0 Läs mer >>
 

Valet som var förra veckan, stod mellan tre stycken kandidater: Dilma, som är den nuvarande presidenten. Marina, som var Dilmas föredetta miljöminister men hoppade av och bytte parti. Och tredje heter Aécio, som är en rätt konservativ politiker vad jag förstått. Det är få i mina kretsar här i Brasilien som pratar om honom. 

 

De senaste månaderna har de stora snackisarna varit Dilma och Marina. Marina var förut miljöminister men hoppade av för att hon kände sig motarbetad och fick inte igenom det hon ville. Så hon bytte parti. Adalberto jobbar nära henne och har varit mycket delaktig i hennes kampanjarbete. Jag pratade en hel del politik med honom och han lyfte henne såklart till skyarna. Hon har en väldigt bra miljöpolitik som framförallt riktar sig mot skövlingen av Amazonas. Det är få politiker som vill prata om miljöfrågan för de vet att Marina vinner i den frågan, så de undviker. Enligt Adalberto är miljöfrågan riktigt stor i valet då Marina har lyckats ta upp den. Marina har haft väldigt höga siffror och spåtts att bli den nya presidenten, men en vecka innan valet tappade hon något enormt.

 

Dilma, den nuvarande presidenten, var enligt alla opinioner den som skulle vinna, vilket hon också gjorde. Dilma driver nästan ingen miljöpolitik alls. Men hon och hennes föregångare, Lula som också var president, driver en väldigt bra politik för att de fattigaste i Brasilien ska få det bättre. Vilket verkligen behövs, något vi såg i Santa Marta som ändå är en relativt väl ställd favela. De har jobbat med det länge och har lyckats minska fattigdomen och klasskillnader bra enligt Maria José. Men enligt många av mina vänner behöver de mer tid för att kunna slutföra sina "projekt". Det märks att folket är frustrerade, de vill ha snabba resultat men Dilma jobbar långsiktigt. Att göra flera miljoner människor lite rikare går inte på en dag. 

 

Enligt Maria José, så är Marina inte ett bra val. Hon kanske har bra ambitioner när det gäller miljön men ingen politik som skulle kunna lyckas driva igenom och nå målen. Maria José tycker inte att hon har någon bra politik i övrigt heller. Hon ska tydligen vara ganska lätt medgörlig. Till exempel är allas lika rättigheter en stor fråga i valet då många katolska och kristna partier driver en konservativ politik gentemot homosexuella och transpersoner. Marina hade gått ut med att hon tyckte att de skulle ha precis samma möjligheter och rättigheter som alla andra, men så kom några konservativa röster från hennes eget parti och sa till vilket gjorde att hon drog tillbaka det hon sagt. Så att rösta på henne var på gott och ont, en bra miljö men inte lika rättigheter till alla. 

 

De jag pratat med om politik här är Ana, Laercio, Maria José, Flavio, Adalberto, André, Gabriel, Horace och Cristiano. Sex av nio röstade på Dilma, en röstade på Marina, en på Aécio och en på ett väldigt litet vänsterextremt parti som knappt fick 1%. Den sista rösten var mest en röst i protest.

 

Annat som kan vara lite kul att veta om valet:

  • I Brasilien får man rösta från 16 års ålder. När man är 20 blir det obligatoriskt. Vill man inte rösta på något måste man gå och rösta blankt annars får man böta. 

 

  • Brasilien är det enda landet i världen som har digitaliserat sin röstning. Detta för att landet är så stort och har över 200 miljoner människor så snabb röstning behövs. Dessutom går det snabbare att få resultaten från Amazonas delarna då också. Det ser ut som en dator från 80-talet med stora pensionärsknappar och den är så tydlig att det nästan blir förvirrande. (Typ som pensionärstelefoner ni vet? De är så enkla att man inte fattar, för man är van vid mer komplicerad teknik.) Men på datorn så får man skriva in numret på vilken kandidat man vill rösta på och så kommer det upp ett namn och en bild. Såklart har det skett lite valfusk och så när de började med systemet, men det ska nu vara ganska säkert. Det enda jag tycker är lite läskigt är att i och med att det sker digitalt så borde väl informationen lagras någonstans? Vad händer om det kommer något läskigt parti som får all makt och börjar registrera vad alla röstat på? Måste ju vara lätt att få fram det i sådana fall!

 

 

 

  • Alla debatter sker kl 11 på kvällen men varje dag så spelas det upp på både radio och tv, upp vilka som kandiderar till presidentposten och vad de står för. Men ändå har folk väldigt dålig koll på vilka kandidater som finns. 

 

  • Valkampanjerna här är bland de sjukaste jag sett. Det var framförallt väldigt mycket i Fortaleza. Men överallt så sitter det en massa bilder på kandidater, både till presidentposten och parlamentet, på bilar, staket, ja överallt! Och så är det alla de här bilarna som åker runt i alla städer med stora boomboxar uppe på taken som skriker ut propaganda och musik. Låter något alldeles förfärligt! Bara i Fortaleza åker det runt 4000 sådana, och det är bara för de stora kandidaterna. När vi var där åkte det en boomboxbil på nästan varenda gata. Bidrar till ett hemskt buller som man inte kan stänga ute. Samtidigt är finns det väldigt mycket billig arbetskraft i Brasilien. Så många hörn och längs långa gator står folk med flaggor, dag ut och dag in, för minimilönen 20 reais per dag. Alltså 60 kronor. Omänskligt när det är 35 grader ute?

 

Så. Men valet är inte riktigt avgjort än. Dilma och Aécio fick flest röster, vilket betyder att de två går vidare till en ny omgång om vem som får presidentposten. Det valet sker om två veckor, den 26e oktober. Personligen vet jag inte vad jag skulle röstat på. Skulle väldigt gärna vilja rösta på Marina men samtidigt inte. Och i så fall skulle jag rösta på Dilma, men det vill jag inte riktigt heller för hon har ju ingen miljöpolitik alls. Inte Aécio i alla fall, tycker han verkar något slemmig och opålitlig. Kanske jag ska stanna här i ett år så kan jag kandidera själv till parlamentet. 

 

 

 

Photoshopade kandidatbilder pryder alla gator och hus.
 
Billig arbetskraft finns det gott om i Brasilien. Bara ett exempel på folk som står med flaggor längs bilvägarna.
 
Det här var väl det sjukaste vi såg i kampanjväg i Fortaleza. Ett 50-60 tal motorcyklar som åker runt och hejar med flaggor med gröna likt laserlysen längs karmarna på hojjen. Skulle nog aldrig hända i Sverige.
 
BBB - BoomBoxBil
 
 
 

 

A eleição

1 Läs mer >>
Favelan Santa Marta
 
Fredagen den 3 oktober
En underbar frukost med vy ut mot ipanema. Bättre kan det inte bli. Men det var inte så att vi hade jättemycket tid till att njuta. Tidig morgon, tidig avgång. Mot Santa Marta! Dagens stora aktivitet var att besöka favelan Santa Marta som slingrar upp för berget strax under Corcovado. Där träffade vi Sheila som är född och uppväxt i favelan. Dock är hon ovanligt berest och välutbildad. Bland annat har hon rest i Sverige ett tag och kan lite svenska. Hon har även jobbat med en kompis till oss och på så sätt känner pappa henne. Och vilken eldsjäl hon är. Hon verkligen strålar av glädje men kan i nästa sekund vara fullt seriös, vilket gör att hennes berättande är fängslande. Sedan har hon ju en massa att berätta om också.
 
Santa Marta har inte haft någon regerande knarkliga i favelan sen 2008, då polisen gick in och körde ut Tredje kommandot som ligan hette. Sheila har haft en betydande roll för favelan då hon påverkat den mycket i sociala och miljöhållbarhetsfrågor. Det finns många turistbyråer runt om i Rio de Janeiro som har guidade turer runt om i olika favelor. Men ingen av de har lokala guider och kör dessutom runt i favelor som är osäkra. Santa Marta är en relativt säker favela, då gänget är utslängt, och Sheila är uppvuxen där så hon vet allt som hänt i favelan och hur nuläget ser ut. Hon vill inte bara visa en runt utan lära en hur favela livet går till, dess historia, kulturen och framtiden. 
 
Vet inte riktigt hur jag ska berätta allt, för vill berätta precis allt som Sheila sa. Allt är så viktigt, spännande och lärorikt. 
 
Kort (officiell) fakta om favelan (som Rio gärna skryter om):
- Den är känd för sina färgglada hus, vilket inte är något som befolkningen där har gjort. Det kom ett företag en dag och bara började måla. De frågade inte ens om befolkningen ville det eller skötte någon slags underhällning under senare år.
- Här har både Black Eyed Peas och Michael Jackson spelat in musikvideos. Skådespelaren Bradley Cooper har även varit där. 
- Att det inte finns någon knarkliga där.
 
Kort (inofficiell) fakta om favelan: 
- Varenda trappa och liten gränd har två namn. I evigheter har alla gränder och gator varit döpta av folket, men plötsligt en dag kom kommunen in och döpte om alltihop. 
- En del företag köper ställen i favelan, skapar något som ser bra ut (tex bibliotek) så att de kan säga att de gör något gott i en favela. I verkligheten öppnar de upp och sen gör de inget mer.
- Att alla kändisar varit där gör att platser byter namn (av bland annat kommunen). Det gör också att många barn bara får höra om det men inte vad platserna hette innan och vad de betydde då. För det fanns ju en anledning till varför kändisarna kom dit från början. 
 
Att gå runt i favelan var riktigt märkligt. Det var spännande och kul, men samtidigt obekvämt för man kommer så nära in på folks privatliv. Vilket Sheila också berättade, att bo i en favela betyder att man får ett väldigt litet privatliv, då man bokstavligt talat bor på varandra. Men alla man stötte på i gränderna hälsade och många stannade och pratade med Sheila. Vi gick halvvägs upp i favelan och tog sedan bergbanan (?!) upp till toppen. Santa Marta är den första favelan i Brasilien som har en bergbana, vilket är behövligt då det är en lång sträcka upp, brant och många trappsteg. Tänk att i andra favelor, som också klättrar upp för bergskanter, måste folk ta sig upp oavsett ålder, hälsotillstånd eller vikt på bagage de har. 
 
Högst upp i favelan stannade vi en lång stund och pratade. Där hade polisen ett tillhåll vilket gjorde att vi pratade mycket om dem, framtiden och vad som hänt i favelan. När Tredje kommandot fortfarande regerade i favelan och polisen kom in för att röja upp, kunde ledarna komma springa in i vilket hus som helst och kräva att bli gömd. Det gjorde att polisen trodde att hela befolkningen beskyddade ligan, när det egentligen var så att befolkningen inte hade något val. De skulle bli dödade av ledarna om de inte gömde dem. Så trots att det gått sex år sen Tredje kommandot försvann så har befolkningen en dålig inställning till polisen i favelan, för de anklagar alla att vara brottslingar. I många favelor runt om i Rio och Brasilien blir oskyldiga människor dödade av polisen för att polisen har så många fördomar om favelafolket. Sheila berättade att det inte är ovanligt med poliser som dödat över 10 personer. 
 
När vi stod där uppe kom det dock förbi två poliser med en kille i cirka 17 års åldern emellan sig förbi, med skarpt laddade vapen. Det visade sig att en liga från en annan favela hotar den killen, därav poliseskorten. 
Sheila berättade även hur spänt det var i favelan inför valet. Rykten hade nått favelan att en ny knarkliga, ADA, planerade att inta Santa Marta. Detta gjorde att alla var extremt rädda och trodde att mycket berodde på hur valet skulle gå. Faktiskt hade det, två dagar innan vi var där, skett ett strömavbrott på kvällen i hela favelan. Så hela favelan låg i mörker och befolkningen blev vettskrämda. Det är nämligen så allt börjar, så ligor intar favelor. Men efter det hade inga ligamedlemmar eller andra tecken synts till. Valet är ju inte över än, det är en omgång till, själva president valet. Det står mellan Dilma och Aécio. Hoppas verkligen att ADA håller sig borta från Santa Marta.
 
Högst upp fanns också en fotbollsplan. Där får inga tjejer spela. Bara killar. Och just i den stunden spelade några killar när Sheila berättade det. Det enda jag ville göra då var att gå ner och spela skiten ur dem. Blev så sur! Något Sheila också hade varit. En gång hade hon lagt sig ner på planen i protest så att killarna inte kunde spela. Till slut fick hon och några tjejer 15 minuter att till att spela på, men mer har de inte fått. #jämställdheteniBrasilienpåtopp
 
Sen gick vi ner för hela backen. Fick se hus som rasat ihop och hur folket bygger när deras familjer växer (vilket går snabbt, många flickor blir gravida i 12-14 års åldern). Jag såg så mycket människor som jag skulle velat ta kort på, dokumentera deras liv i favelan, berätta deras historia. Men iom att privatlivet är så begränsat så får man inte ta kort på någon utan deras tillstånd. Och absolut inga kort på barn. Det är bara att acceptera, jag skulle känna precis samma sak om jag var deras situation. Gringas kommer och ta kort på en, inte så trevligt. 
 
Herregud vad långt jag skrivit. Och jag har inte ens fått med en fjärdedel av allt som snurrar i min skalle angående favelan. Vad jag upplevde, vad jag tänkte, ja allt sånt! Ett riktigt minne för livet och en rik lärdom. Om ni någon gång åker till Rio (JA DET MÅSTE NI SOM INTE VARIT DÄR) så gå antingen in på Sheilas hemsida, Brazilidade, eller hör av er till mig så kan jag koppla ihop er. Blir så glad och motiverad bara tanken av Santa Marta och Sheila. 
 
Ska hjälpa Sheila med hennes hemsida också som inte funkar riktigt som den ska, översättningarna vill inte fungera.Och jag har ju lite erfarenhet av hemsidor så ska se vad jag kan göra. 
 
 
Vi åt sedan lunch tillsammans med Sheila och hennes (ybersöta) son. Gav henne marabou choklad som hon specifikt önskat från Sverige och en cykelpump. Efter det begav vi oss till Corcovado. Åkte upp med ännu en bergbana och hängde lite med Jesus. När vi kom ner hade solen gått ner och kyligt väder tagit över, så vi begav oss hem till hotellet för ett snabbt ombyte. Kvällen slutade med ris, bönor, farofa, god korv och guaraná på en mer klassisk brasiliansk restaurang i ett gatuhörn. En sista kväll med hela gänget, riktigt trevligt! 
 
 
Här är några bilder men fler kommer senare då uppladdningarna av bilder tar enormt lång tid. Och det är så många bilder jag vill visa! Godnatt på er!
 
 
 
Titta bakom planken så ser ni något gult i cylindrar. Det är metall och aluminium burkar. Tänk att ha ett hus byggt på det.
 
 
 
 
 
 
Santa Marta från Corcovado.
 
 
 
 

Dag 7

0 Läs mer >>

Vi tar det från början:

Min pappa, Peter, är miljökonsult på U&We, ett företag som han och en kompis startade för ca 20 år sedan. I tre år har U&We haft ett projekt tillsammans med bland andra Stockholms stad, Malmö stad, SP (Science partner, Sverige), JM (byggföretag i Sverige), NCC, White och några fler företag. 

 

Detta projekt, C/O city (Care of city), går ut på att inspirera varandra och forska fram nya alternativ till att bygga bättre, miljövänligare och hållbarare städer genom urbana ekosystemtjänster (dvs att använda gröna tak, gröna väggar, träd, parker, dammar och annan natur för att undvika översvämningar, få behagligare temperatur, öka rekreationen, minska buller, få renare luft etc). Om jag förstått det hela rätt så har Fortaleza stad haft ett liknande projekt. Så nu efter tre års arbete mötter (nästan) allihop för att presentera deras resultat och vidare forskning. 

 

Så nästan varje dag hade vi fullspäckat med seminarier på kalla universitet, med både brasilianska och svenska föredrag. Vi träffade många eldsjälar under veckan, som brann för lite olika saker men som arbetade alla för ett bättre samhälle, både på ett miljövänligt och socialt hållbart sätt. 

 

De brassar vi träffade var bland annat från Fortaleza stad, arkitekt föreningar och byråer i Fortaleza, olika universitet och forskare i Fortaleza, Camargo Corrêa (byggföretag i Brasilien). Det roliga var att det var de "högsta hönsen" som kom och lyssnade och var delaktiga, som till exempel rektorn för federala universitetet, framstående forskare och höguppsatta på företag. Det var också de som gärna ville gå med i Care of city projektet som vi svenskar presenterade. Nu blir det ett jätteprojekt. Riktigt kul!

 

Det sällskapet jag hängde mest med under veckan var pappas kollegor från projektet. Även om jag var ungefär 20 år yngre en den yngsta i sällskapet var det väldigt trevligt och jag hade riktigt kul. Det blev en hel del sena middagar med det tighta schemat, med öl, god mat och caipirinha. Tre av de hade aldrig varit i Brasilien förut så allt som tillhör Brasilien var ett måste att testa. De som var representerade från sverige var:

   
 
 
 

Och jag såklart, som var sällskapets fotograf! Det blev många bilder på föredrag i halvt lysrörsbelysta klassrum men också en del fina bilder ute på sanddynerna. Jag hoppas att de blev nöjda med bilderna i alla fall. En riktigt härlig och inspirerande vecka har jag haft!

 

Så, vad gjorde jag i ...

0 Läs mer >>
Det är mörkt. Ljusen är tända över köksbordet. Hade det inte varit för den fram dukade frukosten hade man nästan kunnat tro att det var tidig kväll. Nu är klockan åtta och jag dricker mitt nu rätt så svala kaffe medan regnet smattrar mot köksfönstret. Jag väntar. Väntar på hon som jag nästan fruktat lite över att spendera ensamtid med. Som förmodligen kommer få mig att inse att det här är på riktigt. En av dem jag verkligen inte vill lämna här i Sverige. Sara. Som bor 50 meter ifrån mig. Men som förmodligen ännu inte vaknat.
 
Förra veckan gick något hiskligt snabbt. Det känns som om jag stressade runt över hela Stockholm, fast det bara var runt de södra delarna av stan. Allt jag gjorde var att jobba, stressa, träffa. Fick väldigt mycket jobb gjort med tanke på hur lite tid jag hade, vilket var skönt. Sprang runt som en galen höna för att träffa alla jag vill se innan jag åker. Och det var skönt, för jag lyckades koppla av när jag träffade någon och spenderade mycket fin tid med allihop, trots att jag var så stressad. Torsdag var den mest kaotiska dagen av alla då jag hade en ny dejt vid varje måltid. Frukost- Sara, Jossan, Carro. Lunch- faster Cilia. Eftermiddagskaffe- Gusten och middag- Tove. Sedan hade jag egentligen planer på att gå ut efter det med tjejerna, men efter åtta koppar kaffe och spring runt stan fungerade inte riktigt mitt huvud som det ska göra.
 
Under förra veckan träffade jag också Joel och Karin på middag hemma hos dem i Fruängen. Anna på Kaffe i Observatorielunden. Barnvaktat mitt gudbarn Sacharias och hans bror ute i Tyresö. Firat mammas 50 årsdag i efterskott med Cilia och pappa. Firat finaste Linneas 20 årsdag på en proppfullbar på Rådmansgatan. Ätit en sista middag med Bosse, Lollo, Lasse, Polly och Camaro i Bromma. Och samma plats men tolv timmar senare lunch och fika med mina farföräldrar. Många farväl på kort tid. 
 
Alla frågar om jag är nervös. Svarar att nej det är jag inte, känns bara konstigt. Alla insisterar på att jag kommer få hur kul som helst, som om jag skulle tveka. Jag vet att jag kommer ha hur kul som helst, men samtidigt vet jag också att det kommer bli riktigt tufft, för så fungerar livet. Basta. 
 
Ytterligare ett par farväl är kvar de här tre dagarna. Jennifer, Bill, Tove, tjejerna, mormor, mamma och Saga. Och på det även packa och jobba. På torsdag sitter jag på planet. 
 
 

Hejdå?

0 Läs mer >>
 
Valet har varit och nu tar vi tag i det som skedde. Jag och Carro begav oss till Sergels torg för att demonstrera mot rasismen. Och oj va härligt. Får sån kick och hopp av alla fina människor som kommer och sjunger, ropar, dansar och protesterar. Det finnns mycket kärlek kvar i Sverige och det ska Jimmie inte få utrota.

Nu är gårdagen förbi

0 Läs mer >>
Det är få morgnar som jag vill ligga kvar i sängen och låtsas som om verkligheten inte finns. Men den här morgonen var just en sådan. Kallt i rummet, varmt under täcket. En känsla av tomhet spred sig genom hela kroppen så fort medvetandet kom tillbaka efter en djup sömn. Vad hände egentligen? Trots tomhetskänslan är jag inte ensam att ställa den frågan idag.
 
Med viss ansträngning lyckades jag ta mig upp för att dra upp gardinen. Såg solen lysa på Södersjukhuset på andra sidan vattnet. I tanken förbannade jag den, bara just för idag. Grått väder och kyla hade stämt in mycket bättre med min sinnesstämning. Två koppar kaffe och en halvdan frukost senare sitter jag nu här, lyssnar på Cold Plays "Fix You". Fastnar vid raden "When you get what you want, but not what you need". Sammanfattar gårdagskvällen rätt så bra. Regeringsskifte. Skönt. Sverigedemokraterna 13 procent. Träpannkaka också, som jag brukade säga som liten då det var förbjudet att svära.
 
Varför gjorde jag inte mer för? Hur kunde jag vara så naiv och tro att min ställning på sociala medier och i diskussioner i vardagslivet kunde räcka? Varför tog jag inte på mig mer ansvar? Det må vara lätt att vara efterklok men i sådana här situationer är det inte okej. Jag är frustrerad över folk som inte försår att miljön är nära på att gå under. Att de behöver en akut händelse för att reagera. Och samtidigt fungerar jag likadant. Jag har varit medveten om rasisternas ökade förtroende i landet, men inte agerat och reagerat ordentligt nog. Gårdagen var min väckarklocka. På valvakan med tjejerna bestämde vi oss. Nu kan vi inte låta det gå längre utan att vi inte gör något. Vi ska bli aktiva. När jag kommer tillbaka från Brasilien går jag med i Miljöpartiet, som jag tänkt göra sedan 16 års ålder. Nu gör jag det, för jag vill inte stå och titta på längre.
 
Jag ska kämpa för det jag brinner för, miljön, och samtidigt bekämpa en av mina värsta mardrömmar, rasistiska vindar.
 

When you get what you...

0 Läs mer >>
 
 
En sommar, när jag var åtta år, hade jag och familjen varit uppe vid Grövelsjön och fjällvandrat i en vecka. Efter den bestämde vi oss för att bila ner genom Norge till Slävik, mitt landställe på västkusten. Jag kommer inte ihåg mycket utav den. Vackra landskap, illamående, färjor som man var tvungen att betala i för få åka, äckligaste pizzan någonsin och en byggnad i Oslo under senkvällen sedd genom bilfönstret. Det jag och Saga inte kommer ihåg var att vi två hade vägrat att stanna i Oslo, vilket mamma och pappa ville. Men jag och Saga var alldeles för trötta på allt bilåkande och ville bara komma fram till Slävik, så vi åkte bara igenom Oslo en sen kväll. 
 
Så nu i helgen var det väl första gången jag var i Oslo på riktigt. På mammas 50 årsdag, Norges nationaldag- suttonde mai. Allt började på fredagen med en lång och hemskt varm tågresa dit. Jag trodde att jag hade hög feber när jag klev av tåget, det var riktigt jobbigt. Vi tog båten från kajen vid Rådhuset till Bygdøy, där vi skulle bo. Bygdøy visade sig vara Stockholms Djursholm. Stora hus, överbetalda bilar och barn i Ralph Lauren skor. Men otroligt vackert och mysigt. Det kändes nästan som en blandning utav Djursholm (husen, bilarna), Bromma (känslan, folket) och Enskede (många barnfamiljer), vilket gjorde det till ett väldigt härligt ställe! 
 
Vi hade blivit varnade för den 17 maj, av både svenskar och norskar. Norrmännen firar sin nationaldag så det heter duga. Jag hade föreställt mig mycket folk, men inte att det skulle vara så mycket som det faktiskt var. Och alla hade på sig folkdräkt! Barn, unga och gamla. Och det var inte bara den norska folkdräkten som syntes, utan alla från olika hade på sig sina respektive folkdräkter, vilket gjorde allt så färggrannt och häftigt. Jag tyckte det var riktigt häftigt, för jag insåg vilken skillnad det är på nationalismen i Norge och Sverige. Om man firar nationaldagen mycket i Sverige är det lätt kopplat till rasism och "negativ"nationalism. Men i Norge är det tvärtemot, där firar alla hur mycket som helst, man anses nog som konstig om man inte firar nationaldagen där. Dessutom är deras nationaldag inkluderande, där alla kulturer är välkomna och barnen sätts i fokus. Så borde vår nationaldag också firas.
 
Det kommer inte ta lång tid tills jag befinner mig i Oslo igen. Det är jag säker på.

Suttonde mai

0 Läs mer >>
Regnet smattrar lätt mot fönsterrutan. Lugn musik med skön bas av KAASI spelas på högtalaren, högt, men ändå så att jag kan höra koltrasten sorgsna sång i trädet utanför. Min kropp känns som en tung säck mjöl, orubblig. Jag är trött efter en relativt så ovanlig helg. I lördags var jag och Saga barnvakter åt Polly och Camaro för en dag, så vi tog dem till Tom Tits. Och att det fortfarande är lika kul och fascinerande, i alla fall när man har småbarn med sig. Sedan var det middag och eurovision med dem och deras föräldrar hemma. Sen kväll, vilket gjorde att jag inte orkade ta en springtur på morgonen när jag vaknade på söndags morgon, så det blev bara en lugn promenad med Leo. Och nu under söndagen har jag varit på utflykt till Nyköping med familj, mormor, kusin och morbror+fru. Det var deras firande av min mamma som fyller 50 nästa helg. I Nyköping var vi på ett mysigt litet kafe, Hellmanska gården, och därefter gick vi till Nyköpingshus som är ett forna slott med en imponerande historia. Särskilt en händelse, år 1317 när kung Birger fängslade sina två bröder för hämnd och lät de frysa och svälta ihjäl, får en att tänka på Game of Thrones. 
 
Nu har middagsgästerna åkt hem och jag är fullkomligt slut. Mest i huvudet, vilket är förmodligen är varför jag nu skriver då jag alltid får behov av att skriva av mig när jag är trött, men som sagt tidigare är jag helt slut i kroppen också. Vilket är konstigt då jag inte har gjort några fysiskt krävande saker i helgen. Men att umgås med mycket folk tar ju alltid oväntat mycket energi.
 
Nu har soundcloud slutat fungera och koltrasten tystnat. Regnet har dock ökat och smattrar hårdare mot fönstret. Det är bland det bästa ljud jag vet. Jag ska gå och öppna fönstret i badrummet och sätta på ett varmt bad. Så att jag hör regnet och känner kylan utifrån medan jag badar. Koppla av från helgen och bli ännu tröttare. 
 
Godnatt,

Trötta ord en söndagk...

0 Läs mer >>
 
Klockor ringde. Sedan tystnad. Av någon anledning vågade jag inte kika över på bänkraden bredvid där mina okända släktingar satt. Enligt några av dem har jag träffat dem förut när jag inte var längre än till höften på dem. Jag själv känner bara igen enstaka av dem från kort på när de är unga och min pappa var i samma ålder som mig. Evert Taubes "Så skimrande var aldrig havet" börjar spelas på orgeln. Efter ett tag hördes det några snyftningar från bänkarna på andra sidan gången. Nu känner jag mig lite som en inkräktare på en alldeles för privat tillställning, obekväm. Sedan hör jag farfar, nynnandes med i melodin. Jag ler lite, blir glad, för det är Bo upp i dagen. Glatt sjungande på en Taube visa. Nästa sekund slår det mig att han kanske försöker distrahera sig själv. Han som ofta lyckas hålla en fasad uppe när något är ledsamt, nu är det trots allt hans syster som begravs. Gid, som jag kommer ihåg som en av de snällaste personerna jag träffat och som senare beskrivs på de bästa sätt man själv kunde önska. Hur känner Bo sig egentligen? Hur svårt är det för honom att hålla tillbaka tårarna? Jag inser att jag snart kanske inte får höra hans nynnande igen. Jag flyr med blicken bort från kistan upp till de dekorerade fönstrena för att distrahera mig själv, men jag kan inte riktigt urskilja detaljerna- mina ögon är fyllda med tårar. Tonerna från orgeln avtar, prästen går upp och ställer sig bakom kistan. Hon läser en psalm. Sedan är det dags för griftetal och efter det överlåtelse. Ytterligare en psalm.
 
Avskedstagande. Inte förrän nu upptäcker jag att snyftandet har ökat. Långsamt går släktingarna på andra sidan gången upp, tre och tre, för att lägga en ros på kistan och säga ett sista adjö. De som utanför kyrkporten kaxigt sa "Låt oss få det här överstökat" ser nu nästan helt försörda ut. Det hugger tag inuti mig. Jag klarar inte av att se de så ledsna. Jag distraherar mig själv genom att hjälpa farmor att börja ta sig upp, flyr till henne då jag ironiskt nog tror att hon klarar av detta utan tårar. Väl bakom kistan och rosen nerlagd bryter hon ihop och utbrister "Jag kommer snart Gid, vi ses snart igen.". Det blir droppen för mig. Älskade lilla farmor, en av mina största förebilder, gråter. Desperat söker jag igenom mitt huvud för något annat att tänka på. Jag vill inte stå här och bryta ihop framför en massa släktingar jag inte träffat på 15 år. Hittar tanken på mina fjällvandringsplaner med Karin och Joel till sommaren, den lyckas hålla den salta vätskan innanför mina ögon. Tillbaka i bänken smyger sig underliga känslor och tankar inpå mig. Efter något som kändes vara tio minuter men egentligen var trettio, ringer klockorna igen.
 
Döden för många samman igen. Tappade förhållanden, ovänner som vänner. För en stund är allt som vanligt igen. Eller som innan snarare sagt. Men när kaffekopparna är uppdruckna, endast smulor finns på kakfaten och alla artighetsfraserna är utbytta fortsätter allt som om nästan inget har hänt. Det förundrar mig hur människan har så svårt till att lära sig saker från sina misstag.

Stranden var aldrig s...