Moments
Jag har stunder. Stunder för mig själv. Stunder då jag bara är, får vara själv. Då jag fryser lite lätt, oavsett hur varmt det är. Lyssnar på musik som får mig att reflektera, tänka. Stirrar ut på vad det nu än är framför mig. Slävik, Stockholm i solnedgången eller en tom gata mitt i natten. Jag är aldrig riktigt beredd när dessa stunder drabbar mig. Det kan vara när jag är själv eller mitt bland en massa folk på stan eller på fest. Det är som att verkligheten kopplas bort för ett tag, allt från fem minuter till flera timmar. Mina bekymmer blir värdsliga. Alla tankar som passerar mitt huvud under dessa stunder vill jag skriva ner, för att kunna förstå vad som händer. Därför har jag ofta en penna och en liten anteckningsbok med mig.
Jag har många gånger försökt beskriva för andra om dessa stunder, men ingen verkar riktigt känna igen sig i dem. Många missförstår mig, särskilt om jag får en sån stund vid fester eller liknande. Tror att jag dragit mig undan för att jag är ledsen. Men det är snarare tvärtom. Dessa stunder har ett återkommande mönster, vilket jag har upptäckt när jag tänkt tillbaka på åren. Ju oftare jag får dessa stunder, desto lyckligare är jag. Stunder då jag behöver ta en paus från verkligheten, sätta mig ner och reflektera. Förmodligen få lite perspektiv på livet.
Igårkväll var en sådan stund. Jag hade sagt hejdå till Carro och stigit på färjan mot Luma. När jag satte hörlurarna i öronen fylldes jag av den där härliga känslan. Började frysa lite lätt, sådär så att det bara är mysigt. Insåg att nu är allt som det ska vara.