0 Läs mer >>
Praia de Mucuripe, stranden nedanför vårt hotell, där fiskarna samlas tidigt varje morgon och säljer sin fångst.  
 
Restaurangen vi åt lunch på. Lite finare restaurang då de har trämöbler, livemusik och ingen tv.
 
Måndagen 29 september
Det var allt en orolig natt. Inte nog för att jag ogillar att sova själv på hotellrum (Sara, u know why) utan för att pappa kom ju aldrig. Aldrig att jag flyger TAP igen då varenda flyg de har är försenat! Denna gång 10 timmar. Pappa och hans kollegor var menade att åka 15.00, portugisisk tid och komma fram 19.30, brasiliansk tid. Men deras flyg gick inte förrän 00.45 portugisisk tid, vilket gjorde att de kom fram runt 4 på morgonen brasiliansk tid. Jag och pappa ska dela rum under den här vistelsen men det skedde ett missförstånd i receptionen när han kom så han fick ett eget. Och med mina jetlag tider hade jag vaknat klockan fyra och satt bara och väntade på att höra en rullande väska i korridoren. Men han fick ett rum två trappor ner så några hjul hörde jag aldrig. Smsade gjorde han inte heller. Vilket gjorde mig ganska ordentligt orolig och stressad. Klockan sju hade jag fortfarande inte hört något ifrån honom och seminarierna skulle börja klockan nio på Universitetet.
 
Men till slut smsade han och frågade när jag och Adalberto skulle komma och hämta upp dem. Blev lite irriterad på att han inte hade hört av sig att de kommit fram då de hade haft så mycket förseningar. Men vi åt en snabb frukost tillsammans, såg till att vi fick rätt rum och slapp betala för ett extra, gjorde oss i ordning och begav oss till Universitetet. Det var ett seminarium på förmiddagen med tre stycken föredrag. Två svenska och ett brasilianskt. Tänkte gå igenom mer om vad vi gör här, i ett annat inlägg snart.
 
Till lunch åkte vi in mot stan och gick på en Rodízio. Det är en restaurang där det är en stor buffé med tillbehör, så som sallad, ris, tomater, palmito (palmhjärta, godaste som finns (avis Saga?)) och en massa andra saker. Sedan går man och sätter sig så kommer servitörerna fram med en massa svärd med olika typer av kött. Så får man säga ja eller nej om man vill ha. De skär upp allt och lägger upp det på en tallrik. Det finns ett system också där man har ett litet kort som är rött på ena sidan och grönt på den andra. Är gröna sidan vänd uppåt visar det att man vill ha mer och då kommer servitörerna och erbjuder olika slags kött (allt från kaninhjärtan till kyckling, nötkött eller fisk). Är röda sidan uppe visar det att man är mätt och inte vill ha mer. Dock fungerar det systemet inte riktigt då servitörerna vill sälja, så de kommer fram och erbjuder oavsett vilken sida som ligger uppe. Men det är en annorlunda och rolig version av restaurang. Plus så gott. Jag är verkligen dålig på att hålla det här med att äta vegitariskt. Men blir nog bättre med det när jag kommer ner till Florianopolis då Maria José och Flavió är vegetarianer. Anar att Aná också är det. 
 
Nu på eftermiddagen har vi bara hängt på hotellet. Jag har jobbat lite, fixat småsaker, bloggat (bloggar?), kollat upp flyg, mailat en massa osv med brasiliansk fotboll på tv:n i bakgrunden. Pappa och Christina har jobbat nere i lobbyn medan de andra har vilat. Christina, Pär och Annika har nu dragit till Praia do Futuro någon kilometer härifrån, för att bada (nu när solen gått ner) och för att äta middag. Det är den enda stranden här i Fortaleza som går att bada vid då de andra är förorenade av stadens utsläpp. Dock är det många turister och fortalezabor som inte vet om det och badar vid de andra stränderna ändå. Inte nyttigt direkt. Jag, pappa och Adalberto kommer vid åtta tiden åka och äta middag med arkitektföreningen som är med i projektet. #setillatthålladigvakenTuva #somnaintevidmatbordet
 
Vill gratulera min älskade sysslingar Cim Camaro och Tintin som fyller år idag också! Nej de är inte tvillingar, de är kusiner som råkar ha samma födelsedag. Hoppas att ni båda har haft en superfin dag och roliga presenter. Önskar jag kunde vara hemma nu och krama om er. Älskar er!
 
Nu ska jag börja på andra inlägg som jag tänkt skriva. Det är så mycket jag vill berätta för Brasilien är så annorlunda från Sverige, både på gott och ont. Men känns som om jag har för lite tid för att skriva om alltihop. Jag skulle kunna raffla ihop allt men vill ha viss kvalité på det jag skriver också. Jag antecknar allt och så får vi se om det resulteras i inlägg eller inte. Får ständigt nya insikter och idéer. Framförallt får jag så mycket information just nu, både ute på stan och i pappas projekt, att jag är rädd för att det kommer in i ett öra och går ut i det andra. Vill kunna stanna upp tiden lite och reflektera över det så att det kanske stannar i huvudet på mig. 
 
Mina inlägg är väldigt långa. Jag vet inte, tycker ni om det eller inte? Jag har svårt för att fatta mig kort, men om ni tycker att inläggen är för långa så säg till så kan jag försöka fatta mig lite kortare. 
 
Boa tarde! Nej, klockan är 18 nu. Boa noite!

Dag 3

0 Läs mer >>
 
 
 
 
I och med att det bara är början på våren här i Brasilien går solen ner väldigt tidigt, klockan 17 blir det mörkt som jag sagt innan. De här bilderna har jag tagit med min lilla Panasonic Lumix som jag kommer ha med mig resten av resan (så att jag inte går runt och konkar på något så odiskret som en systemkamera), från Adalbertos lägenhet tolv trappor upp. Bild 3 är mot de centrala delarna av Fortaleza medan bild 1, 2 och 4 är över en förort. Vilken vet jag tyvärr inte. Men bakom höghusen skymtar man höga berg. De ligger långt långt borta. Dit åkte vi för fem år sedan och där är det ett helt annat klimat än här i Fortaleza. När det är 30 grader varmt nere i stan är det kanske 10-15 grader och riktigt fuktigt uppe i bergen. Över hela bergen växer det regnskog och det är något extremt vackert. Vi var där 2009 för att besöka en kaffeplantage och ett kafferosteri då pappa och Adalberto var inne på att börja exportera det kaffet (som är något alldeles särskilt gott) till Sverige. Men som Adalberto sa idag, måndagen den 29onde, att det är skönt att inte alla hans och pappas idéer går igenom. Själv tycker jag att det är synd att det inte genomfördes. Ska se om jag kan hitta några bilder från pappas dator som jag kan lägga upp därifrån! Ceará, delstaten som Fortaleza ligger i, är riktigt häftigt med sina varierande klimat. I delstaten finns både kustklimat som i Fortaleza, regnskog uppe i bergen och ökenlandskap i Jericocoara. Kommer snart komma upp med ett bättre inlägg om Fortaleza!

Solnedgång över Forta...

0 Läs mer >>
Söndagen den 28 september
Oi! Jag har nu flyttat mig till hotellet Vela e Mar i centrala Fortaleza. Klockan är sju och jag ligger i sängen. Expertkommentatorn skriker ut "GOOOOL" från tvn då Palmeiras gör 1-0 mot Figueirense. Om det inte hade varit för bilarna och folket nere vid stranden hade jag hört vågorna. Varje kvart åker dit förbi ett litet tåg som spelar hög musik och på sidorna hänger det ut ungdomar förklädda till superhjältar. Barnen på tåget tjuter av glädje. 
 
Jag väntar. Väntar på att pappa och hans arbetskamrater ska komma fram. Men jag kommer bli tvungen till att sova då deras plan är försenat med åtta timmar. Deras plan skulle gått 15.00 från Lissabon (Lissabon tid) och vara här runt 19 (Brasiliansk tid) då det är ett flyg på sju timmar. Men nu hoppas jag på att dem lyfter om en halvtimma, som det är sagt, 23.45 (lissabon tid). Då kommer de fram till hotellet runt 04.00. För att sedan vara tvungna till att gå upp klockan sju och vara på plats på universitetet klockan nio. Tycker verkligen synd om dem. Och jag som tyckte att min försening från Lissabon till Fortaleza var jobbig, den var bara två timmar. 
 
Idag har jag annars bara tagit det lugnt. Småfixat med saker på datorn under förmiddagen, såna där saker som är så lätta att skjuta upp. Skönt att få gjort, även om jag har lite kvar. Lagade en förvånansvärt god laxgryta med Adalberto till lunch. Det var paprika, lax, tomat och maracuja (uttalas maraquschá). Hade väldigt svårt att tro att maracuja och tomat skulle gå ihop men de var som äpple och kanel. Eller choklad och banan. Eller choklad och kaffe. Alla dessa udnerbara kombinationer.
 
Han skjutsade mig sedan in till hotellet. Jag installerade mig, tog en dusch i den überläskiga duschen (eldusch) och drog mig sedan ut för att äta middag och köpa vatten. Gick längs stranden medan solen gick ner, snabbt som bara den. Klockan fem är det verkligen mörkt, känns som mitt i natten. Vilket kanske är det som gör mig så trött också. 
 
Nu har jag köpt tio stycken vattenflaskor så att pappa och arbetskamraterna har när de kommer fram. Och jag ska sova, klockan 19.25.
 
Boa noite!

Dag 2

0 Läs mer >>
Lördag den 27e september
Hela dagen började med att jag vaknade upp klockan 5. Inte så farligt för min del. Solen hade just börjat stiga upp vid den tiden också och är det just ute har jag svårt att somna om. När Adalberto vaknade blev det frukost. Papaya, apelsin, banan, lime och ägg. Plus maracujjajuice (passionsfrukt) på det. Allt ekologiskt. 
 
Adalberto har nämligen startat upp ett företag här i Fortaleza som är motsvarande ekolådan i Sverige. Alltså kör de ut ekologisk frukt och grönsaker i lådor till folk en gång i veckan. Det har gått sex månader sen de startade och de har redan cirka hundra prenumeranter. Ett riktigt fascinerande jobb hur de får tag i alla bönder, vilka krav de ställer på produkterna, sättet att leverera lådorna på och hur det i slutänden ändå är billigt. Så detta var det jag fick lära mig om under dagen. Efter frukost åkte vi till en väldigt väldigt liten marknad, med åtta stånd, där bönder (och några hippies från studentkvarteren runt om) sålde sina produkter. Där pratade Adalberto med några bönder som vill sälja till ekolådan och inspekterade kvalitén på deras grönsaker. Vidare åkte vi till kontoret och kylrummet där de fövarar och paketerar alla lådor. Utanför ser det ut som ett garage och inomhus känns inte som den mest kreativa miljön, men när man kommer in i kylrummet luktar det något helt fantastiskt av alla frukter och grönsaker. Ville stanna kvar där inne i kylan hela dagen och äta upp allt som fanns. 
 
Efter det var det dags för lunch. Och som jag hade hoppats på åkte vi till den underbara fårrestaurangen. Jag vet att jag tänkt äta mer vegetariskt här i Brasilien, men den här restaurangen är något alldeles särskilt. Jag som älskar får- och lammkött kunde inte stå emot. Så vi beställde in en bit får och en bit carne do sol (nötkött som är ingnuggat i salt och sedan hängts i skuggan i skogen (så att det heter solkött är egentligen helt missvisande)), en blandning av ris, bönor och smör som jag inte kommer ihåg vad det heter men är farligt gott och lite kokosnötsvatten. Fast jag blev proppmätt ville jag bara äta mer. Fårköttet var himmelskt gott. 
 
Med viss matkoma åkte vi hem. Plötsligt var klockan tre eller fyra. Jag tänkte gå ner och simma i poolen men vände ganska snabbt när den var full av 40-50 stycken yngre tonåringar. Måste ha varit något kalas av något slag. Så gick upp och tog en dusch istället för att sedan fixa lite smågrejer. Vid fem tiden blev det bläcksvart ute och min trötthet bara värre. Medan Adalberto gick ner till gymmet och tränade passade jag på att vila lite, men slutade med att jag somnade. Vaknade när han kom upp och då var det meningen att vi skulle åka och köpa bröd och mjölk. Men jag klarade inte av att ta mig någonstans, helt utslagen kände jag mig. Så jag åt lite papaya till middag och gick och la mig igen. 
 
Nu sitter jag här i sängen. Batteriet på datorn håller på att gå ut. Klockan är sju och jag har varit vaken sen halv fem. Hungrig som bara den efter den lite fattigare middagen igår. Idag kommer pappa och alla projektdeltagarna hit till Fortaleza. Klockan är elva i Lissabon så deras flyg går om fyra timmar. När de kommer förflyttar jag mig från Adalbertos lägenhet i förorten till ett hotell inne i stan. Det är vad som händer idag, annars har jag inga planer.
Nu håller jag på att dö av hunger så ska upp och äta en apelsin. 
 
Adeus!

Dag 1

0 Läs mer >>

Klockan är halv sex. Jag är trött, solmogen och börjar bli lite hungrig. Dagen har gått snabbt. Jag ska börja från början med en summering av resan hittills:

Det hela började hemma då jag plötsligt får upp en notis på telefonen av DN. Bombhot vid  Gullmarsplan och Skanstull. Det kunde inte komma mer lägligt. Men jag, Cicci, Sara och Carro lyckas hitta vägar om alltihop och ta oss till Gamla stan för att hämta mitt boardingpass och växlade pengar på pappas kontor. Och ett snabbt hejdå till Cicci som skulle med tunnelbanan. 

 

Så runt 12.45 lyckades vi bege oss till Arlanda. Väl där blev det ett relativt långt men torrt farväl av Sara och Carro som var så snälla och skjutsade mig ut. Det visar sig att planet redan är försenat dock bara med 40 minuter. Gav mig tid till att bonda lite med en tjej som senare skulle löna sig. Så 15.40 lyfte planet och tog mig till Lissabon. Läste ett kort och en lapp från Bill respektive Sara, som fick mig att bli ordentligt tårögd. (Alltså ni två, det är sådana saker som ni säger som får mig att bli modig. Älskar er.) 

 

Framme i Portugal får jag lätt panik när min väska inte dyker upp på bandet. På det hade jag redan fått huvudvärk, förmodligen av vätskebrist, efter flyget. Får hänvisat att gå till ”Lost and found” där jag också möter tjejen jag bondat med på Arlanda. Tydligen var hennes bagage också borta men hon utstrålade av att vara välrest och tipsade mig om lite olika saker. En trygghet. Till slut, efter en timmes väntetid eller lite mer visar det sig att min väska förvaras under natten på flygplatsen och lastas på mitt plan dagen efter. Blir enormt irriterad då TAP (flygbolaget) inte informerat mig någonstans om detta. På det kan jag heller inte ta ut bagaget för att ta med mig till hotellet under natten. En natt utan tandborste, jippi. Som tur var hade jag i sista sekunden innan jag gick hemifrån packat lagt ner lite överflödiga kläder i handväskan, så ett ombyte hade jag. 

 

Flygbussen. Den skulle ingå i resan direkt till hotellet. Men hittar jag den? Nej. INGENSTANS. Visade sig idag när pappa flög samma resa att det var dålig kommunikation igen från TAP då de inte informerat om hur eller var man skulle hitta den. Så efter lång tids väntande i informationsdisken fick jag ta den vanliga flygbussen en station för 30 kronor. Glad över att den inte var dyrare än så. Jag blev dumpad under en mörk bro där det knappt fanns några människor. Med en redan trasig karta försökte jag hitta hotellet men lyckas inte. Efter en stunds försök och en längre tid till att inse att jag inte skulle hitta hotellet själv bestämde jag mig för att fråga någon. Det blev två tjejer i min egen ålder. Och vilken tur jag hade. Det var redan sent på kvällen, men av ren slump visade det sig att de här två var väldigt tillmötesgående och hade gott om tid på sig. Trots iPad tog det tid att hitta hotellet (av två tjejer som bodde där). Vet inte om det var för att de var extremt snälla eller om det var för att de visste att det inte var bra att vistas själv i det området sent på kvällen, men de följde mig hela vägen fram. Visste inte hur jag skulle tacka dem, ville bara krama om dem för att ha räddat mig. Helt slutkörd kom jag in på mitt rum och satte på BBC. Ensamma hotellkvällar älskar jag att lyssna på det. Och somna till det (lite lätt mörkrädda tjejen). 

 

Dagen efter tog jag mitt pick och pack för att som planerat åka upp till Castelo de Jorge. Tog spårvagn 28 från Martim Muniz som långsamt kravlade sig upp och ner för Lissabons höjder. Superfint och mysigt. Dock fanns det inga skyltar om nästa station och det var inget chauffören talade om heller. Så vi turister satt glatt och väntade på att borgen skulle dyka upp. Men efter ett tag insåg jag att vi åkt förbi det för länge sen. Så istället gick jag av vid Jardim de Estrela, tog ett varv och en kaffe i parken och tog sedan 28an tillbaka igen. En lagom sightseeing då jag bara hade en förmiddag på mig och fortfarande trött från gårdagen. 

 

Rätt flygbuss tog mig vid 13 tiden till flygplatsen. Något jag upplevde redan dagen innan var att det skyltades hela tiden till en massa platser på terminalerna, men när man följde dem så upphörde skyltningen av det man skulle till helt efter ett tag. Och framme vid platsen var man ju inte heller. Så något Lissabons flygplats måste bli bättre på är skyltning då de bara lurar folk på virrvägar. Flyget över Atlanten gick i övrigt bra. Svinkallt i slutet då jag dessutom halvsov. Låg och huttrade ganska ordentligt. 

 

Adalberto, pappas vän och arbetskollega, mötte mig på flygplatsen och vi åkte hem till honom. Här sover jag nu två nätter innan pappa och resterande av projektdeltagarna kommer ner. Första natten här gick bättre än väntat. Det blir ganska svalt och skönt på kvällen och trots att det är fuktigt så sover man skönt. Adalberto bor ute i förorten i nybyggda hus där många nyrika (eller nyrika medelklassen) bor. Om man ska jämföra med Stockholm så säg att centrum av Fortaleza är Slussen, då är där Adalberto bor Vällingby. 

 

Här är det fyra stycken höghus som ingår i ett område. Det har en fem meter hög betongmur med taggtråd högst upp och en vakt som övervakar grinden dygnet runt. Bortsett från det är området riktigt mysigt och Adalberto visar mig runt med lycka. Här bor det 250 familjer, det finns parkeringsplats, pool, grill, arbetskontor, lekplats, lokaler, frisör- och manikyrsalong, gym, bastu (varför man ska ha det i Fortaleza där det är bastu utomhus året om?) och en rad andra saker. Som ett eget kollektiv. Det är fint och dessutom förvånansvärt billigt. Vore skönt om det fanns fler av dessa hussamhällen i Sverige. Vardagen skulle bli mycket billigare. 

 

Nu är jag jättetrött. Klockan är 18.50, en lördagkväll. Jag som trodde att jag klarat av jetlaggen riktigt bra. Adalberto vill åka och handla bröd efter att han sprungit. Men jag vill nog bara gå och lägga mig. Vilket jag förmodligen kommer göra. Äta lite papaya och sova. Berättar imorgonbitti om vad jag hade för mig idag. 

 

Godnatt på er alla fina!

 

 
Bergen vid Spaniens norra kust
 
Lissabon
 
Jardim de Estrela
 
Lissabon
 
Fortaleza, Adalbertos hus. 

 

Resan, so far

0 Läs mer >>
Så. Nu sitter jag här. Väskan är incheckad. Långa kramar och hejdå från Carro och Sara (som var snälla och skjussade ut mig) avklarade utan en enda tår. Säkerhetskontrollen passerad. Kaffe och tuggummi införskaffat. Runt om mig sitter brasilianare och pratar högt medan svenskarna sitter själva och tysta. Planet är försenat med 40 minuter. 

Jag känner mig likgiltig. Inte ett dugg nervös. Jag är inte ens nervös för att jag inte är nervös. Allt känns bara konstigt. Många smsar, önskar lycka till och säger att jag kommer ha det så underbart bra. Jag tror inte riktigt att jag fattat att jag faktiskt är på väg. Det känns inte riktigt så. Även om jag ska gå ombord planet om en timme. Allt känns märkligt. Lite "varför sitter jag här för?" känsla.

Hatar bänkar på flygplatser. Varför kan dem inte ha stora mysiga fåtöljer överallt istället? Dem vill väl kanske att man ska vara uppe och gå, shoppa. 

Än har jag inte träffat någon som jag känner på flygplatsen. Brukar ha en tendens till att göra det. Men 25e september är heller inte en vanlig tid att resa på. 

Börjar bli något extremt uttråkad nu. 55 minuter kvar. Snart är jag i Lissabon. 

Dagen D

0 Läs mer >>
Äntligen. Höstkylan är här på riktigt, löven börjar skifta färg, solen värmer i den fuktiga luften och jag får tre dagar av den årstid som jag den årstid jag nästan mår som bäst i. Önskar att jag hann ut i skogen en gång till innan jag åker. Kommer sakna den svenska naturen.

Höst

0 Läs mer >>
 
Min morgon blev lugn och oproduktiv, men nyttig då jag tog igen förlorad tid med Sara. Vad jag har och vad jag kommer sakna våra frukostar då vi snackar om allt och ingenting eller bara sitter och glor på varandra. Så en sen frukost/tidig lunch blev det för mig innan jag drog mig in till Östermalm vid 13 tiden för att träffa Jennifer. Hon tog mig till det frankrike inspirerade caféet Weiner på Biblioteksgatan som jag varit lite nyfiken på men ännu inte besökt. Trevlig och osvensk (mer sydeuropeisk) miljö, gott kaffe men en dålig service. Mycket gick väldigt långsamt och servitrisen var bland det grinigaste jag träffat på länge. Vi bytte bord och servitrisen näst intill skällde ut oss. Kanske irriterade dem sig på vårt fotande också, men Jennifer som driver en livsstilsblogg med några tusen läsare om dagen måste dokumentera det hon gör. Och jag måste bli bättre inför Brasilien. Men tillbaka till caféet går jag inte, det är en sak som är säkert. 
 
Men trots sur personal hade jag och Jennifer det mysigt. Trots att vi befann oss i miljöer jag ofta känner mig rätt så malplacerad i var det lätt att slappna av, förmodligen för att jag var i sällskap med just Jennifer då hon är min allra äldsta vän. Hon är en av dem människorna här i världen som känner mig utan och innan, trots att vi lever så olika liv och inte träffas varje dag. En person jag kommer sakna något oerhört mycket.
 
 

...

0 Läs mer >>
Det är mörkt. Ljusen är tända över köksbordet. Hade det inte varit för den fram dukade frukosten hade man nästan kunnat tro att det var tidig kväll. Nu är klockan åtta och jag dricker mitt nu rätt så svala kaffe medan regnet smattrar mot köksfönstret. Jag väntar. Väntar på hon som jag nästan fruktat lite över att spendera ensamtid med. Som förmodligen kommer få mig att inse att det här är på riktigt. En av dem jag verkligen inte vill lämna här i Sverige. Sara. Som bor 50 meter ifrån mig. Men som förmodligen ännu inte vaknat.
 
Förra veckan gick något hiskligt snabbt. Det känns som om jag stressade runt över hela Stockholm, fast det bara var runt de södra delarna av stan. Allt jag gjorde var att jobba, stressa, träffa. Fick väldigt mycket jobb gjort med tanke på hur lite tid jag hade, vilket var skönt. Sprang runt som en galen höna för att träffa alla jag vill se innan jag åker. Och det var skönt, för jag lyckades koppla av när jag träffade någon och spenderade mycket fin tid med allihop, trots att jag var så stressad. Torsdag var den mest kaotiska dagen av alla då jag hade en ny dejt vid varje måltid. Frukost- Sara, Jossan, Carro. Lunch- faster Cilia. Eftermiddagskaffe- Gusten och middag- Tove. Sedan hade jag egentligen planer på att gå ut efter det med tjejerna, men efter åtta koppar kaffe och spring runt stan fungerade inte riktigt mitt huvud som det ska göra.
 
Under förra veckan träffade jag också Joel och Karin på middag hemma hos dem i Fruängen. Anna på Kaffe i Observatorielunden. Barnvaktat mitt gudbarn Sacharias och hans bror ute i Tyresö. Firat mammas 50 årsdag i efterskott med Cilia och pappa. Firat finaste Linneas 20 årsdag på en proppfullbar på Rådmansgatan. Ätit en sista middag med Bosse, Lollo, Lasse, Polly och Camaro i Bromma. Och samma plats men tolv timmar senare lunch och fika med mina farföräldrar. Många farväl på kort tid. 
 
Alla frågar om jag är nervös. Svarar att nej det är jag inte, känns bara konstigt. Alla insisterar på att jag kommer få hur kul som helst, som om jag skulle tveka. Jag vet att jag kommer ha hur kul som helst, men samtidigt vet jag också att det kommer bli riktigt tufft, för så fungerar livet. Basta. 
 
Ytterligare ett par farväl är kvar de här tre dagarna. Jennifer, Bill, Tove, tjejerna, mormor, mamma och Saga. Och på det även packa och jobba. På torsdag sitter jag på planet. 
 
 

Hejdå?

0 Läs mer >>
 
Jag har stunder. Stunder för mig själv. Stunder då jag bara är, får vara själv. Då jag fryser lite lätt, oavsett hur varmt det är. Lyssnar på musik som får mig att reflektera, tänka. Stirrar ut på vad det nu än är framför mig. Slävik, Stockholm i solnedgången eller en tom gata mitt i natten. Jag är aldrig riktigt beredd när dessa stunder drabbar mig. Det kan vara när jag är själv eller mitt bland en massa folk på stan eller på fest. Det är som att verkligheten kopplas bort för ett tag, allt från fem minuter till flera timmar. Mina bekymmer blir värdsliga. Alla tankar som passerar mitt huvud under dessa stunder vill jag skriva ner, för att kunna förstå vad som händer. Därför har jag ofta en penna och en liten anteckningsbok med mig.
 
Jag har många gånger försökt beskriva för andra om dessa stunder, men ingen verkar riktigt känna igen sig i dem. Många missförstår mig, särskilt om jag får en sån stund vid fester eller liknande. Tror att jag dragit mig undan för att jag är ledsen. Men det är snarare tvärtom. Dessa stunder har ett återkommande mönster, vilket jag har upptäckt när jag tänkt tillbaka på åren. Ju oftare jag får dessa stunder, desto lyckligare är jag. Stunder då jag behöver ta en paus från verkligheten, sätta mig ner och reflektera. Förmodligen få lite perspektiv på livet.
 
Igårkväll var en sådan stund. Jag hade sagt hejdå till Carro och stigit på färjan mot Luma. När jag satte hörlurarna i öronen fylldes jag av den där härliga känslan. Började frysa lite lätt, sådär så att det bara är mysigt. Insåg att nu är allt som det ska vara.
 
 

Moments

0 Läs mer >>
 
Valet har varit och nu tar vi tag i det som skedde. Jag och Carro begav oss till Sergels torg för att demonstrera mot rasismen. Och oj va härligt. Får sån kick och hopp av alla fina människor som kommer och sjunger, ropar, dansar och protesterar. Det finnns mycket kärlek kvar i Sverige och det ska Jimmie inte få utrota.

Nu är gårdagen förbi

0 Läs mer >>
Det är få morgnar som jag vill ligga kvar i sängen och låtsas som om verkligheten inte finns. Men den här morgonen var just en sådan. Kallt i rummet, varmt under täcket. En känsla av tomhet spred sig genom hela kroppen så fort medvetandet kom tillbaka efter en djup sömn. Vad hände egentligen? Trots tomhetskänslan är jag inte ensam att ställa den frågan idag.
 
Med viss ansträngning lyckades jag ta mig upp för att dra upp gardinen. Såg solen lysa på Södersjukhuset på andra sidan vattnet. I tanken förbannade jag den, bara just för idag. Grått väder och kyla hade stämt in mycket bättre med min sinnesstämning. Två koppar kaffe och en halvdan frukost senare sitter jag nu här, lyssnar på Cold Plays "Fix You". Fastnar vid raden "When you get what you want, but not what you need". Sammanfattar gårdagskvällen rätt så bra. Regeringsskifte. Skönt. Sverigedemokraterna 13 procent. Träpannkaka också, som jag brukade säga som liten då det var förbjudet att svära.
 
Varför gjorde jag inte mer för? Hur kunde jag vara så naiv och tro att min ställning på sociala medier och i diskussioner i vardagslivet kunde räcka? Varför tog jag inte på mig mer ansvar? Det må vara lätt att vara efterklok men i sådana här situationer är det inte okej. Jag är frustrerad över folk som inte försår att miljön är nära på att gå under. Att de behöver en akut händelse för att reagera. Och samtidigt fungerar jag likadant. Jag har varit medveten om rasisternas ökade förtroende i landet, men inte agerat och reagerat ordentligt nog. Gårdagen var min väckarklocka. På valvakan med tjejerna bestämde vi oss. Nu kan vi inte låta det gå längre utan att vi inte gör något. Vi ska bli aktiva. När jag kommer tillbaka från Brasilien går jag med i Miljöpartiet, som jag tänkt göra sedan 16 års ålder. Nu gör jag det, för jag vill inte stå och titta på längre.
 
Jag ska kämpa för det jag brinner för, miljön, och samtidigt bekämpa en av mina värsta mardrömmar, rasistiska vindar.
 

When you get what you...

0 Läs mer >>
 

En lugn helg. Känns som om jag har haft rätt så många utav dem på sistone. Men jag har haft det mysigt och trevligt så jag klagar inte. Lördagen spenderades på Medborgarplatsen med föräldrar, farmor och faster på Urban agriculture festival, en hemtrevlig festival om odling i staden. Rätt plats för min farmor som älskar sådana tillställningar och skulle kunna prata med folk i timtal om odling, bin och biologisk mångfalld. Men någon längre vistelse blev det inte då hon inte har sin forna form längre och blir snabbt trött. Men jag såg att hon blev lite lyckligare av det och jag tror att hon kan leva på det rätt länge. När vi ändå var där passade jag på att jobba lite åt mamma och fotografera lite saker och ting som hon kan behöva i sitt arbete. Bra med två flugor i en smäll.
 
Till kvällen drog jag mig in till Ignatiigränden och umgicks med Anna och Fanny i några timmar. Fannys kompis Dennis kom förbi en stund också och rätt så livliga diskussioner om politik satte igång. Kan inte säga att vi tyckte lika om mycket när han var kristdemokrat och jag är, som de allra flesta vet, miljöpartist. Efter en stund bestämde vi oss för att byta samtalsämne helt och hållet så att vi inte skulle börja ogilla varandra. Vilket var tur det för han verkar vara en rätt trevlig människa.
 
Under söndagseftermiddagen strosade jag runt på Södermalm med Gusten, tog igen en sommar. Hela helgen avslutade sedan på mitt favoritställe i Stockholm: Fotografiska. Jag fick se klart Sebastião Salgados extremt vackra utställning Genesis. Flera bilder fick mig att tappa både tal- och rörelseförmågan. När jag kommer tillbaka från Brasilien ska jag köpa en eller två posters på mina favoriter för de pengar jag har kvar. Hans utställning hänger bara kvar i en vecka till, tar alltså slut på söndag den 14 september, så ta er dit och se den, för den är så otroligt vacker.
 
En bra helg, minst sagt.

Weekend

0 Läs mer >>
 
Det här kom ju riktigt lägligt. Eller inte. Jag har varit riktigt duktig och produktiv under den senaste veckan och framförallt fått en bra start på september. Så kommer min mensvärk som är bland det värsta jag vet. Feber, huvudvärk, trötthet, illamående och magen som gör så ont att jag bara vill försvinna. Tyvärr vill inte värktabletter hjälpa mig i detta tillstånd. Det enda som hjälper är ett glas vin/whisky och mina mirakelpiller Cyklo F. Men dem är man inte alltid förberedd med och att då ta ett glas alkohol på morgon eller mitt på dagen känns riktigt konstigt, men det hjälper. Idag har jag stått ut och min käre mor var snäll och köpte ett paket på vägen hem från jobbet. Så nu är jag nästan räddad, tar en stund för de att värka. Sinnes sjukt dyra är de men värda pengarna. Måste stocka på mig några paket inför Brasilien.
 
Just nu snurrar det i mitt huvud. Tanken på Brasilien går runt, runt, runt hela tiden. Jag kan inte tänka på något annat. Jag känner mig nästan lite nyförälskad, för det pirrar i magen och har svårt att koncentrera mig på sakerna jag gör. Jag börjar bli riktigt nervös tror jag. Planerar inköp, drömmer om scenarion som kan inträffa, oroar mig för flygbiljetterna, funderar på bästa kläder att resa i, ja allt sånt som kan komma upp i huvudet. Håller jag på att få resfeber tjugo dagar innan resan? Måste ta fram portugisiska böckerna och återupprepa allt jag lärde mig förra hösten. När jag nu ska hinna det, för bortsett från idag så jobbar jag så fort jag har tid.
 
Undrar också hur jag ska lyckas träffa alla jag vill se en sista gång innan jag reser, även om jag vet att jag kommer tillbaka. Sen om det är om två månader eller ett halvår är svårt att veta. Jag börjar skriva på en budget, så jag kan klara mig så länge som möjligt men ändå försöka leva lite. Men de största frågorna  i mitt huvud är kost, träning och kläder. Hur ska jag äta? Kan jag hålla igång min träning på samma sätt där? Hur packar man för obestämd tid? Tror det krävs några visa ord från frolk och några nätter till att sova på det. 
 
Om det inte hade varit för att jag hade mått dåligt idag skulle jag ha jobbat och träffa min barndomskamrat Lova med Saga under kvällen. Riktigt synd för jag har inte träffat henne på ett år och saknar hennes vänlighet. Men nu blir det en tidig kväll hemma med ett glas vin i hand, för att kunna hoppas på en tidig morgon då jag mår bättre och kan ta en löptur. 

Djävular och fjärilar...

0 Läs mer >>
Tjugotvå blå och gula gubbar springer runt på tv skärmen. Snabba röster strömmar ut. Inte ens tre minuter hann gå innan Zlatan var framme. Nu har Estland spelat upp sig, går på självförtroende. Men så gör Zlatan nu sitt femtionde landslagsmål och blir bäste målskytt genom tiderna i Sverige, 2-0 i 23e minuten. Snyggt var det, det ska han ha cred för. 
 
Jag sitter i soffan, känner mig riktigt härlig i kroppen, trött men pigg, efter en riktigt bra träning. Jag har slarvat en hel del med träningen på sistone. Det tar tid att komma in i rutinerna igen efter att ha varit på Slävik. Men kan inte säga att jag var så mycket bättre där, bara lite. Det jag lyckats med är att bygga upp min rejält stukade fot, vilket är skönt. Av någon anledning har jag alltid efter att ha tränat upp en stukad/vrickad fot, glömt bort vilken fot det var jag hade stukat/vrickat. En gång tejpade jag till och med fel fot i en hel fotbollssäsong. Men nu ska jag fortsätta träna upp båda mina anklar så jag undviker värre skador i framtiden. 
 
Men jag är äntligen tillbaka i vardagen, även om den ser rätt annorlunda ut från i våras. Promenad, frukost, jobb, lunch, jobb, träning, middag, om man ska dra rutinerna kort. Jag älskar rutiner, utan de skulle min vardag inte gå ihop. Samtidigt hatar jag när varje dag ser likadan ut som den andra. Vilket gör att jag vill ha och kommer behöva ett jobb där jag gör olika saker varje dag. Där jag utmanas både fysiskt och psykiskt i lagom blandning. Annars kommer jag få spring i benen varenda kväll. sådär som man får under en dag när man inte gjort någonting och all energi slår in på kvällen. Lite som när man liten och drack läsk och fick värsta sockerkicken av den. 
 
Det jag oroar mig lite för är hur jag kommer klara av att hålla rutiner i Brasilien. Där kommer mycket hända och mycket vara annorlunda. Gissar att alla vet hur det är när man är på semester och rutiner som träning? Några tips på hur man lättast fixar att hålla kvar det? Bortsett från löjligt bra självdisciplin. För det har inte jag, även om det är ett av mina mål att blir bättre på innan jag börjar studera. Måste skypea med Maria José igen för att få reda på mer av vad jag ska göra på Centro Ecologicó så jag är mer förberedd, klarar av att hålla rutinerna. 
 
//T

Rutiner

0 Läs mer >>
 
Lewis Pugh och Sören Kjellkvist. Det är två män som fascinerar mig något enormt mycket. Båda två kämpar för en bättre miljö och uppmärksammar framförallt tillståndet i våra hav.
 
Bild lånad från svenska.yle.fi
 
Sören, från Knivsta, begav sig ut för att paddla upp längs norska kusten i maj 2013 för att 3 månader senare nå ryska gränsen och hela resan kan man läsa om på hans blogg, meningenmedlivet.nu . Han ville visa att man kunde eko turista klimatsmart utan att ta på jordens resurser. Alla mina feministiska vänner borde spana in hans nya expedition han åkte på i somras, då han rodde från Sjöhistoriska i Stockholm över Östersjön till ryska gränsen inne i finska viken, för att belysa jämställdehetsfrågan!
 
 
 
Lewis, har precis avslutat sin så kallad "Seven swims", där han simmade i sju olika hav för att uppmärksamma utfiskning och miljöförstöring i haven. Allt har dokumenterats i sju olika filmer, ett för varje hav, så att hans expedtion ska kunna nå ut ännu längre. De filmerna är gjorda ut av Ben Brown, av mina favoritvlogare. Har ännu inte hunnit se alla sju än men de är väldigt bra! (Lewis var även den första människan att simma 1 km på nordpolen)
 
Så gå in på deras bloggar, videos och liknande. Bli lite smartare, lite inspirerade och arga på människosläktet som kan ha förorsakat allt det här. En fråga som borde uppmärksammas mer inför det stundade valet!
 
 
//T

Två män - samma mål