0 Läs mer >>
Så. Nu sitter jag här. Väskan är incheckad. Långa kramar och hejdå från Carro och Sara (som var snälla och skjussade ut mig) avklarade utan en enda tår. Säkerhetskontrollen passerad. Kaffe och tuggummi införskaffat. Runt om mig sitter brasilianare och pratar högt medan svenskarna sitter själva och tysta. Planet är försenat med 40 minuter. 

Jag känner mig likgiltig. Inte ett dugg nervös. Jag är inte ens nervös för att jag inte är nervös. Allt känns bara konstigt. Många smsar, önskar lycka till och säger att jag kommer ha det så underbart bra. Jag tror inte riktigt att jag fattat att jag faktiskt är på väg. Det känns inte riktigt så. Även om jag ska gå ombord planet om en timme. Allt känns märkligt. Lite "varför sitter jag här för?" känsla.

Hatar bänkar på flygplatser. Varför kan dem inte ha stora mysiga fåtöljer överallt istället? Dem vill väl kanske att man ska vara uppe och gå, shoppa. 

Än har jag inte träffat någon som jag känner på flygplatsen. Brukar ha en tendens till att göra det. Men 25e september är heller inte en vanlig tid att resa på. 

Börjar bli något extremt uttråkad nu. 55 minuter kvar. Snart är jag i Lissabon. 

Dagen D

0 Läs mer >>
Bild från instagram, tuvavraou. 
 
Det regnar ute, riktigt mycket. Inne sitter jag i sängen, med täcke och filt, i en liten trötthetsbubbla. Det tar tid att återhämta energi, särskilt efter en festival där det händer så mycket. Bråvalla. Ett impulsköp från mig och Linnea, som är bland det bästa jag gjort. Det var allt som en festival ska vara. Soligt, härligt, regnigt, lerigt, högt ljud, onda öron, fantastisk musik, underbara konserter, lite för mycket alkohol, lite för lite alkohol, roliga människor, läskiga personer, dunkande av någon riktigt dålig låt på repeat dygnet runt, massvis av toalettbesök, äckliga bajjamajor, åska, blixtnedslag, party, sunkigt och något helt fantastiskt underbart. 
 
Det var så många bra artister att vi inte ens hann se allihopa. Jag och Linnea var ibland lite oense om musiksmak och vilka artister vi skulle prioritera men allt gick jämnt ut till slut. Egentligen hade vi inte tänkt se Jake Bugg då jag redan sett honom två gånger och Linnea ville se något annat vid samma tid, men de som uppträdde då var inte så roliga som hon trodde, så jag fick se min älskade Jakie ändå. En av de bästa stunderna på festivalen. Men han ska inte ses på festival, han är absolut bäst på något mindre, inomhus, typ som debaser. 
 
Tre favoriter från festivalen:
  1. Imagine Dragons - så som jag längtat att få se dem och fick mig bara att älska de ännu mer
  2. Sam Smith - att han var så omedveten om hur stor han är här i Sverige, hur älskande publiken var och hans röst som går rakt in i själen.
  3. Bastille - som jag lyssnat ganska lite på egentligen, men var så extremt grymma. Hoppas på att få se dem fler gånger.
Absolut bästa konserten:
Axwell & Ingrosso - ville helt ärligt inte att de skulle vara det. Älskar dem och deras musik hur mycket som helst, men har sett dem två gånger innan så jag hoppades på att ett wild card (typ som Josh Record som jag förövrigt inte hann se). Men är man så duktig som A&I på att ställa till med show och fest så kan man inte låta bli att erkänna att de faktiskt var absolut bäst. 

Dissar: 
  1. Köerna - Bråvallas "supersmarta system" med chiparmband som betalningsmetod istället för kort. Första året med ett sånt system och jag förstår att det uppstår fel och komplikationer. Men när de inte ens anställt folk så att alla kassor är fulla och alla festivalbesökare är tvungna att köa i över 1,5 timmer fungerar det inte.
  2. Volontärerna - Eller kanske snarare sagt arrangörerna som inte informerat eller utrustat volontärerna rätt. De visste inte var saker låg eller fungerade. Ingen hade ens någon karta där de kunde visa. Riktigt riktigt dåligt.
  3. Kartor - det fanns inga kartor vid in- och utgången mellan campingen och festivalområdet, varken stora eller sådana man kan stoppa ner i fickan. Vad scenerna hette och var de låg fick man lista ut själv. För man kunde ju inte fråga någon volontär, för de visste lika lite som en själv.
 
I helhet var allt superbra. Jag och Linnea hade fantastiskt kul tillsammans och lärde känna en hel del nya människor. Sommarens höjdpunkt. Nu är jag hemma, vardagen har satt igång igen, men jag har fortfarande spår av festivalen i form av halsont och trötthet. 4 timmar på jobbet och powerwalk 12 km har tagit kol på mig de här två dagarna. Får börja lugnt och stadigt. Gå och lägga mig tidigt. Vilket jag inte kommer göra. Det är ju för sjutton fotbolls vm?!

Vad är några dagar på...

0 Läs mer >>
 
 
En sommar, när jag var åtta år, hade jag och familjen varit uppe vid Grövelsjön och fjällvandrat i en vecka. Efter den bestämde vi oss för att bila ner genom Norge till Slävik, mitt landställe på västkusten. Jag kommer inte ihåg mycket utav den. Vackra landskap, illamående, färjor som man var tvungen att betala i för få åka, äckligaste pizzan någonsin och en byggnad i Oslo under senkvällen sedd genom bilfönstret. Det jag och Saga inte kommer ihåg var att vi två hade vägrat att stanna i Oslo, vilket mamma och pappa ville. Men jag och Saga var alldeles för trötta på allt bilåkande och ville bara komma fram till Slävik, så vi åkte bara igenom Oslo en sen kväll. 
 
Så nu i helgen var det väl första gången jag var i Oslo på riktigt. På mammas 50 årsdag, Norges nationaldag- suttonde mai. Allt började på fredagen med en lång och hemskt varm tågresa dit. Jag trodde att jag hade hög feber när jag klev av tåget, det var riktigt jobbigt. Vi tog båten från kajen vid Rådhuset till Bygdøy, där vi skulle bo. Bygdøy visade sig vara Stockholms Djursholm. Stora hus, överbetalda bilar och barn i Ralph Lauren skor. Men otroligt vackert och mysigt. Det kändes nästan som en blandning utav Djursholm (husen, bilarna), Bromma (känslan, folket) och Enskede (många barnfamiljer), vilket gjorde det till ett väldigt härligt ställe! 
 
Vi hade blivit varnade för den 17 maj, av både svenskar och norskar. Norrmännen firar sin nationaldag så det heter duga. Jag hade föreställt mig mycket folk, men inte att det skulle vara så mycket som det faktiskt var. Och alla hade på sig folkdräkt! Barn, unga och gamla. Och det var inte bara den norska folkdräkten som syntes, utan alla från olika hade på sig sina respektive folkdräkter, vilket gjorde allt så färggrannt och häftigt. Jag tyckte det var riktigt häftigt, för jag insåg vilken skillnad det är på nationalismen i Norge och Sverige. Om man firar nationaldagen mycket i Sverige är det lätt kopplat till rasism och "negativ"nationalism. Men i Norge är det tvärtemot, där firar alla hur mycket som helst, man anses nog som konstig om man inte firar nationaldagen där. Dessutom är deras nationaldag inkluderande, där alla kulturer är välkomna och barnen sätts i fokus. Så borde vår nationaldag också firas.
 
Det kommer inte ta lång tid tills jag befinner mig i Oslo igen. Det är jag säker på.

Suttonde mai