1 Läs mer >>
 
Onsdagen den 15 oktober
Halva den är dagen har jag levt i smått panik. Länge har jag tänkt att jag ska söka in till universitetet men det är något jag antingen glömt bort eller inte haft tid med. Mitt mål har varit att hitta en utbildning som liknar Miljöanalytiker på Linnéuniversitetet i Kalmar. Det programmet passar mig perfekt men jag vill väldigt gärna plugga i en studentstad. Och om jag inte kommer in på en utbildning där så i en lite större stad än Kalmar som förhoppningsvis är lite roligare på vintern. Men nu, de här sista timmarna innan ansökningen stänger så har jag panikletat efter program som skulle kunna passa mig, tex miljövetenskap. Men alla de startar till hösten så de får jag söka i vår istället. 
 
Jag lever just nu i situation där jag inte riktigt vet vad jag gör imorgon, nästa vecka, månad eller till våren. Kanske är jag hemma i Sverige nästa vecka? Kanske åker jag hem om fem månader? Kanske jag åker till Liberia och volontärarbetar med Ebola? Kanske åker jag vidare bestämmer mig för att bosätta mig i Nord Korea? Kanske inte så troligt de två sistnämnda. Men jag har ingen aning. Högst troligt tar det nog ett tag innan jag kommer hem. Men för säkerhetens skull sökte jag kurser istället för utbildningar. Tre stycken kurser, 15 p dagtid på Stockholms Universitet. En kurs var på inrådan från min kloka vän Karin. Juridik är intressant men inget som riktigt tilltalat mig. Men Karin kom med en annan synvinkel idag, och det var att det kan vara bra att ha läst om man ska läsa miljövetenskap. Så det blev val nummer ett. Val nummer två blev ekologi, där man studerar vad som påverkar utbredning och antal av olika arter och hur de är anpassade till sin omvärld. Kurs nummer tre blev bevarandebiologi där man studerar om biologisk mångfald. De två sista kurserna tror jag att jag skulle tycka väldigt mycket om, medan juridiken skulle bli en spännande utmaning. Men som sagt är min framtid svår att spå så vi får se hur det går!
 
Annars har dagen varit väldigt lugn, när jag tänker tillbaka på den idag. Men jag har varit väldigt glad idag så det känns som om det har hänt väldigt mycket. Jag och Ana åkte in till kontoret på morgonen. Där skrev jag äntligen klart brevet till vängruppen på framtidsjorden och skickade iväg det. Fick snabbt svar av både Maria José och Jenny. Sedan i bilen på väg hem fick jag nya arbetsuppgifter av Ana. Bland annat att fixa och sortera bilder och börja resercha om svenska kooperativ. Om en månad ska jag hålla en presentation om svenska kooperativ för en grupp. På portugisiska (<--- Kolla jag vet en grej som jag ska göra om en månad!). Det blir en trevlig utmaning. Kan säga att jag det blir snart ett skypemöte med min kära farmor som jag tror har en hel del koll på det. 
 
Till eftermiddagen ringde Sara mig på Viber. Höll nästan på att bli lite tårögd, för när jag hörde hennes röst insåg jag hur mycket saknade henne. Men vi fick några fina catch up minuter där vi pratade om lite allt möjligt. Mycket om Brasilien såklart. Men det var hon som påminde mig om att det var sista ansökningsdagen till universitetet idag. Tack Sara! Nu i efterhand känns det väldigt skönt att ha pratat svenska med någon. Här i Brasilien tänker jag bara det eller brister ut när vi tittar på fotboll. Blir mycket ojojojojoj, vilket brassarna uppfattar som oioioioioi. Oi betyder hej på portugisiska. Kanske blir lite konstigt...
 
Och sen har jag sökt efter utbildningar. Och det tar ju verkligen sin lilla tid när man grottar sig ner i det. Tack Karin för hjälpen. Och tack Stina för goda råd! 
 
Klockan är nu sju här och efter midnatt för er hemma i Sverige. Har svårt att bestämma mig för vad jag ska göra nu. Men kanske ser jag klart Danmark-Portugal som spelar just nu. Danmark är något oerhört bra och sätter en enorm press på portugiserna. Cristiano Ronaldo är riktigt sur. Haha...
 
Boa Noite!

Dag 19

0 Läs mer >>
I brist på bilder från dagen så blir det en fin bild på födelsedagsbarnet (som är vuxen nu?), Carro. Förlåt om du inte tycker om bilden men jag tycker du är jättesöt på den i alla fall.
 
Tisdagen den 14 oktober
Vet inte om jag fick så mycket sömn inatt. Katten Ana-Beth (Dem uttalar Ana-Betch) kom in och jamade som något sjutton, hoppade upp och ner i min säng flera gånger och bara ville inte låta mig sova. Och jag som inte är en kattperson och, tyvärr, inte riktigt litar på katter orkade/vågade inte riktigt flytta på den heller. Någon dag tidigare har jag sett den bita Jaquie, hembiträdet här, i foten när hon försökte flytta på den. Men jag vaknade relativt tidigt ändå för att se Brasilien-Japan spela. Så det blev frukost och jobb framför tv:n. Och vilken match! 4-0 där Neymar gjorde alla målen. Sista målet var en riktigt vacker assist från Kaká dessutom. Riktigt bra fotboll är ögongodis på hög nivå. 
 
Jag jobbade hemma halva dagen medan Ana åkte runt i Torres för att fixa massa ärenden. Jag håller på att skriva brev, eller snarare uppdatering, till vängruppen på Framtidsjorden, och det är mycket som ska med för Centro Ecológico har varit riktigt dåliga på det. Men nu när de har en svensk här så passar de på att utnyttja någon som kan skriva på svenska. Det här brevet tar alltså ganska lång tid att skriva då mycket ska med och jag ska få in mina egna reflektioner och upplevelser i det också. Men det är kul! 
 
Till eftermiddagen åkte vi ut till kontoret. Efter en stunds arbete där anlände 30-40 stycken lärare som skulle på kurs i google drive och lite andra program, vilket jag reflekterade över i föregående inlägg. Något jag bara inte kunde låta bli att lägga märke till var att bara tre av dessa 30-40 stycken lärare var män. Det var bara kvinnor överallt kändes det som. 
 
Nu till kvällen skulle jag ha följt med Ana till gymmet men tyvärr är mina tränigskläder fortfarande blöta efter tvätten. Solen har lyst med sin frånvaro, som min farfar brukar säga, vilket gjort att kläderna inte torkat. Det får bli imorgon istället!
 
Förresten, grattis finaste Carro på 20 årsdagen!!! Lyssnade på Super Bass av Nicki Minajj imorse och kom och tänka på dig. 
 
Nu ska jag äta och sova. Tchau!

Dag 18

0 Läs mer >>
 
Måndagen den 13 oktober
Idag trodde jag skulle bli en rätt ohändelserik dag. Jag och Ana åkte in till Centro Ecologicós kontor och började jobba. Ana åkte sen hem för att äta lunch och jobba hemma medan jag åt på kontoret och väntade på att alla skulle anlända för planeringsmötet. När man är helt själv i en gammal kyrklig lokal och åskan mullrar utanför i ett samhälle på högst 100 personer så är det lite läskigt. Men men, jag överlevde såklart! Dock när alla kom till mötet kom även André och han bestämde sig för att köra hem mig så det blev inget möte. Jag blev släppt hemma och sedan upphämtad 1 1/2 timme senare av André. Tre minuter senare stod vi inne i en liten träningssal på andra sidan lagunen. Där hade vi coreträning med Filipe, en jiu-jiutsu kille, som också bedriver ett annat slags gym. Och vad jag älskar träningen här i Brasilien. Den här var lite mer lik fysträningen i fotbollen, men något annorlunda. Många övningar har jag gjort över 100 gånger och kan riktigt bra. Tror inte att André var beredd på att jag skulle det för han upprepade många gånger innan vi kom dit hur annorlunda den träningen är. När den för mig egentligen var högst naturlig, riktigt kul och skön träning. Och Filipe en väldigt avslappnad och trevlig tränare. 
 
Nu kommer ni tycka att jag är lite dum men André vägrar låta mig betala för träningen. Och då är det ändå privat träning som jag kan tänka mig kan vara lite dyr. Så visst på det sättet är det skönt, men folk här i övrigt är alldeles för snälla och låter mig inte betala för någonting, fast jag vill. Så jag vill betala för träningen men får inte för André. Men vi ska gå på den träningen med Filipe två gånger i veckan. Ser riktigt fram emot det! (Kommer aldrig vilja gå på ett vanligt gym igen i Sverige efter att ha varit här)
 
Nu till kvällen har jag pluggat lite portugisiska och tvättat för första gången här. På 17 dagar hinner man samla på sig lite tvätt. Men det som verkligen fascinerar mig i det här hushållet är hur ekologiska de är. Hade tänkt skriva om det här i ett annat inlägg egentligen men nämner det lite snabbt: De gör sin egen tvål. Den använder dem till att diska, tvätta och städa huset med. Och den fungerar enormt bra! Så ikväll har jag fått lära mig hur man tvättar med den. Något som är lite förvirrande dock är att de inte har någon vanlig tvättmaskin där man ställer in efter grader. Nej det är en kallvatten tvättmaskin och man kör efter tid istället. 
 
Nu är klockan sent för min del: 11 på kvällen. Åskan mullrar fortfarande utanför och regnet öser ner. Låter som om jag har en swimmingpool på min balkong när vattnet smattrar mot det vattenfyllda golvet. Från ett ställe på taket droppar det enformigt, som en tickande klocka. Det är högt och jag vill inte höra det. Älskar regnljud, men inte när det är enformigt. Får försöka lyssna till de andra regndropparna istället. Det är kallt och jag fryser. Behöver sömnen nu för det är tidig uppgång imorgon då Brasilien-Japan spelar någon gång tidigt. Och så ska jag hänga upp tvätten.
 
Boa noite!

Dag 17

0 Läs mer >>
 
Söndagen den 12 oktober
Jag vaknade upp till en mullrande himmel. Det var grått och fuktigt ute. Kände på en gång att kroppen inte riktigt var som den ska. Seg. Ett huvud som tänkte lika snabbt som rinnande koda. En hals som inte riktigt som jag ville när jag svalde. Förkylning, toppen. Vädret under dagen var märkligt. Hällregn, åska, solsken, duggregn, väldig värme, riktigt kallt, blåst och vindstilla. Ingen har riktigt gjort någonting, bara varit hemma tagit det lugnt- vilket är ganska traditionellt att göra med familjen här i Brasilien. Jag har pluggat lite portugisiska men inte så mycket mer. Jo, jag har haft mitt första skypesamtal för den här resan, med min gudfar Håkan. Ett ganska kort samtal men tillräckligt för en snabbare uppdatering. Nästa helg blir skype med Sachis och Sebastian också.
 
Nu till kvällen tog jag, Ana och Daniel bilen till stranden, gick lite och åt en brasiliansk version av crêps. Lämnade tillbaks Frozen som vi såg igår, till videoaffären och nu hemma igen. Jättetrött.
 
 

Dag 16

0 Läs mer >>
 
 
 
Såhär fem timmar efter er andra. Svårt att kommunicera på vettiga tider. När jag vaknar är ni mitt uppe i dagen och när kvällen kommer till er är jag mitt uppe i dagen. När jag väl har slutat för dagen har ni gått och lagt er. Men det har väl sin charm också, då det lättare känns som om jag verkligen är borta. Tror jag.

Lite vad jag känner

1 Läs mer >>
Lördagen den 4 - lördagen den 11 oktober
Vi kör en snabbis. Jag behöver komma ikapp för jag känner att jag inte kan ligga efter med en vecka längre. Funkar inte. Bilder kommer inom kort. Det tar väldigt lång tid att ladda upp här.
 
Lördagen den 4 oktober:
Tidig uppgång och avsked av pappa vid taxin på Ipanema. Ska vara helt ärlig och säga att det var jobbigt. Pappas famn var lite för trygg för att släppa. Grät en hel del. Men lämnade Rio de janeiro och hamnade snart i Porto Alegre där Maria José mötte upp mig. Vi åkte hem till henne och åt lunch på en fantastisk libanesisk restaurang med hennes man Flavio. Efter det fick jag en snabb rundtur i Porto Alegre (fick bland annat se en av arenorna som det spelades på under VM). Sen blev jag satt på bussen i två timmar till Torres. Väl där blev jag mött av Ana Meilleres, som jag bara pratat med via mail. Hon är en gammal vän till min farmor och känner även min pappa väl. Med sig hade hon också Daniel, hennes yngsta son. Vi åkte på en liten tur i Torres (som inte alls är stort vilket gör att vi åkt in och ut på max 15 min). Sedan hem där jag träffade Laercio, hennes man, hennes näst yngsta barn Gabriel, som är ungefär lika gammal som jag, och hunden Lola. 
 
Under hela dagen hade jag tårar i ögonen, svårt att hålla igen. Särskilt när jag var med folk som påminde så mycket om pappa eller farmor. Kallt var det också, låg och frös hela natten. 
 
 
Söndag den 5 oktober:
Ana och Daniel
 
Churros
 
 
Jag följde med Ana och Laercio och röstade, det var ju val i Brasilien! Valet slutade med att Dilma, den nuvarande presidenten, och Aecio, en presidentkandidat, gick vidare till nästa rond som är den 26e oktober. Juste, Brasilien är det enda landet i världen som har digital röstning. Det ser ut som en dator från 80 talet med stora pensionärsknappar med siffror. Kul att se hur röstning fungerar i ett annat land. Vi tog sedan en promenad genom Torres och fick lära känna dem bättre. Daniel är 11 år och har tydligen sett riktigt fram emot att jag skulle komma. Det är kul att prata med honom också för han vill verkligen lära sig engelska. Så han har alltid en telefon eller dator i närheten där han kan slå upp ord eller meningar på google translate. Pratar gör han mycket också. Under promenaden kom vi ner till stranden. Där fick jag smaka churros, som jag tror att jag smakat förut, men det är väldigt populärt i Brasilien och säljs lite överallt. För sött för min del men barn verkar älska det.
 
Till kvällen kom Gabriels kompis Horace (som för övrigt var så snygg att jag dog lite) med sin extremt söta lilla hundvalp. Båda pluggar i Florianopolis som ligger ca 4 timmar med bil norr om Torres. Där pluggar även Tiago som är Anas näst äldsta barn, 22 år. Tiago var i Stockholm för två år sen och praktiserade hos min pappa. Då visade jag honom Skansen i ca 20 minus grader. Trots att det var så kallt var det riktigt trevligt, och folktomt!
Både Tiago och Gabriel pluggar till miljöingenjörer och bor tillsammans med Horace och fem andra killar. Tydligen ska jag dit någon helg och hälsa på dem för att se Florianopolis. Har redan varit där men kommer egentligen mest ihåg Maria Josés hus så det ska bli kul att få en ny bild av Flori. 
 
Måndagen den 6 oktober:
Landsbygden här runt om Torres är fullt med vackra berg. Älskar det!
 
Centro Ecologicós kontor i Torres
 
Min första dag på Centro Ecologicó. Fick äta lunch med Cristiano, vilket var den tystaste lunchen i hela mitt liv. Jag fick åka ut till en bonde som inte var hemma. Jobba lite med kampanjen som jag ska berätta mer om sen. Och sen åkte jag hem. 
 
Tisdagen den 7 oktober:
 Kooperativet Eco Torres
 
Deras klisterlappar för kampanjen. Folk ska klistra upp dem någonstans och sen ta en selfie för att lägga upp på fb.
 
Tog smakerna Guabiroba, Açai, Araçá och Goiaba.
 
 
Andra dagen introducerade jag Centro Ecologicó för hashtaggen, något de inte visste var det var. Jag och Ana åkte också runt i "stan" och fixade ärenden. Fick bland annat se ett av de ekologiska kooperativen Eco Torres. Där smakade jag ekologisk glass med en massa exotiska smaker. Yummie!
 
Onsdagen den 8 oktober:
 
 
Började dagen med första springturen på evigheter. Sprang en kortare runda men oj vad tunga mina ben var. Kändes att jag inte tränat på två veckor. Jobbdagen bestod av två längre möten, ett i Três Cachoeiras (Tre vattenfallen) och ett i Minheiro. Folk vågade prata mer med mig, eller kanske snarare sagt långsammare och förklarade mer, så jag förstod vad de sa. Lunchen blev inte alls lika tyst. Och till eftermiddagskaffet besökte vi en bonde som var väldigt intresserad av Sverige och hur samhället såg ut där. När jag berättade att det mördas högst 100 personer per år i Sverige blev han enormt chockad. Han verkade heller inte förstå hur vår utbildning kunde vara gratis, hur vi inte är i konflikt med något annat land, hur vi har under 500 000 arbetslösa och hur vi är så pass rika. Skulle vara kul att se honom komma till Sverige.
 
Till kvällen följde jag med Ana till gymmet som ligger runt hörnet. Och det var det bästa jag någonsin varit på! Litet, fräscht och grym personal. Supertrevliga och kunniga. Emely, en av instruktörerna i samma ålder som mig, blev nyfiken på vad jag gjorde där som svensk så Ana berättade för henne. Och av någon anledning kom de in på fotboll och då bjöd Emely in mig till att spela med hennes lag. Och ja vad jag vill det! Vore så kul! Blev riktigt glad när jag fick inbjudan. Oturligt nog spelar hon och hennes lag kl 22 på kvällen då de inte slutar på universitetet tidigare. Men ibland spelar de även på helger så hoppas att jag kan vara med då någon gång. 
Dock var det bara en instruktör på gymmet som kunde någorlunda engelska så fick köra med honom. Bästa styrketräningen på evigheter. Mina ben orkade knappt bära mig hem. 
 
Torsdagen den 9 oktober: 
Celi, Francsisco, Eli, Cristiano och Ana.
 
Açai med gudomligt bananbröd.
 
 
Deras lilla bageri där de bakar bröd till kommunens skolor. Eko såklart. Gör Açai också.
Jag, Ana, Cristiano och en Francisco (från en turistbyrå) åkte ut till Três Forquilhas där en kvinnorörelse håller hus. Ska berätta mer om dem också. Där hade vi möte och drack underbart god açai samt åt bananbröd. Så vackert där med alla höga berg täckta av atlantregnskog. 
 
Fredagen den 10 oktober:
 
 
Fick väga och paketera bönor.
 
João och Terecinga
 
Fick hjälpa Terecinga och Ana-Paula med de 71 stycken limporna de bakat.
 
Tobias
 
Ett av paren: Paulo och Terecinga. Dricker brasilianskt te, chá.
 
Tobias son Natael skalar rötter, tror de hette ipa.
 
João liar gräs till kaninerna.
 
Fick skörda kove, kål.
 
Och ruccola.
 
Samt rensa och binda i knippen.
 
Luzia och Tobias väger rötterna.
 
Luzia.
 
Fredagen skiljde sig verkligen från alla andra dagar. Tidigt på morgonen skjutsades jag ut till en bondgård i Três Cachoeiras. Den ägs av två par, det är två systrar som har gifts sig med två bröder, och tillsammans tar de hand om gården. Ett av paren, Tobias och Luzia, är goda vänner till min farmor och har varit i Sverige en gång. På gården fick jag dock arbeta mest med Tobias, Paulo (brodern), andra systern (glömt vad hon heter pinsamt nog) och deras barn Ana-Paula och João. På lördagen skulle det som vanligt bondens marknad, så jag fick hjälpa till och förbereda. Hela dagen fick jag paketera saker, klistra på lappar, skörda, rensa och skära. Jag fick också spela en hel del fotboll med João. Han var inte beredd på att jag skulle ha ett så hårt skott som jag har och tydligen har han bara pratat om det sen dess. Det var en varm men härlig dag. Svårt att förstå vad de sa ibland då de hade en märklig dialekt. Men jag lärde mig mycket och det var riktigt intressant att se hur en dag i deras liv ser ut.
 
Lördagen den 11 oktober:
Luzia
 
Luzia och Tobias vid deras stånd på marknaden.
 
Açai in the making.
 
Marta, aka açai experten.
 
Så gott!
 
Idag vaknade jag upp och tänkte gå till gymmet. Men så öppnade jag dörren till min balkong och fick se regnet falla ner över Torres. Fick en extrem lust till att ta en löptur istället. Så det gjorde jag. Runt lagunen och hem igen. Underbart skönt! Blev sedan en lång frukost framför Brasilien- Argentina som spelade sin 100ade Superclasico. Rätt så bra start på dagen. Efter matchen gick vi till Bondens marknad och spanade in vad som såldes. Ana och Laercio pratade med några bönder och jag träffade Tobias och Luzia. Vi åt lunch och sen kom Cristiano och hämtade upp mig. Vi åkte ut till Três Forquilhas där kvinnorörelsen var. Där samlades ett antal olika personer, men mest bönder. Och så gjorde vi açaisaft, koncentrerad. Supergott! Och så fick vi Pão de Queijo också, supergott det med. Var där hela eftermiddagen och kom int ehem förrän halv åtta på kvällen. Nu har jag varit hemma en stund och hunnit byta om till myskläder. Något Laercio och Ana dock inte hade berättat för mig var att de skulle ha en Churrasco (BBQ) och en massa folk skulle komma över. Men nu orkar jag inte byta om. Tänkte ta en relativt tidig kväll ikväll. Om jag nu lyckas då middagen blir sen. 
 
 
Andra saker som hänt/händer:
- Jag dricker liter av açai varje dag. Som om det vore mjölk eller vatten. Det är för att Daniel är väldigt dålig på att äta grönsaker så Ana försöker få i honom nyttigheter genom det istället. För det är ju riktigt nyttigt och så extremt gott. Klagar verkligen inte!
- Jag äter svarta bönor varje dag (avis Lasse?). Det och ris serveras till allt, oavsett vad som är den "riktiga" maträtten. Och det klagar jag inte heller på för det är så gott. Även någonting bonden inte kunde förstå, hur vi inte åt svarta bönor varje dag i Sverige.
- Daniel har blivit extremt duktig på att tala engelska, han har utvecklats jättemycket på bara en vecka. Han kommer vara bäst i klassen när jag åker härifrån. 
- Trots att jag är i de södra delarna av Brasilien och det är vanligare med blonda här så blir jag fortfarande utstirrad. Undrar om det står turist med stora bokstäver i pannan på mig.
- Jag lever i mina två tygbyxor, de är de skönaste som finns. Framförallt i det föränderliga vädret som är här i Torres. Ena dagen är det runt 10 grader och världens blåst och andra dagen är det 30 grader varmt och ingen vind alls. Svårt att klä sig på morgonen minst sagt! Men byxorna funkar i nästan alla väder. De kommer nog vara alldeles sönderslitna när jag kommer hem. 
 

Dag 8 - Dag 15

1 Läs mer >>
Favelan Santa Marta
 
Fredagen den 3 oktober
En underbar frukost med vy ut mot ipanema. Bättre kan det inte bli. Men det var inte så att vi hade jättemycket tid till att njuta. Tidig morgon, tidig avgång. Mot Santa Marta! Dagens stora aktivitet var att besöka favelan Santa Marta som slingrar upp för berget strax under Corcovado. Där träffade vi Sheila som är född och uppväxt i favelan. Dock är hon ovanligt berest och välutbildad. Bland annat har hon rest i Sverige ett tag och kan lite svenska. Hon har även jobbat med en kompis till oss och på så sätt känner pappa henne. Och vilken eldsjäl hon är. Hon verkligen strålar av glädje men kan i nästa sekund vara fullt seriös, vilket gör att hennes berättande är fängslande. Sedan har hon ju en massa att berätta om också.
 
Santa Marta har inte haft någon regerande knarkliga i favelan sen 2008, då polisen gick in och körde ut Tredje kommandot som ligan hette. Sheila har haft en betydande roll för favelan då hon påverkat den mycket i sociala och miljöhållbarhetsfrågor. Det finns många turistbyråer runt om i Rio de Janeiro som har guidade turer runt om i olika favelor. Men ingen av de har lokala guider och kör dessutom runt i favelor som är osäkra. Santa Marta är en relativt säker favela, då gänget är utslängt, och Sheila är uppvuxen där så hon vet allt som hänt i favelan och hur nuläget ser ut. Hon vill inte bara visa en runt utan lära en hur favela livet går till, dess historia, kulturen och framtiden. 
 
Vet inte riktigt hur jag ska berätta allt, för vill berätta precis allt som Sheila sa. Allt är så viktigt, spännande och lärorikt. 
 
Kort (officiell) fakta om favelan (som Rio gärna skryter om):
- Den är känd för sina färgglada hus, vilket inte är något som befolkningen där har gjort. Det kom ett företag en dag och bara började måla. De frågade inte ens om befolkningen ville det eller skötte någon slags underhällning under senare år.
- Här har både Black Eyed Peas och Michael Jackson spelat in musikvideos. Skådespelaren Bradley Cooper har även varit där. 
- Att det inte finns någon knarkliga där.
 
Kort (inofficiell) fakta om favelan: 
- Varenda trappa och liten gränd har två namn. I evigheter har alla gränder och gator varit döpta av folket, men plötsligt en dag kom kommunen in och döpte om alltihop. 
- En del företag köper ställen i favelan, skapar något som ser bra ut (tex bibliotek) så att de kan säga att de gör något gott i en favela. I verkligheten öppnar de upp och sen gör de inget mer.
- Att alla kändisar varit där gör att platser byter namn (av bland annat kommunen). Det gör också att många barn bara får höra om det men inte vad platserna hette innan och vad de betydde då. För det fanns ju en anledning till varför kändisarna kom dit från början. 
 
Att gå runt i favelan var riktigt märkligt. Det var spännande och kul, men samtidigt obekvämt för man kommer så nära in på folks privatliv. Vilket Sheila också berättade, att bo i en favela betyder att man får ett väldigt litet privatliv, då man bokstavligt talat bor på varandra. Men alla man stötte på i gränderna hälsade och många stannade och pratade med Sheila. Vi gick halvvägs upp i favelan och tog sedan bergbanan (?!) upp till toppen. Santa Marta är den första favelan i Brasilien som har en bergbana, vilket är behövligt då det är en lång sträcka upp, brant och många trappsteg. Tänk att i andra favelor, som också klättrar upp för bergskanter, måste folk ta sig upp oavsett ålder, hälsotillstånd eller vikt på bagage de har. 
 
Högst upp i favelan stannade vi en lång stund och pratade. Där hade polisen ett tillhåll vilket gjorde att vi pratade mycket om dem, framtiden och vad som hänt i favelan. När Tredje kommandot fortfarande regerade i favelan och polisen kom in för att röja upp, kunde ledarna komma springa in i vilket hus som helst och kräva att bli gömd. Det gjorde att polisen trodde att hela befolkningen beskyddade ligan, när det egentligen var så att befolkningen inte hade något val. De skulle bli dödade av ledarna om de inte gömde dem. Så trots att det gått sex år sen Tredje kommandot försvann så har befolkningen en dålig inställning till polisen i favelan, för de anklagar alla att vara brottslingar. I många favelor runt om i Rio och Brasilien blir oskyldiga människor dödade av polisen för att polisen har så många fördomar om favelafolket. Sheila berättade att det inte är ovanligt med poliser som dödat över 10 personer. 
 
När vi stod där uppe kom det dock förbi två poliser med en kille i cirka 17 års åldern emellan sig förbi, med skarpt laddade vapen. Det visade sig att en liga från en annan favela hotar den killen, därav poliseskorten. 
Sheila berättade även hur spänt det var i favelan inför valet. Rykten hade nått favelan att en ny knarkliga, ADA, planerade att inta Santa Marta. Detta gjorde att alla var extremt rädda och trodde att mycket berodde på hur valet skulle gå. Faktiskt hade det, två dagar innan vi var där, skett ett strömavbrott på kvällen i hela favelan. Så hela favelan låg i mörker och befolkningen blev vettskrämda. Det är nämligen så allt börjar, så ligor intar favelor. Men efter det hade inga ligamedlemmar eller andra tecken synts till. Valet är ju inte över än, det är en omgång till, själva president valet. Det står mellan Dilma och Aécio. Hoppas verkligen att ADA håller sig borta från Santa Marta.
 
Högst upp fanns också en fotbollsplan. Där får inga tjejer spela. Bara killar. Och just i den stunden spelade några killar när Sheila berättade det. Det enda jag ville göra då var att gå ner och spela skiten ur dem. Blev så sur! Något Sheila också hade varit. En gång hade hon lagt sig ner på planen i protest så att killarna inte kunde spela. Till slut fick hon och några tjejer 15 minuter att till att spela på, men mer har de inte fått. #jämställdheteniBrasilienpåtopp
 
Sen gick vi ner för hela backen. Fick se hus som rasat ihop och hur folket bygger när deras familjer växer (vilket går snabbt, många flickor blir gravida i 12-14 års åldern). Jag såg så mycket människor som jag skulle velat ta kort på, dokumentera deras liv i favelan, berätta deras historia. Men iom att privatlivet är så begränsat så får man inte ta kort på någon utan deras tillstånd. Och absolut inga kort på barn. Det är bara att acceptera, jag skulle känna precis samma sak om jag var deras situation. Gringas kommer och ta kort på en, inte så trevligt. 
 
Herregud vad långt jag skrivit. Och jag har inte ens fått med en fjärdedel av allt som snurrar i min skalle angående favelan. Vad jag upplevde, vad jag tänkte, ja allt sånt! Ett riktigt minne för livet och en rik lärdom. Om ni någon gång åker till Rio (JA DET MÅSTE NI SOM INTE VARIT DÄR) så gå antingen in på Sheilas hemsida, Brazilidade, eller hör av er till mig så kan jag koppla ihop er. Blir så glad och motiverad bara tanken av Santa Marta och Sheila. 
 
Ska hjälpa Sheila med hennes hemsida också som inte funkar riktigt som den ska, översättningarna vill inte fungera.Och jag har ju lite erfarenhet av hemsidor så ska se vad jag kan göra. 
 
 
Vi åt sedan lunch tillsammans med Sheila och hennes (ybersöta) son. Gav henne marabou choklad som hon specifikt önskat från Sverige och en cykelpump. Efter det begav vi oss till Corcovado. Åkte upp med ännu en bergbana och hängde lite med Jesus. När vi kom ner hade solen gått ner och kyligt väder tagit över, så vi begav oss hem till hotellet för ett snabbt ombyte. Kvällen slutade med ris, bönor, farofa, god korv och guaraná på en mer klassisk brasiliansk restaurang i ett gatuhörn. En sista kväll med hela gänget, riktigt trevligt! 
 
 
Här är några bilder men fler kommer senare då uppladdningarna av bilder tar enormt lång tid. Och det är så många bilder jag vill visa! Godnatt på er!
 
 
 
Titta bakom planken så ser ni något gult i cylindrar. Det är metall och aluminium burkar. Tänk att ha ett hus byggt på det.
 
 
 
 
 
 
Santa Marta från Corcovado.
 
 
 
 

Dag 7

0 Läs mer >>
 

Onsdagen den 1a oktober...

...började med en bilkrock. Jag och pappa satt i en bil med några från miljöförvaltningen i Fortaleza. Hon som körde tittade sig inte riktigt för innan hon svängde till vänster. Samtidigt i det korsande körfältet kom en bil i alldeles för hög fart som körde rakt in i bakdelen på vår bil. Som tur var hann han som körde den andra bilen bromsa ganska ordentligt. Men hans främre del på bilen blev totalkvaddad, medan den bilen vi satt i knappt hade en skråma. Typiskt nog var det första gången jag någonsin åkt utan säkerhetsbälte då jag inte hittade något vid mitt säte. Men jag klarade mig fin fint! Pappa också för den delen. Efter krocken åkte vi till sanddynerna i en halvöken utanför Fortaleza och tittade på ekosystemen. Vi klättrade upp för en gigantisk sanddyna där ”de vuxna” bestämde sig för att ha konferens. Bättre plats kan man nog inte hitta för det där det var en fantastisk utsikt över havet, rio Coco och Fortaleza. 

 

Efter det åkte vi ner till en restaurang som ligger precis vid utmynningen av Rio Coco, där floden möter havet. Där åt vi lunch och badade i ett extremt strömt vatten. Att vi var där i jobbsyfte var svårt att tro just då, det kändes lite som himmelriket. Några meter därifrån ligger även ett ekomuseum som vi besökte. Ett väldigt fint litet museum som en man skapat för att utbilda ungar i skolor och öka medvetandet bland folket runt omkring varför ekosystemen är så viktiga. Där besökte vi ett mangroveträsk som ligger i anslutning till Rio Coco och plantera ett mangroveträd. Riktigt kul! 

 

Efter det var vi sena till ett möte med forskare, professorer och rektorer på federala universitet, men de förstod oss som tur var. Där hoppade de på Care of city projektet, vilket är fantastiskt. Vi gick sedan till ett hus i studentområdet där Pingo, en vän till Adalberto, bedriver ett kulturcentrum. Vi blev bjudna på kaffe, kaka och kulturkväll med fin musik, fantastisk sång och capoeira. Såklart visade det sig att Pingo också känner farmor, men jag börjar undra om det är någon i Brasilien som inte gör det? Kulturkvällen var riktigt mysig och härlig. En stund jag inte kommer glömma på väldigt väldigt länge, för sådana kulturutbyten är få men otroligt lärorika. 

Kvällen slutade sedan med en alldeles för sen och ovärd middag på stranden. Kul hade vi, men maten kom alldeles för sent och var inte något rekommendera. 

 

En extremt händelserik dag måste jag säga.

 

 
 
 
 

 

Dag 5

0 Läs mer >>

Vi tar det från början:

Min pappa, Peter, är miljökonsult på U&We, ett företag som han och en kompis startade för ca 20 år sedan. I tre år har U&We haft ett projekt tillsammans med bland andra Stockholms stad, Malmö stad, SP (Science partner, Sverige), JM (byggföretag i Sverige), NCC, White och några fler företag. 

 

Detta projekt, C/O city (Care of city), går ut på att inspirera varandra och forska fram nya alternativ till att bygga bättre, miljövänligare och hållbarare städer genom urbana ekosystemtjänster (dvs att använda gröna tak, gröna väggar, träd, parker, dammar och annan natur för att undvika översvämningar, få behagligare temperatur, öka rekreationen, minska buller, få renare luft etc). Om jag förstått det hela rätt så har Fortaleza stad haft ett liknande projekt. Så nu efter tre års arbete mötter (nästan) allihop för att presentera deras resultat och vidare forskning. 

 

Så nästan varje dag hade vi fullspäckat med seminarier på kalla universitet, med både brasilianska och svenska föredrag. Vi träffade många eldsjälar under veckan, som brann för lite olika saker men som arbetade alla för ett bättre samhälle, både på ett miljövänligt och socialt hållbart sätt. 

 

De brassar vi träffade var bland annat från Fortaleza stad, arkitekt föreningar och byråer i Fortaleza, olika universitet och forskare i Fortaleza, Camargo Corrêa (byggföretag i Brasilien). Det roliga var att det var de "högsta hönsen" som kom och lyssnade och var delaktiga, som till exempel rektorn för federala universitetet, framstående forskare och höguppsatta på företag. Det var också de som gärna ville gå med i Care of city projektet som vi svenskar presenterade. Nu blir det ett jätteprojekt. Riktigt kul!

 

Det sällskapet jag hängde mest med under veckan var pappas kollegor från projektet. Även om jag var ungefär 20 år yngre en den yngsta i sällskapet var det väldigt trevligt och jag hade riktigt kul. Det blev en hel del sena middagar med det tighta schemat, med öl, god mat och caipirinha. Tre av de hade aldrig varit i Brasilien förut så allt som tillhör Brasilien var ett måste att testa. De som var representerade från sverige var:

   
 
 
 

Och jag såklart, som var sällskapets fotograf! Det blev många bilder på föredrag i halvt lysrörsbelysta klassrum men också en del fina bilder ute på sanddynerna. Jag hoppas att de blev nöjda med bilderna i alla fall. En riktigt härlig och inspirerande vecka har jag haft!

 

Så, vad gjorde jag i ...

1 Läs mer >>
Herregud, en vecka. Hade för mig att jag var bättre än så! Förra veckan var fullspäckad. Seminarier hela tiden och få längre stunder på hotellet. Eller en hade jag då jag hade tänkt skriva ett inlägg men då fungerade inte internet på hotellet. Dålig tajming. Nu när jag har en fast punkt trodde jag att jag skulle kunna skriva igen veckan men så visar det sig att Anas wifi blockerat alla svenska hemsidor av en konstig anledning. Men hon har kanske löst det nu. Jag tänkte skriva mer ikväll om vad som hände förra veckan och varför jag gjorde det jag gjorde. Om internet tillåter förstås.
 
Tänkte bara ge en liten kort uppdatering om var jag är. Jag har nu kommit till Torres som ligger strax norr om Porto Alegre i södra Brasilien. Här bor nämligen Ana och Laercio som är gamla vänner till min farmor och pappa. De är också grundarna till Centro Ecologicó som jag nu börjat praktisera på, vilket jag också ska berätta mer om ikväll! 
 
Sitter nu på kontoret på Centro Ecologicó och kan därför nå svenska hemsidor. Vi har måndagsmöte på morgonen och Ana har nu lämnat mig med Gustavo. Som inte pratar någon engelska över huvudtaget. Det var den tystaste lunch jag ätit på väldigt länge. Vi försökte kommunicera men kan inte säga att det gick så bra. Tror att han har någon dialekt som gör att jag har svårare att förstå vad han säger. Men själv måste jag verkligen börja plugga. Så fort jag försöker prata får jag ju tunghäfta och så kan det ju inte fortsätta! I eftermiddag ska jag i alla fall följa med Gustavo till en bonde. Vet inte vad han ska uträtta där men det har något med agroforestry att göra. Ana var stressad och förklarade mest generellt vad de brukar göra hos bönderna. Men min uppgift är att ta kort, skriva ner vilka vi besöker, vad vi gör och liknande så att jag sedan kan rapportera till vängruppen i Framtidsjorden i Sverige om vad som sker på Centro Ecologicó. Lät som om jag skulle komma hem rätt tidigt idag och jag längtar efter att få komma ut och springa- innan det blir mörkt. 
 
Nu ska jag försöka lösa frågan hur fler inlägg ska synas på bloggen. För det gör mig galen att bara tre kan synas nu. Hör av mig så snart jag kan. 

Long time no see

0 Läs mer >>
Praia de Mucuripe, stranden nedanför vårt hotell, där fiskarna samlas tidigt varje morgon och säljer sin fångst.  
 
Restaurangen vi åt lunch på. Lite finare restaurang då de har trämöbler, livemusik och ingen tv.
 
Måndagen 29 september
Det var allt en orolig natt. Inte nog för att jag ogillar att sova själv på hotellrum (Sara, u know why) utan för att pappa kom ju aldrig. Aldrig att jag flyger TAP igen då varenda flyg de har är försenat! Denna gång 10 timmar. Pappa och hans kollegor var menade att åka 15.00, portugisisk tid och komma fram 19.30, brasiliansk tid. Men deras flyg gick inte förrän 00.45 portugisisk tid, vilket gjorde att de kom fram runt 4 på morgonen brasiliansk tid. Jag och pappa ska dela rum under den här vistelsen men det skedde ett missförstånd i receptionen när han kom så han fick ett eget. Och med mina jetlag tider hade jag vaknat klockan fyra och satt bara och väntade på att höra en rullande väska i korridoren. Men han fick ett rum två trappor ner så några hjul hörde jag aldrig. Smsade gjorde han inte heller. Vilket gjorde mig ganska ordentligt orolig och stressad. Klockan sju hade jag fortfarande inte hört något ifrån honom och seminarierna skulle börja klockan nio på Universitetet.
 
Men till slut smsade han och frågade när jag och Adalberto skulle komma och hämta upp dem. Blev lite irriterad på att han inte hade hört av sig att de kommit fram då de hade haft så mycket förseningar. Men vi åt en snabb frukost tillsammans, såg till att vi fick rätt rum och slapp betala för ett extra, gjorde oss i ordning och begav oss till Universitetet. Det var ett seminarium på förmiddagen med tre stycken föredrag. Två svenska och ett brasilianskt. Tänkte gå igenom mer om vad vi gör här, i ett annat inlägg snart.
 
Till lunch åkte vi in mot stan och gick på en Rodízio. Det är en restaurang där det är en stor buffé med tillbehör, så som sallad, ris, tomater, palmito (palmhjärta, godaste som finns (avis Saga?)) och en massa andra saker. Sedan går man och sätter sig så kommer servitörerna fram med en massa svärd med olika typer av kött. Så får man säga ja eller nej om man vill ha. De skär upp allt och lägger upp det på en tallrik. Det finns ett system också där man har ett litet kort som är rött på ena sidan och grönt på den andra. Är gröna sidan vänd uppåt visar det att man vill ha mer och då kommer servitörerna och erbjuder olika slags kött (allt från kaninhjärtan till kyckling, nötkött eller fisk). Är röda sidan uppe visar det att man är mätt och inte vill ha mer. Dock fungerar det systemet inte riktigt då servitörerna vill sälja, så de kommer fram och erbjuder oavsett vilken sida som ligger uppe. Men det är en annorlunda och rolig version av restaurang. Plus så gott. Jag är verkligen dålig på att hålla det här med att äta vegitariskt. Men blir nog bättre med det när jag kommer ner till Florianopolis då Maria José och Flavió är vegetarianer. Anar att Aná också är det. 
 
Nu på eftermiddagen har vi bara hängt på hotellet. Jag har jobbat lite, fixat småsaker, bloggat (bloggar?), kollat upp flyg, mailat en massa osv med brasiliansk fotboll på tv:n i bakgrunden. Pappa och Christina har jobbat nere i lobbyn medan de andra har vilat. Christina, Pär och Annika har nu dragit till Praia do Futuro någon kilometer härifrån, för att bada (nu när solen gått ner) och för att äta middag. Det är den enda stranden här i Fortaleza som går att bada vid då de andra är förorenade av stadens utsläpp. Dock är det många turister och fortalezabor som inte vet om det och badar vid de andra stränderna ändå. Inte nyttigt direkt. Jag, pappa och Adalberto kommer vid åtta tiden åka och äta middag med arkitektföreningen som är med i projektet. #setillatthålladigvakenTuva #somnaintevidmatbordet
 
Vill gratulera min älskade sysslingar Cim Camaro och Tintin som fyller år idag också! Nej de är inte tvillingar, de är kusiner som råkar ha samma födelsedag. Hoppas att ni båda har haft en superfin dag och roliga presenter. Önskar jag kunde vara hemma nu och krama om er. Älskar er!
 
Nu ska jag börja på andra inlägg som jag tänkt skriva. Det är så mycket jag vill berätta för Brasilien är så annorlunda från Sverige, både på gott och ont. Men känns som om jag har för lite tid för att skriva om alltihop. Jag skulle kunna raffla ihop allt men vill ha viss kvalité på det jag skriver också. Jag antecknar allt och så får vi se om det resulteras i inlägg eller inte. Får ständigt nya insikter och idéer. Framförallt får jag så mycket information just nu, både ute på stan och i pappas projekt, att jag är rädd för att det kommer in i ett öra och går ut i det andra. Vill kunna stanna upp tiden lite och reflektera över det så att det kanske stannar i huvudet på mig. 
 
Mina inlägg är väldigt långa. Jag vet inte, tycker ni om det eller inte? Jag har svårt för att fatta mig kort, men om ni tycker att inläggen är för långa så säg till så kan jag försöka fatta mig lite kortare. 
 
Boa tarde! Nej, klockan är 18 nu. Boa noite!

Dag 3

0 Läs mer >>
 
 
 
 
I och med att det bara är början på våren här i Brasilien går solen ner väldigt tidigt, klockan 17 blir det mörkt som jag sagt innan. De här bilderna har jag tagit med min lilla Panasonic Lumix som jag kommer ha med mig resten av resan (så att jag inte går runt och konkar på något så odiskret som en systemkamera), från Adalbertos lägenhet tolv trappor upp. Bild 3 är mot de centrala delarna av Fortaleza medan bild 1, 2 och 4 är över en förort. Vilken vet jag tyvärr inte. Men bakom höghusen skymtar man höga berg. De ligger långt långt borta. Dit åkte vi för fem år sedan och där är det ett helt annat klimat än här i Fortaleza. När det är 30 grader varmt nere i stan är det kanske 10-15 grader och riktigt fuktigt uppe i bergen. Över hela bergen växer det regnskog och det är något extremt vackert. Vi var där 2009 för att besöka en kaffeplantage och ett kafferosteri då pappa och Adalberto var inne på att börja exportera det kaffet (som är något alldeles särskilt gott) till Sverige. Men som Adalberto sa idag, måndagen den 29onde, att det är skönt att inte alla hans och pappas idéer går igenom. Själv tycker jag att det är synd att det inte genomfördes. Ska se om jag kan hitta några bilder från pappas dator som jag kan lägga upp därifrån! Ceará, delstaten som Fortaleza ligger i, är riktigt häftigt med sina varierande klimat. I delstaten finns både kustklimat som i Fortaleza, regnskog uppe i bergen och ökenlandskap i Jericocoara. Kommer snart komma upp med ett bättre inlägg om Fortaleza!

Solnedgång över Forta...

0 Läs mer >>
Söndagen den 28 september
Oi! Jag har nu flyttat mig till hotellet Vela e Mar i centrala Fortaleza. Klockan är sju och jag ligger i sängen. Expertkommentatorn skriker ut "GOOOOL" från tvn då Palmeiras gör 1-0 mot Figueirense. Om det inte hade varit för bilarna och folket nere vid stranden hade jag hört vågorna. Varje kvart åker dit förbi ett litet tåg som spelar hög musik och på sidorna hänger det ut ungdomar förklädda till superhjältar. Barnen på tåget tjuter av glädje. 
 
Jag väntar. Väntar på att pappa och hans arbetskamrater ska komma fram. Men jag kommer bli tvungen till att sova då deras plan är försenat med åtta timmar. Deras plan skulle gått 15.00 från Lissabon (Lissabon tid) och vara här runt 19 (Brasiliansk tid) då det är ett flyg på sju timmar. Men nu hoppas jag på att dem lyfter om en halvtimma, som det är sagt, 23.45 (lissabon tid). Då kommer de fram till hotellet runt 04.00. För att sedan vara tvungna till att gå upp klockan sju och vara på plats på universitetet klockan nio. Tycker verkligen synd om dem. Och jag som tyckte att min försening från Lissabon till Fortaleza var jobbig, den var bara två timmar. 
 
Idag har jag annars bara tagit det lugnt. Småfixat med saker på datorn under förmiddagen, såna där saker som är så lätta att skjuta upp. Skönt att få gjort, även om jag har lite kvar. Lagade en förvånansvärt god laxgryta med Adalberto till lunch. Det var paprika, lax, tomat och maracuja (uttalas maraquschá). Hade väldigt svårt att tro att maracuja och tomat skulle gå ihop men de var som äpple och kanel. Eller choklad och banan. Eller choklad och kaffe. Alla dessa udnerbara kombinationer.
 
Han skjutsade mig sedan in till hotellet. Jag installerade mig, tog en dusch i den überläskiga duschen (eldusch) och drog mig sedan ut för att äta middag och köpa vatten. Gick längs stranden medan solen gick ner, snabbt som bara den. Klockan fem är det verkligen mörkt, känns som mitt i natten. Vilket kanske är det som gör mig så trött också. 
 
Nu har jag köpt tio stycken vattenflaskor så att pappa och arbetskamraterna har när de kommer fram. Och jag ska sova, klockan 19.25.
 
Boa noite!

Dag 2

0 Läs mer >>
Lördag den 27e september
Hela dagen började med att jag vaknade upp klockan 5. Inte så farligt för min del. Solen hade just börjat stiga upp vid den tiden också och är det just ute har jag svårt att somna om. När Adalberto vaknade blev det frukost. Papaya, apelsin, banan, lime och ägg. Plus maracujjajuice (passionsfrukt) på det. Allt ekologiskt. 
 
Adalberto har nämligen startat upp ett företag här i Fortaleza som är motsvarande ekolådan i Sverige. Alltså kör de ut ekologisk frukt och grönsaker i lådor till folk en gång i veckan. Det har gått sex månader sen de startade och de har redan cirka hundra prenumeranter. Ett riktigt fascinerande jobb hur de får tag i alla bönder, vilka krav de ställer på produkterna, sättet att leverera lådorna på och hur det i slutänden ändå är billigt. Så detta var det jag fick lära mig om under dagen. Efter frukost åkte vi till en väldigt väldigt liten marknad, med åtta stånd, där bönder (och några hippies från studentkvarteren runt om) sålde sina produkter. Där pratade Adalberto med några bönder som vill sälja till ekolådan och inspekterade kvalitén på deras grönsaker. Vidare åkte vi till kontoret och kylrummet där de fövarar och paketerar alla lådor. Utanför ser det ut som ett garage och inomhus känns inte som den mest kreativa miljön, men när man kommer in i kylrummet luktar det något helt fantastiskt av alla frukter och grönsaker. Ville stanna kvar där inne i kylan hela dagen och äta upp allt som fanns. 
 
Efter det var det dags för lunch. Och som jag hade hoppats på åkte vi till den underbara fårrestaurangen. Jag vet att jag tänkt äta mer vegetariskt här i Brasilien, men den här restaurangen är något alldeles särskilt. Jag som älskar får- och lammkött kunde inte stå emot. Så vi beställde in en bit får och en bit carne do sol (nötkött som är ingnuggat i salt och sedan hängts i skuggan i skogen (så att det heter solkött är egentligen helt missvisande)), en blandning av ris, bönor och smör som jag inte kommer ihåg vad det heter men är farligt gott och lite kokosnötsvatten. Fast jag blev proppmätt ville jag bara äta mer. Fårköttet var himmelskt gott. 
 
Med viss matkoma åkte vi hem. Plötsligt var klockan tre eller fyra. Jag tänkte gå ner och simma i poolen men vände ganska snabbt när den var full av 40-50 stycken yngre tonåringar. Måste ha varit något kalas av något slag. Så gick upp och tog en dusch istället för att sedan fixa lite smågrejer. Vid fem tiden blev det bläcksvart ute och min trötthet bara värre. Medan Adalberto gick ner till gymmet och tränade passade jag på att vila lite, men slutade med att jag somnade. Vaknade när han kom upp och då var det meningen att vi skulle åka och köpa bröd och mjölk. Men jag klarade inte av att ta mig någonstans, helt utslagen kände jag mig. Så jag åt lite papaya till middag och gick och la mig igen. 
 
Nu sitter jag här i sängen. Batteriet på datorn håller på att gå ut. Klockan är sju och jag har varit vaken sen halv fem. Hungrig som bara den efter den lite fattigare middagen igår. Idag kommer pappa och alla projektdeltagarna hit till Fortaleza. Klockan är elva i Lissabon så deras flyg går om fyra timmar. När de kommer förflyttar jag mig från Adalbertos lägenhet i förorten till ett hotell inne i stan. Det är vad som händer idag, annars har jag inga planer.
Nu håller jag på att dö av hunger så ska upp och äta en apelsin. 
 
Adeus!

Dag 1

0 Läs mer >>

Klockan är halv sex. Jag är trött, solmogen och börjar bli lite hungrig. Dagen har gått snabbt. Jag ska börja från början med en summering av resan hittills:

Det hela började hemma då jag plötsligt får upp en notis på telefonen av DN. Bombhot vid  Gullmarsplan och Skanstull. Det kunde inte komma mer lägligt. Men jag, Cicci, Sara och Carro lyckas hitta vägar om alltihop och ta oss till Gamla stan för att hämta mitt boardingpass och växlade pengar på pappas kontor. Och ett snabbt hejdå till Cicci som skulle med tunnelbanan. 

 

Så runt 12.45 lyckades vi bege oss till Arlanda. Väl där blev det ett relativt långt men torrt farväl av Sara och Carro som var så snälla och skjutsade mig ut. Det visar sig att planet redan är försenat dock bara med 40 minuter. Gav mig tid till att bonda lite med en tjej som senare skulle löna sig. Så 15.40 lyfte planet och tog mig till Lissabon. Läste ett kort och en lapp från Bill respektive Sara, som fick mig att bli ordentligt tårögd. (Alltså ni två, det är sådana saker som ni säger som får mig att bli modig. Älskar er.) 

 

Framme i Portugal får jag lätt panik när min väska inte dyker upp på bandet. På det hade jag redan fått huvudvärk, förmodligen av vätskebrist, efter flyget. Får hänvisat att gå till ”Lost and found” där jag också möter tjejen jag bondat med på Arlanda. Tydligen var hennes bagage också borta men hon utstrålade av att vara välrest och tipsade mig om lite olika saker. En trygghet. Till slut, efter en timmes väntetid eller lite mer visar det sig att min väska förvaras under natten på flygplatsen och lastas på mitt plan dagen efter. Blir enormt irriterad då TAP (flygbolaget) inte informerat mig någonstans om detta. På det kan jag heller inte ta ut bagaget för att ta med mig till hotellet under natten. En natt utan tandborste, jippi. Som tur var hade jag i sista sekunden innan jag gick hemifrån packat lagt ner lite överflödiga kläder i handväskan, så ett ombyte hade jag. 

 

Flygbussen. Den skulle ingå i resan direkt till hotellet. Men hittar jag den? Nej. INGENSTANS. Visade sig idag när pappa flög samma resa att det var dålig kommunikation igen från TAP då de inte informerat om hur eller var man skulle hitta den. Så efter lång tids väntande i informationsdisken fick jag ta den vanliga flygbussen en station för 30 kronor. Glad över att den inte var dyrare än så. Jag blev dumpad under en mörk bro där det knappt fanns några människor. Med en redan trasig karta försökte jag hitta hotellet men lyckas inte. Efter en stunds försök och en längre tid till att inse att jag inte skulle hitta hotellet själv bestämde jag mig för att fråga någon. Det blev två tjejer i min egen ålder. Och vilken tur jag hade. Det var redan sent på kvällen, men av ren slump visade det sig att de här två var väldigt tillmötesgående och hade gott om tid på sig. Trots iPad tog det tid att hitta hotellet (av två tjejer som bodde där). Vet inte om det var för att de var extremt snälla eller om det var för att de visste att det inte var bra att vistas själv i det området sent på kvällen, men de följde mig hela vägen fram. Visste inte hur jag skulle tacka dem, ville bara krama om dem för att ha räddat mig. Helt slutkörd kom jag in på mitt rum och satte på BBC. Ensamma hotellkvällar älskar jag att lyssna på det. Och somna till det (lite lätt mörkrädda tjejen). 

 

Dagen efter tog jag mitt pick och pack för att som planerat åka upp till Castelo de Jorge. Tog spårvagn 28 från Martim Muniz som långsamt kravlade sig upp och ner för Lissabons höjder. Superfint och mysigt. Dock fanns det inga skyltar om nästa station och det var inget chauffören talade om heller. Så vi turister satt glatt och väntade på att borgen skulle dyka upp. Men efter ett tag insåg jag att vi åkt förbi det för länge sen. Så istället gick jag av vid Jardim de Estrela, tog ett varv och en kaffe i parken och tog sedan 28an tillbaka igen. En lagom sightseeing då jag bara hade en förmiddag på mig och fortfarande trött från gårdagen. 

 

Rätt flygbuss tog mig vid 13 tiden till flygplatsen. Något jag upplevde redan dagen innan var att det skyltades hela tiden till en massa platser på terminalerna, men när man följde dem så upphörde skyltningen av det man skulle till helt efter ett tag. Och framme vid platsen var man ju inte heller. Så något Lissabons flygplats måste bli bättre på är skyltning då de bara lurar folk på virrvägar. Flyget över Atlanten gick i övrigt bra. Svinkallt i slutet då jag dessutom halvsov. Låg och huttrade ganska ordentligt. 

 

Adalberto, pappas vän och arbetskollega, mötte mig på flygplatsen och vi åkte hem till honom. Här sover jag nu två nätter innan pappa och resterande av projektdeltagarna kommer ner. Första natten här gick bättre än väntat. Det blir ganska svalt och skönt på kvällen och trots att det är fuktigt så sover man skönt. Adalberto bor ute i förorten i nybyggda hus där många nyrika (eller nyrika medelklassen) bor. Om man ska jämföra med Stockholm så säg att centrum av Fortaleza är Slussen, då är där Adalberto bor Vällingby. 

 

Här är det fyra stycken höghus som ingår i ett område. Det har en fem meter hög betongmur med taggtråd högst upp och en vakt som övervakar grinden dygnet runt. Bortsett från det är området riktigt mysigt och Adalberto visar mig runt med lycka. Här bor det 250 familjer, det finns parkeringsplats, pool, grill, arbetskontor, lekplats, lokaler, frisör- och manikyrsalong, gym, bastu (varför man ska ha det i Fortaleza där det är bastu utomhus året om?) och en rad andra saker. Som ett eget kollektiv. Det är fint och dessutom förvånansvärt billigt. Vore skönt om det fanns fler av dessa hussamhällen i Sverige. Vardagen skulle bli mycket billigare. 

 

Nu är jag jättetrött. Klockan är 18.50, en lördagkväll. Jag som trodde att jag klarat av jetlaggen riktigt bra. Adalberto vill åka och handla bröd efter att han sprungit. Men jag vill nog bara gå och lägga mig. Vilket jag förmodligen kommer göra. Äta lite papaya och sova. Berättar imorgonbitti om vad jag hade för mig idag. 

 

Godnatt på er alla fina!

 

 
Bergen vid Spaniens norra kust
 
Lissabon
 
Jardim de Estrela
 
Lissabon
 
Fortaleza, Adalbertos hus. 

 

Resan, so far

0 Läs mer >>
Så. Nu sitter jag här. Väskan är incheckad. Långa kramar och hejdå från Carro och Sara (som var snälla och skjussade ut mig) avklarade utan en enda tår. Säkerhetskontrollen passerad. Kaffe och tuggummi införskaffat. Runt om mig sitter brasilianare och pratar högt medan svenskarna sitter själva och tysta. Planet är försenat med 40 minuter. 

Jag känner mig likgiltig. Inte ett dugg nervös. Jag är inte ens nervös för att jag inte är nervös. Allt känns bara konstigt. Många smsar, önskar lycka till och säger att jag kommer ha det så underbart bra. Jag tror inte riktigt att jag fattat att jag faktiskt är på väg. Det känns inte riktigt så. Även om jag ska gå ombord planet om en timme. Allt känns märkligt. Lite "varför sitter jag här för?" känsla.

Hatar bänkar på flygplatser. Varför kan dem inte ha stora mysiga fåtöljer överallt istället? Dem vill väl kanske att man ska vara uppe och gå, shoppa. 

Än har jag inte träffat någon som jag känner på flygplatsen. Brukar ha en tendens till att göra det. Men 25e september är heller inte en vanlig tid att resa på. 

Börjar bli något extremt uttråkad nu. 55 minuter kvar. Snart är jag i Lissabon. 

Dagen D