0 Läs mer >>
 
 
Jag sitter i matsalen på Centro Ecológico. På en av de vita väggarna lyser en stor bild som visar google drive. Ett högt sorl runt om mig. Föreläsaren springer runt och försöker hjälpa alla. Får starka dejá vüer från Lin Education. Lärare som ska försöka lära sig datorer. Samma sak som hände på Danderyds Gymnasium händer här, på andra sidan jordklotet. I en ganska mycket mindre lokal och med mycket färre datorer. Till skillnad från Danderyds gymnasium där alla fick en dator, sitter det här lärare som inte har råd att köpa en egen. De får istället kika över hos bordsgrannen.

Vad jag har erfarit så har många lärare svårt med teknik, framförallt äldre lärare. De har inte växt upp i den tekniska revolutionen som vi, dagens ungdomar, har. De sitter som gigantiska frågetecken och många vågar knappt trycka någonstans för att de är rädda för att förstöra något. Andra är riktigt nyfikna och trycker överallt, men förvirrar bort sig vid första knapptrycket. Och det här är mina erfarenheter av svenska lärare. Svenska lärare som förmodligen alla redan har datorer hemma eller viss erfarenhet av det. Dessa lärare har även haft möjligheten att kunna ta med sig den dator de fått och experimenterat med dem.

Undrar lite hur det kommer gå för lärarna på kursen om de lär sig om google drive här, men sedan inte har en dator att gå hem till att öva och utforska på. De kanske har en stationär dator på skolan, men hur mycket tid har de på den? Meningen med denna kurs i google drive är att de ska lära sig så att de kan lära eleverna. Det är fantastiskt att ett sådant här initiativ tas, att utveckla skolan mer inom IT områden. Jag vet själv hur mycket google drive förenklade min skolgång och har sett hur det även gjort det på massvis av skolor runt om i Sverige, både för lärare och elever. Så det är verkligen fantastiskt att även den tekniska revolutionen kommer till skolorna på landsbygden i Brasilien. Men hur ska det gå när de får kunskapen men inte har resurserna? Och även om lärarna har det, så är det inte garanterat att eleverna har det där hemma.

Oroar mig för att kunskapen som lärs ut här snart kommer glömmas bort.
 
 

Funderingar unders ku...

0 Läs mer >>
 
 
 
Såhär fem timmar efter er andra. Svårt att kommunicera på vettiga tider. När jag vaknar är ni mitt uppe i dagen och när kvällen kommer till er är jag mitt uppe i dagen. När jag väl har slutat för dagen har ni gått och lagt er. Men det har väl sin charm också, då det lättare känns som om jag verkligen är borta. Tror jag.

Lite vad jag känner

0 Läs mer >>
Så. Nu sitter jag här. Väskan är incheckad. Långa kramar och hejdå från Carro och Sara (som var snälla och skjussade ut mig) avklarade utan en enda tår. Säkerhetskontrollen passerad. Kaffe och tuggummi införskaffat. Runt om mig sitter brasilianare och pratar högt medan svenskarna sitter själva och tysta. Planet är försenat med 40 minuter. 

Jag känner mig likgiltig. Inte ett dugg nervös. Jag är inte ens nervös för att jag inte är nervös. Allt känns bara konstigt. Många smsar, önskar lycka till och säger att jag kommer ha det så underbart bra. Jag tror inte riktigt att jag fattat att jag faktiskt är på väg. Det känns inte riktigt så. Även om jag ska gå ombord planet om en timme. Allt känns märkligt. Lite "varför sitter jag här för?" känsla.

Hatar bänkar på flygplatser. Varför kan dem inte ha stora mysiga fåtöljer överallt istället? Dem vill väl kanske att man ska vara uppe och gå, shoppa. 

Än har jag inte träffat någon som jag känner på flygplatsen. Brukar ha en tendens till att göra det. Men 25e september är heller inte en vanlig tid att resa på. 

Börjar bli något extremt uttråkad nu. 55 minuter kvar. Snart är jag i Lissabon. 

Dagen D

0 Läs mer >>
 
Jag har stunder. Stunder för mig själv. Stunder då jag bara är, får vara själv. Då jag fryser lite lätt, oavsett hur varmt det är. Lyssnar på musik som får mig att reflektera, tänka. Stirrar ut på vad det nu än är framför mig. Slävik, Stockholm i solnedgången eller en tom gata mitt i natten. Jag är aldrig riktigt beredd när dessa stunder drabbar mig. Det kan vara när jag är själv eller mitt bland en massa folk på stan eller på fest. Det är som att verkligheten kopplas bort för ett tag, allt från fem minuter till flera timmar. Mina bekymmer blir värdsliga. Alla tankar som passerar mitt huvud under dessa stunder vill jag skriva ner, för att kunna förstå vad som händer. Därför har jag ofta en penna och en liten anteckningsbok med mig.
 
Jag har många gånger försökt beskriva för andra om dessa stunder, men ingen verkar riktigt känna igen sig i dem. Många missförstår mig, särskilt om jag får en sån stund vid fester eller liknande. Tror att jag dragit mig undan för att jag är ledsen. Men det är snarare tvärtom. Dessa stunder har ett återkommande mönster, vilket jag har upptäckt när jag tänkt tillbaka på åren. Ju oftare jag får dessa stunder, desto lyckligare är jag. Stunder då jag behöver ta en paus från verkligheten, sätta mig ner och reflektera. Förmodligen få lite perspektiv på livet.
 
Igårkväll var en sådan stund. Jag hade sagt hejdå till Carro och stigit på färjan mot Luma. När jag satte hörlurarna i öronen fylldes jag av den där härliga känslan. Började frysa lite lätt, sådär så att det bara är mysigt. Insåg att nu är allt som det ska vara.
 
 

Moments

0 Läs mer >>
 
Det har nu gått lite över en vecka sen jag kom hem. Och ändå känns det som om det har passerat en månad. Jag har gjort så mycket på denna korta tid. Hunnit träffa en massa vänner och tagit igen förlorad tid, varit på DN galan- Diamond league, gått på en fotokurs på Fotografiska, lärt känna nytt folk, jobbat på dagis, tränat men också lyckats ta det lugnt. Men i samma veva som vi svängde in på gatan i Stockholm så kom också hösten. Kallare väder, regnigare dagar och mysigare musik. 
 
Jag kanske tar ut hösten lite i förväg, det är jag väl medveten om, för det är ju fortfarande augusti. Men med detta väder är det oemotståndligt att göra det när man är en sådan höstälskare som jag. I mina lurar spelas nu nästan bara Josh Record, Mumford and sons, The tallest man on earth och Bon Iver. Min höstlista. Som gör mig glad och ger mig härliga känslor. Jag är glad över att vara i stan igen, att få träffa alla, komma hem. Men nu längtar jag härifrån igen. Det må vara skönt att sitta på tunnelbanan och lyssna på Sammy Davis Junior sjunga i hörlurarna om Mr. Bojangles eller höra en av Alice Munros romaner. Men jag tenderar till att drömma mig bort och sluta lyssna. Den svala och fuktiga luften får mig att vilja sätta på mig den varmaste tröjan jag äger, regnjackan och ett par stövlar. Åka ut en tidig morgon, någonstans där jag inte riktigt vet var jag är. Ut. Rakt ut i skogen. Låta fötterna leda vägen och hjärnan vila ett tag. Känna doften av blöt mossa. Jag har egentligen ingen favorit när det gäller årstider, jag uppskattar årstider lika mycket, men jag måste erkänna att hösten gör mig något oerhört lycklig. 
 
Så nu ligger mitt fokus på att komma ut, vilket som tur är mitt jobb på Naturkartan också tillåter. Tänker ta två flugor i en smäll så jag också kan skriva om platserna i Stockholmsguiden. Ska utnyttja min enda månad kvar i Stockholm fullt ut och njuta av den svenska hösten, innan det blir sommar igen för min del.

Svala vindar

0 Läs mer >>
 
Klockor ringde. Sedan tystnad. Av någon anledning vågade jag inte kika över på bänkraden bredvid där mina okända släktingar satt. Enligt några av dem har jag träffat dem förut när jag inte var längre än till höften på dem. Jag själv känner bara igen enstaka av dem från kort på när de är unga och min pappa var i samma ålder som mig. Evert Taubes "Så skimrande var aldrig havet" börjar spelas på orgeln. Efter ett tag hördes det några snyftningar från bänkarna på andra sidan gången. Nu känner jag mig lite som en inkräktare på en alldeles för privat tillställning, obekväm. Sedan hör jag farfar, nynnandes med i melodin. Jag ler lite, blir glad, för det är Bo upp i dagen. Glatt sjungande på en Taube visa. Nästa sekund slår det mig att han kanske försöker distrahera sig själv. Han som ofta lyckas hålla en fasad uppe när något är ledsamt, nu är det trots allt hans syster som begravs. Gid, som jag kommer ihåg som en av de snällaste personerna jag träffat och som senare beskrivs på de bästa sätt man själv kunde önska. Hur känner Bo sig egentligen? Hur svårt är det för honom att hålla tillbaka tårarna? Jag inser att jag snart kanske inte får höra hans nynnande igen. Jag flyr med blicken bort från kistan upp till de dekorerade fönstrena för att distrahera mig själv, men jag kan inte riktigt urskilja detaljerna- mina ögon är fyllda med tårar. Tonerna från orgeln avtar, prästen går upp och ställer sig bakom kistan. Hon läser en psalm. Sedan är det dags för griftetal och efter det överlåtelse. Ytterligare en psalm.
 
Avskedstagande. Inte förrän nu upptäcker jag att snyftandet har ökat. Långsamt går släktingarna på andra sidan gången upp, tre och tre, för att lägga en ros på kistan och säga ett sista adjö. De som utanför kyrkporten kaxigt sa "Låt oss få det här överstökat" ser nu nästan helt försörda ut. Det hugger tag inuti mig. Jag klarar inte av att se de så ledsna. Jag distraherar mig själv genom att hjälpa farmor att börja ta sig upp, flyr till henne då jag ironiskt nog tror att hon klarar av detta utan tårar. Väl bakom kistan och rosen nerlagd bryter hon ihop och utbrister "Jag kommer snart Gid, vi ses snart igen.". Det blir droppen för mig. Älskade lilla farmor, en av mina största förebilder, gråter. Desperat söker jag igenom mitt huvud för något annat att tänka på. Jag vill inte stå här och bryta ihop framför en massa släktingar jag inte träffat på 15 år. Hittar tanken på mina fjällvandringsplaner med Karin och Joel till sommaren, den lyckas hålla den salta vätskan innanför mina ögon. Tillbaka i bänken smyger sig underliga känslor och tankar inpå mig. Efter något som kändes vara tio minuter men egentligen var trettio, ringer klockorna igen.
 
Döden för många samman igen. Tappade förhållanden, ovänner som vänner. För en stund är allt som vanligt igen. Eller som innan snarare sagt. Men när kaffekopparna är uppdruckna, endast smulor finns på kakfaten och alla artighetsfraserna är utbytta fortsätter allt som om nästan inget har hänt. Det förundrar mig hur människan har så svårt till att lära sig saker från sina misstag.

Stranden var aldrig s...