt 19 timmar. Men jag har ändå bara lyssnat på 55% av boken enligt Mondoappen. Och det förvånar mig hur detaljerad serien faktiskt är, för än så länge är det inget jag märkt att de uteslutit. Tråkigt nog är det inte lika spännande som det skulle kunna vara då jag redan sett hela serien (eller det som hunnit komma ut). Och jag gissar att bok ett motsvarar säsong ett.  
Sedan har ju Bombay Bicycle Club kommit ut med sitt nya album och det är ju genialiskt, bästa på länge. Jag kan inte ens välja ut en favorit där!

I mina öron just nu

0 Läs mer >>
Regnet smattrar lätt mot fönsterrutan. Lugn musik med skön bas av KAASI spelas på högtalaren, högt, men ändå så att jag kan höra koltrasten sorgsna sång i trädet utanför. Min kropp känns som en tung säck mjöl, orubblig. Jag är trött efter en relativt så ovanlig helg. I lördags var jag och Saga barnvakter åt Polly och Camaro för en dag, så vi tog dem till Tom Tits. Och att det fortfarande är lika kul och fascinerande, i alla fall när man har småbarn med sig. Sedan var det middag och eurovision med dem och deras föräldrar hemma. Sen kväll, vilket gjorde att jag inte orkade ta en springtur på morgonen när jag vaknade på söndags morgon, så det blev bara en lugn promenad med Leo. Och nu under söndagen har jag varit på utflykt till Nyköping med familj, mormor, kusin och morbror+fru. Det var deras firande av min mamma som fyller 50 nästa helg. I Nyköping var vi på ett mysigt litet kafe, Hellmanska gården, och därefter gick vi till Nyköpingshus som är ett forna slott med en imponerande historia. Särskilt en händelse, år 1317 när kung Birger fängslade sina två bröder för hämnd och lät de frysa och svälta ihjäl, får en att tänka på Game of Thrones. 
 
Nu har middagsgästerna åkt hem och jag är fullkomligt slut. Mest i huvudet, vilket är förmodligen är varför jag nu skriver då jag alltid får behov av att skriva av mig när jag är trött, men som sagt tidigare är jag helt slut i kroppen också. Vilket är konstigt då jag inte har gjort några fysiskt krävande saker i helgen. Men att umgås med mycket folk tar ju alltid oväntat mycket energi.
 
Nu har soundcloud slutat fungera och koltrasten tystnat. Regnet har dock ökat och smattrar hårdare mot fönstret. Det är bland det bästa ljud jag vet. Jag ska gå och öppna fönstret i badrummet och sätta på ett varmt bad. Så att jag hör regnet och känner kylan utifrån medan jag badar. Koppla av från helgen och bli ännu tröttare. 
 
Godnatt,

Trötta ord en söndagk...

0 Läs mer >>
 
Klockor ringde. Sedan tystnad. Av någon anledning vågade jag inte kika över på bänkraden bredvid där mina okända släktingar satt. Enligt några av dem har jag träffat dem förut när jag inte var längre än till höften på dem. Jag själv känner bara igen enstaka av dem från kort på när de är unga och min pappa var i samma ålder som mig. Evert Taubes "Så skimrande var aldrig havet" börjar spelas på orgeln. Efter ett tag hördes det några snyftningar från bänkarna på andra sidan gången. Nu känner jag mig lite som en inkräktare på en alldeles för privat tillställning, obekväm. Sedan hör jag farfar, nynnandes med i melodin. Jag ler lite, blir glad, för det är Bo upp i dagen. Glatt sjungande på en Taube visa. Nästa sekund slår det mig att han kanske försöker distrahera sig själv. Han som ofta lyckas hålla en fasad uppe när något är ledsamt, nu är det trots allt hans syster som begravs. Gid, som jag kommer ihåg som en av de snällaste personerna jag träffat och som senare beskrivs på de bästa sätt man själv kunde önska. Hur känner Bo sig egentligen? Hur svårt är det för honom att hålla tillbaka tårarna? Jag inser att jag snart kanske inte får höra hans nynnande igen. Jag flyr med blicken bort från kistan upp till de dekorerade fönstrena för att distrahera mig själv, men jag kan inte riktigt urskilja detaljerna- mina ögon är fyllda med tårar. Tonerna från orgeln avtar, prästen går upp och ställer sig bakom kistan. Hon läser en psalm. Sedan är det dags för griftetal och efter det överlåtelse. Ytterligare en psalm.
 
Avskedstagande. Inte förrän nu upptäcker jag att snyftandet har ökat. Långsamt går släktingarna på andra sidan gången upp, tre och tre, för att lägga en ros på kistan och säga ett sista adjö. De som utanför kyrkporten kaxigt sa "Låt oss få det här överstökat" ser nu nästan helt försörda ut. Det hugger tag inuti mig. Jag klarar inte av att se de så ledsna. Jag distraherar mig själv genom att hjälpa farmor att börja ta sig upp, flyr till henne då jag ironiskt nog tror att hon klarar av detta utan tårar. Väl bakom kistan och rosen nerlagd bryter hon ihop och utbrister "Jag kommer snart Gid, vi ses snart igen.". Det blir droppen för mig. Älskade lilla farmor, en av mina största förebilder, gråter. Desperat söker jag igenom mitt huvud för något annat att tänka på. Jag vill inte stå här och bryta ihop framför en massa släktingar jag inte träffat på 15 år. Hittar tanken på mina fjällvandringsplaner med Karin och Joel till sommaren, den lyckas hålla den salta vätskan innanför mina ögon. Tillbaka i bänken smyger sig underliga känslor och tankar inpå mig. Efter något som kändes vara tio minuter men egentligen var trettio, ringer klockorna igen.
 
Döden för många samman igen. Tappade förhållanden, ovänner som vänner. För en stund är allt som vanligt igen. Eller som innan snarare sagt. Men när kaffekopparna är uppdruckna, endast smulor finns på kakfaten och alla artighetsfraserna är utbytta fortsätter allt som om nästan inget har hänt. Det förundrar mig hur människan har så svårt till att lära sig saker från sina misstag.

Stranden var aldrig s...