0 Läs mer >>
 
Onsdagen den 29 oktober
Trött som attan vaknade jag klockan fem av en mardröm. Vad det var kunde jag inte komma ihåg. Halvsov till sex då klockan ringde. Försökte aktivera mig och vakna genom att se vad som hänt på telefonen, men mina ögonen vägrade öppna sig. Vid halv sju började Ana prata på skype med någon precis utanför min dörr. Hade hon inte gjort det hade jag förmodligen somnat om. Jag skrev klart gårdagens inlägg och stressade sen igenom min morgon. När Cristiano stannade bilen utanför huset kom jag på att jag hade tvätt att hänga. I liten panik näst intill slängde jag upp allt på torksträcket och sprang sen till bilen. 
 
På kontoret blev det ombytta roller, jag hade lugnat ner mig och Cristiano stressat upp sig. Av okänd anledning började vi jobbdagen med att göra açaíjuice. Både jag och Paula frågade men när Cristiano är stressad kan inte ens en brasse förstå vad han säger, så snabbt pratar han. Jag uppfattade ordet escola, men inte mer. Paula bara ryckte på axlarna och återgick till sina sysslor. Jag fick fortsätta pressa apelsiner för att ha i juicen. Det blev ungefär 18 liter och den blev jättegod. Jag och Cristiano fyllde varsin petflaska, ställde in den stora dunken i kylen och begav oss sen iväg till Morrinho do Sul. I bilen fick jag förklarat att en grupp från Os moviemientos das mulheres var på besök på Selmas gård, ett liknande besök från dagen innan. Men de här kvinnorna kom från en annan kommun mycket längre norrut och producerade bucia, en frukt som är en populär juicefrukt precis som açaí. Gruppen ska tydligen ha samarbetat länge med Centro Ecológico, så varför Cristiano drog igenom hela CEs historia inför allihopa förstod jag inte riktigt. Kvinnorna började diskutera marknader på olika platser och konventionellt respektive ekologiskt  jordbruk. När vi kom dit vid tio tiden var det behagligt ute, men vid tolv när ala diskussioner var över och maten framställd var det olidligt. Till och med skuggan var riktigt jobbig. Men familjen Strege Evaldt bjöd på samma mat som dagen innan, vilket gjorde mig glad för den var fantastiskt god. Och açaí dessutom. Tror att jag har druckit mer en två liter idag.
 
Efter lunch blev det dock ingen promenad, utan kvinnorna tog sina bilar och åkte hem. En man, Serique (tror jag han heter) i cirka 30 års åldern vågade fråga vem jag var precis när vi skulle säga hejdå. Jag berättade att jag kom från Sverige och han svarade direkt med att "Då är du Birgittas barnbarn" och så vände han sig om och gick. Bara sådär. Lite märkligt. Fick förklarat av Ana senare att han är son till två bönder som farmor träffat. Tydligen riktigt kunnig och duktig på det han gör. Vad han gör fick jag inte helt redovisat, så jag vågar inte skriva något om det kanske inte stämmer. 
 
Vi satt kvar ett tag med familjen Strege Evaldt. Återhämtade oss från matkoma respektive jobbtrötthet. Messias återupprepade gång på gång "Que calor!"- Vilken värme! Och det var nästan det enda som sades, värmen gjorde oss alla rätt tysta. Efter ett tag åkte vi till Morrinho do Suls centrum där vi skulle på möte. Möte med agronomstudenter och lärare från Federala Universitetet i Santa Maria som kommit till Morrinho do Sul för att göra fältarbeten och undersökningar. Jag vet inte om det var värmen eller om det är rummet vi var i som gjorde mig och alla andra så trötta. Sist jag var där nickade jag till rätt ordentligt. Den här gången kunde jag knappt hålla ögonen öppa i början. Vilket jag inte var ensam om. Såg flera som gäspade och som blinkade lite väl länge eller mycket. Några blundade när de trodde att ingen tittade åt deras håll. Kan inte ha varit en särskilt produktiv dag för någon. Mitt huvud blev ganska kört och portugisiskan blev omöjlig att uppfatta. Alla satt med stora kartor över området och mötet slutade med att nästan alla satt på golvet och ritade på dem för att märka ut vilka platser studenterna skulle undersöka. Oturligt nog så fanns det inte plats mer på kortet i kameran då. Jag räknade på mötet att vi var 16 personer och att det var helt jämt, 8 kvinnor och 8 män. Dock tog männen all plats. Under hela mötet var det bara två kivnnor som pratade högt och de talade inte länge. Om jag ska tänka brasiliansk jämnställdhet så var det inga svarta där. Alla var vita. (I Brasilien så är jämställdhet fortfarande starkt kopplat till hudfärg, kvinnofrågan är inte alls lika stor).
 
Egentligen var det menat att jag skulle till Filipe med André och träna idag, men Cristiano behövde åka till kontoret en stund innan vi åkte hem så det blev försent. Jag gick istället till gymmet med Ana senare under kvällen. Casio var tillbaka och det var dags för armdag. Det kändes som om det gick väldigt snabbt. Efteråt kunde jag äntligen betala för mina nya träningstights i alla fall. Skulle köpa två men den jag verkligen älskade fanns inte i min storlek. Men hon som har butiken och gymmet berättade att hon skulle till fabriken snart och beställa nya kläder. Så fick beställa storlek och färg från henne. Så det blir en svart bodysuit i medium. Längtar tills den kommer för det är bland det skönaste jag haft på mig. 
 
Nu har Ana och Daniel gått och lagt sig. Jag har hjälpt Dani att lära sig rita manga medan vi tittade på Kung Fu Panda som gick på tv. Bläddrade igenom hans lär-dig-rita-manga-häfte som är till för barn och blev riktigt upprörd. Att rita män gick på två sidor medan det var fyra till kvinnor varav en sida var bara till för att visa hur man ritade nakna bröst och bröstvårtor i olika riktiningar. En annan sida hur man ritade ben och kvinnokroppar liggandes ner med särade ben. Näst intill ren pornografi. I en barnritbok. Inte konstigt att samhället ser ut som det gör. (Förövrigt på sidorna hur man ritade män så var det bara stora starka kroppar och muskler som visades). 
 
Imorgon var det egentligen menat att jag skulle bli upplockad av Elias klockan sex på morgonen för att följa med ut till gården och hjälpa till. Men efter kommunikationsmissförstånd så blir det annorlunda och nu vet jag inte riktigt hur dagen ser ut. Jag slipper gå upp klockan fem i alla fall. Nu måste jag sova. 
 
Boa noite!
 
 

Dag 33

1 Läs mer >>
Valdeci 
 
Tisdagen den 28 oktober
Jag satt längst ner i hörnet i matsalen på Centro Ecológicos kontor. Böjde och skrev ner alla verb jag redan hade i grundform i mitt häfte. Väntade på att den långa dagen skulle börja. Bussarna rullade in framför huset. Höga röster och skratt började eka i de tomma stenkorridorerna. Sakta fylldes matsalen. Plaststolar drogs hit och dit. När jag tittade upp var jag omringad. Det var kvinnor över allt i alla åldrar. Kökspersonal från skolor Centro Ecológico arbetar med. Endast en man. Typiskt. 
 
Ana började med ett inledande tal, berättade om varför de var där. Sedan var det nutrionisten Reginas tur. Hon gick igenom människans matvanor genom historien för att komma fram till dagens fast food. Vid kaffepausen började kvinnorna prata högt och glatt igen. Många gick fram till Regina för att prata mer. Jag kom ut från mitt hörn och kunde hitta en bättre plats längst fram. Efter pausen återgick Regina till fastfooden vilket ledde henne in på att bättre matvanor måste införas med en hållbarare mat. Strax därefter åkte vi ut till Selmas gård. Där var det uppdukat med en massa mat och stora bord. Såg inte alls ut som sist jag var där då det var fullt av boxar och grönsaker här och där. De bjöd på en fantastiskt god mat och välbehövlig açaí. Vid mitt bord satt tre kvinnor, varav skämtade och ropade över borden till andra kvinnor. Det utstrålade lite "högsta hönset" över henne. Ganska snart blev de nyfikna på mig, började fråga vart Sverige låg. Efter ett tag kom Ana och satte sig bredvid och istället för att prata med mig började de uttrycka sin beundran för hur jag klarade av att resa så långt alldeles själv till henne istället. 
 
När alla var mätta och nöjda hade värmen blivit outhärdlig. Typiskt nog var det dags att gå ut och gå för att visa kvinnorna gården och skogsjordbruket. Lite snabbt smörjde jag in ett extra lager solkräm i ansiktet, sprutade myggmedel över kroppen, fyllde vattenflaskan och i sista sekund ryckte jag även med min solfjäder. Vilket jag var väldigt glad för efter. När vi började gå över fälten mot skogen började jag lägga märke till hur alla gick klädda. En kvinna hade jeans med läderstövlar som gick över knäna och klackar på 9 cm. Behöver jag ens säga att hon inte följde med in? Och hon var inte själv med klackar. En del hade även havaiianas klackar (alltså flipflops med klack). Nästan alla hade jeans, vilket måste varit rena pesten i värmen. Det såg mer ut som om de skulle på shopping i stan än upp i ett relativt brant skogsjordbruk. Många stannade vid huset, antingen på grund av deras dåligt anpassade klädsel eller på grund av att de inte hade hälsan till det. Jag själv kände mig ganska bra förberedd i klädsel. Linne, tygbyxor, gympadojjor, solfjäder och vattenflaska. 
 
Strax efter att vi kommit in i skogen gick ordet cobra som susning genom hela ledet av kvinnor. Och de slutade inte prata om det, så oroliga var de. Några dagar innan var jag det, men då var jag till stora delar själv där jag gick. Ormar reagerar på vibrationer i marken och jag tror de försvinner ganska snabbt när över sextio personer kommer klampandes. Men kvinnorna vågade gå vidare. Följde med Valdeci (pappan i familjen) och Elias längre in och högre upp i skogsjordbruket, vilket dem måste ha trott var en regnskog egentligen. När vi nådde upp till en väg där kärror körts stod många viftade med broschyrerna de fått av oss. Jag lånade ut min solfjäder till några som såg ut att behöva den mer än jag samtidigt som jag klunkade i mig det sista vattnet. Såg en kvinna som la på ett nytt lager läppstift medan hon speglade sig i en liten spegel på läppstiftsförpackningen. Kände att om jag var hon skulle jag tagit tröjärmen och tagit bort allt. Alla var lika ofräscha ändå däruppe med all svett. Men trots värmen och tröttheten i gruppen sjönk inte glädjen eller nyfikenheten. Särskilt inte när Valdeci högg ner en klase bananer, eller när en av kvinnorna hittade nerfallna açaíbär. Stolt tog hon dem i famnen och började traska neråt, likaså de andra. Vägen ner kändes såklart mycket kortare än vägen upp, även om den var en annan. 
 
När vi kom ner till huset satt de som stannat och flämtade i skuggan. Inte ens den gav någon skön svalka. Jag kände hur min kropp och medvetande bara blev tröttare och tröttare av solen. Fyllde min vattenflaska och satte mig bredvid Selma i skuggan. Dagen, eller eventet, var slut. Kvinnorna satte sig ett tag i skuggan för att återhämta sig men försvann rätt så snabbt till respektive bil och buss. Messias kom ut ur huset med en tidning i handen och la den framför mig på bordet. Världens Natur stod det på framsidan. Lite smått chockad blev jag av att läsa svenska på en bondgård mitt ute bland höga berg och bananplantager. Men inte samtidigt inte så konstigt då familjen Strege Evaldt är en av de som haft ekologiskt jordbruk längst och samarbetat med Centro Ecológico enda sen det startade i stort sett. Och Centro Ecológico jobbar nära med Svenska Naturskyddsföreningen. Men charmigt var det allt. I tidningen fanns ett långt reportage om familjen och deras jobb som ekobönder. Jag läste snabbt men försiktigt. Snabbt för att vi precis skulle åka, försiktigt för att tidningen var så gammal att den höll på att fölla samman. Hejdå och tack för allting, så begav vi oss till kontoret där vi lämnade av Regina och åkte sedan vidare till Torres.
 
Hemma tog jag en svalkande dusch och åt en banan, vilket fick mig att bli lite piggare. Dani kom upp och frågade om jag ville följa med till stranden där han hade tänkt skejta. Tänkte först säga nej för att jag var så trött men tänkte sen att vinden från havet kan kyla ner mig ganska bra. Så vi åkte. Ingen lång vistelse, men skön då jag kom tillbaka som en människa igen. Men strax efter det tog kvällströttheten över och jag var körd igen. Blev en ganska tidig kväll. 
 
 
Men anledningen till att vi hade dagen med kökspersonalen från alla skolor var för att öka medvetenandet om ekologisk och lokalt producerad mat. Något som blev oerhört uppskattas. De pratade med varandra om vad de kunde göra för att förbättra och några fick veta att Centro Ecológico varit på besök på andra skolor. Då kom de genast fram till Ana och frågade vad de behövde göra för att CE skulle kunna komma till deras skola. Kökspersonal på skola är dessutom ett väldigt underskattat jobb, trots att det är så viktigt. Det är dem som ger elever mat för att eleverna ska orka lära sig under dagarna. Den här dagen gav dem en uppmärksamhet de tidigare aldrig fått, vilket jag tror bidrog mycket till deras entusiastiska engagemang i slutet av dagen. Kul hur bara en föreläsning och ett studiebesök kan förändra så mångas syn på saker och ting. 
 
 
 
Kvinnorna jag pratade med vid lunchen
 
Någon som kan gissa vad detta är? 
 
 Selma
 

Dag 32

2 Läs mer >>
 
Måndagen den 27 oktober
När jag drack mitt morgonkaffe rusade Laércio iväg, något försenad. Han som annars brukar ha väldigt lugna morgnar hade sista minuten packning inför Moçambique, dit han nu åkt för jobb. Han kommer inte komma hem igen förrän om 15 dagar. Håller tummarna för att han slipper malaria som min pappa fick när han var där. 
 
Vid halv nio åkte jag och Ana ut till kontoret för det vanliga måndagsmötet. Och jag tror inte jag lagt upp någon bild på det men här ovanför är det. Så ser det ut och det är alla som jobbar här i Torres. Sen finns det även några i Ipê. Men mitt i det vanliga måndagsmötet gick alla till matsalen där ett ganska stort festbord stod uppdukat (stort med tanke på att vi inte var så många). Det var pastells, pão de queijo, kycklingsknyten, något slags köttknyte, kaka och tårta. Smarrigt värre! Smakade en tugga på tårtan som ser ut som en småbarnsdröm, och den måste varit den sötaste jag någonsin smakat. Pastellen och pão de queijon var desto godare och slank ner ganska bra. 
 
Måndagsmötet var mest en utvärdering på hur middagen hade gått under helgen. Såklart fanns det lite problem här och där. Det är sällan stora tillställningar går precis som planerat.
 
Vi åkte sedan hem och åt lunch med Daniel, Tiago, Gabriel och Jaquie. När alla andra gick upp på sina rum och tog sin eftermiddags vila bloggade jag. När det var skrev jag klart andra brevet till vängruppen, vilket tog lite tid. Blev klar vid fyra och började plugga lite portugisiska. Under hela dagen hade jag varit väldigt glad och lyssnat på Håkan Hellström. Undrar vad brassarna tycker om honom när det finns folk i Sverige som tycker han sjunger falskt. Men ändrade till Veronica Maggio, Snook och sedan vidare till Maskinen. Vid fem hamnade jag i någon svacka, antar att jag hade brist på energi, för plötsligt blev jag ganska ledsen och sakna en massa människor. Jag åt lite yoghurt och hoppades på att träningen skulle göra mig gladare.
 
En timme senare kom Ana hem efter att ha besökt restaurangen och betalt hyran från helgen. Vi gick direkt till gymmet. Den här gången var dock inte Casio där, så den andre Casio, som äger stället, fick instruera mig. En snabb men skön och välbehövlig träning, för jag blev på bättre humör. När vi kom hem höll Tiago på att snabbpacka och halvt titta på Pirates of the Caribbean: At the World's end som gick på tv. Fastnade såklart direkt, längesen jag hade sett den. En bra stretch underhållning. Jag gick upp och duschade och när jag kom ner igen hade även Gabriel kommit hem. Middagsdags. Men då ringde det på porten. Visade sig att de hade beställt en mindre sushitallrik från Gabriels kompis som startat en sushiutkörnings firma. Jag antar att det var gott då killarna åt upp nästan allt på en gång, eller i alla fall alla goda bitar. Jag smakade en med någon märklig fisk som tyvärr inte föll i min smak. Hade gärna smakat på laxbitarna men det blir väl någon annan gång. 
 
Fick chans att prata lite mer med Gabriel och Tiago innan de åkte då vi i stort sett missat varandra hela dagen, vilket var väldigt kul. Ett par bra killar det där. De åkte tillbaka till Florianpolis då de behöver förbereda sig inför tentor som de har den här veckan. Så huset som varit så fullt under helgen blir plötsligt ganska tomt då Laércio, Gabriel och Tiago har åkt. 
 
Nu ska jag snart sova, klockan är halv elva. Ska se på rapport och sen släcka lampan. Imorgon blir det en tidig morgon och förmodligen en lång dag då Centro Ecológico arrangerar en stor sammankomst för kökspersonalen från skolor runt om i de närmsta regionerna. Det strax över 60 personer från Torres, Três Cachoeiras, Mampituba, São Braz, Alcantro dom Pedro och Morrinho do Sul. 
 
Boa noite!
 
 
 
 

Dag 31

0 Läs mer >>
 
 
Söndagen den 26 oktober. En månad i Brasilien.
Jag börjar verkligen komma in i tempot över veckorna. På söndagar lägger alla i en växel mindre och gör inte så mycket alls. Men tillskillnad från alla andra gick jag upp klockan 6 och gick ut å sprang. Jag hann komma hem, stretcha, duscha, laga omelett till frukost, äta och se ett avsnitt av Ginas värld (se alla som inte sett?!) innan alla andra vaknade. Efter att de var klara var det dags att gå till vallokalen, för det var ju inte vilken söndag som helst. Presidentval! De gick och röstade, vilket gick mycket snabbare den här gången då det inte var lika många siffror att knappa in. Efter det gick vi till affären för att inhandla lunch- churrasco. När vi kom till köttdisken blev jag rätt så förvånad. På alla köttbitar satt stora dosor. Först trodde jag att det var för att hålla det vakuumförpackat men jag var tvungen att fråga. Visade sig att köttet är så pass dyrt att det är väldigt stöldbegärligt då det är väldigt lätt att lägga ner i en väska. Därför är det larm på köttet. 
 
När vi kom hem blev det ett riktigt taberas på kött. Fantastiskt gott! Kanske inte så nyttigt att bara äta kött däremot, haha. Matkoman slog alla ganska hårt och de flesta gick upp på sina rum för att sova. Familjen började inte vakna upp förrän till sena eftermiddagen då resultaten i valet för regionerna började presenteras. Alla guvernörer blev valda. I Rio Grande do Sul vann Sartori, en slemmig matchogubbe från Aécios parti. Och han vann inte med lite heller. Tror det var 63% mot 35%. 
 
Vid sju tiden åkte jag, Ana och Daniel iväg på uma volta, först upp till fyren på fyrberget. Där satt vi en stund och åt popcorn från ett av de många mobila stånden. Senare mötte vi upp Tiago och Gabriel nere vid stranden. Mitt huvud var alldeles tomt, tänkte mycket men samtidigt ingenting. Tittade på killarna som spelade fotboll på stranden i skymningen. När matchen tog slut slängde sig alla i en stor hög. Ingen var särskilt sugen på churros eller crêpes så vi åkte hem ganska snabbt när solen gått ner bakom molnen och kylan börjat ta över. 
 
Precis när vi kom hem var alla röster färdigräknade och man kunde säkert säga vem som skulle bli president. Dilma. Med mindre än 3% skillnad. Lite mer än 100 miljoner röstade i valet, vilket betyder att ungefär 50 miljoner röstade på Aécio. Det tycker jag är läskigt, att 50 miljoner röstar på en man som vill försämra de mänskliga rättigheterna för många av människorna i landet. Riktigt skönt att Dilma vann, men jag hoppas på en förändring till nästa val.
 
Middagen blev full med diskussioner mellan Ana, Laércio, Tiago och hans vän som kommit över. Allt på snabb portugisiska. Jag fick lust att rita, något var längesen jag fick. Lånade sista sidan i Daniels "Death note" häfte. Ja, han skriver upp namn på personer eller karaktärer som han inte tycker om eller som är onda, typ som Darth Vader, Hans i Frozen och Aécio. Han blev extremt fascinerad över min snabba sketch jag ritat på 10 minuter och sprang runt och visade allihopa. Alla har sett bättre teckningar. Men det var skönt att få rita, kändes lite som om något släppte och nu vill jag bara rita mer. Att rita är ett sätt för mig att reflektera även om jag inte ritar något som har med saken att göra. Jag får gå till pappersaffären här och köpa lite bra papper att rita på.
 
Vid elva tiden gick jag och la mig. Satte på rapport på telefonen. Tänkte att den var bara fem minuter lång så att det skulle jag orka se. Hann dock somna innan introt började. Efter en halvtimme vaknade jag upp när Tiago och Gabriels kompis gick och insåg att jag somnat med telefonen i handen. La den åt sidan och somnade om igen.
 
 
Vallokalen- grundskola
 
 
Pappa känner du igen Tiago?
 
 
 
Sartori den nya guvernören för Rio Grande do Sul. Det här var hans kampanjbild. Bara jag som tycker han ser lite läskig ut?
 
Min 10 minuters sketch.

Dag 30.

0 Läs mer >>
Ultimata dagen. Idag, söndagen den 26 oktober avgörs det, presidentvalet. Ana, Laércio och Tiago har redan varit och röstat. Gabriel ska göra det lite senare. Det står mellan Dilma, den nuvarande presidenten, och Aécio från högern. Enligt de senaste siffrorna står det 56% till Dilma och 47% till Aécio. Det har varit stora diskussioner mellan dem såklart. Men de har varit ovanligt stora då det är så tydliga skillnader med Dilma från rätt extrema vänstern och Aécio från extrema högern. Landet är delat. De flesta här som jag pratat med röstar på Dilma för att hon har en bättre fattigdomspolitik och är bättre för lantbrukare. Med hennes och Lulas (Förra partiledaren för samma parti och expresident) politik har mänskliga rättigheterna blivit bättre och homosexuella och transpersoner har blivit mer accepterade i landet. Det är något som Aécio vill motarbeta. Han är homofob och det går rykten att om han inte var ett känt ansikte så skulle han vara en aggressiv sådan också. 
 
Hoppas verkligen nu på att Dilma vinner. Även om hon kanske inte är ett bra alternativ så är hon det bästa. 
 
På tv går det långa tv reklamer om president valet. Båda partierna har gjort låtar där de har med kända personer och vanligt folk. Såg häromdagen att Nerymar var med i en sådan för Aécio. Så. Dumt. Aécio vinner nog en hel del röster på det, framförallt hos de unga som är osäkra på vad de ska rösta på. Här är i alla fall Aécios låt och flera av Dilma. Hittade tyvärr ingen med video från Dilma utan bara låtarna. Ska försöka leta vidare.
 
 
 
 

A Eleição 2.0

0 Läs mer >>
 
Lördagen den 25 oktober

Jag vaknade tidigt lördag morgon just när solen höll på att gå upp. Trots min trötthet kunde jag inte somna om. Så jag skrev blogginlägget om fredagen istället, vilket tog en hel del tid. Antar att tröttheten gjorde att allt tog mycket längre tid. Jag tog en dusch och gjorde mig iordning innan jag gick ner för att äta frukost. 
 
Så fort jag kom ner för trappan sprang jag på Tiago som var på väg ut för att skejta med Daniel. Han har förändrats en hel del från när jag såg honom sist i Stockholm för tre år sedan, till det bättre, lite hipster aktig verkar han vara. Blev dock förvånad över hur tidigt både Tiago och Gabriel var uppe med tanke på hur sent de hade kommit. Gabriel busade med Lola (hunden), som självklart var överlycklig för att han kommit hem. Jag åt frukost och begav mig sen med Ana till bondens marknad. Vid frukost hade jag frågat Ana hur mycket det var att fixa inför middagen och hon svarade att det inte var något, bara lite fix klockan två på restaurangen men att jag inte behövde vara med på det om det var så att Tiago inte hade något annat för sig vid den tiden. Men Ana verkar vara lite utav en optimist. Så fort vi kom till marknaden såg jag hur hon blev bara mer och mer stressad. Plötsligt var det en massa saker vi skulle fixa. Vi köpte all lime som fanns på marknaden, mest av Elias. Men det var fortfarande inte tillräckligt så vi var tvungna att åka till den andra, oekologiska marknaden 200 meter därifrån och köpa lime där med. Den marknaden var mycket större och hade ett mycket större utbud. Där fanns det korv, ost och en massa annat. Vad jag fick förklarat av Ana så var de flesta som sålde där på marknaden bönder men att marknaden ändå inte riktigt var som en bondens marknad. Tydligen så köpte bönderna även in mycket andra produkter från butiker i Porto Alegre (osten och korven). Allt var alltså inte producerat av dem.  
 
Efter det åkte vi till restaurangen nere vid den delen av stranden där alla surfare hänger (eller som Tiago säger, där de och och snygga människorna hänger). Det var riktigt varmt och soligt så det var fullt av bilar och killar i våtdräkter med en bräda under armen. Såg faktiskt inte en enda tjej med en surfingbräda, tråkigt.
 
När restaurang ägaren kom lastade vi in all mat och blommor vi hade i bilen. Stannade och pratade ett tag med honom om förberedelserna. Restaurangen var enkel, såg egentligen mest ut som en bar. Vid den här tiden var Ana rätt så ordentligt stressad, framförallt över juicen som skulle fixas vilket egentligen var Cristianos uppdrag. Sen åkte vi hem och åt lunch för att snabbt åka iväg igen till restaurangen. Där arrangerade vi alla blommor, som Elias hade plockat dagen i deras "agroforestryregnskog". Ett snabbt besök på kooperativet Eco Torres (som arrangerade middagen) för att leta efter bra vaser till blommorna och sen tillbaka till restaurangen. Strax efter det åkte vi hem igen. 
 
När vi kom hem satt Daniel och Laércio och tittade på El clasico. Blev lite rivalitet när det visade sig att de höll på Real, när jag är Barca fan. Men det var i slutminutrarna och Madrid ledde med 3-1, vilket matchen också slutade med. Efter det var det som om alla försvann. Alla gick till sina rum och sov en stund. Samtidigt förändrades vädret, det blev grått och jag fick huvudvärk- regn på gång. Vid sex tiden var alla uppe på benen igen. Ana skyndade iväg till restaurangen och Laércio satte sig vid datorn för att diskutera politik på facebook inför det stundande valet. Jag, Daniel och Tiago åkte ut på calk- car walk- något som är väldigt populärt här i Torres. Att ta bilen till kvällen, åka ett varv runt Torres och sen några extra turer fram och tillbaka på stranden. Tiago började dock med att köra ut på stranden längst söderut, vilken är fantastiskt vacker. Efter det tog vi egentligen nästan samma tur som Ana tagit mig på. Men det var kul att se Torres från ett annat perspektiv. Han berättade mer om vad ungdomar gjorde och hur en korrupt "borgmästare" motarbetar utvecklingen av staden så att han ska tjäna mer pengar. Bland annat stänger den här borgmästaren ner alla nattklubbar som inte han äger. Vi pratade även mycket om skillnaderna mellan länderna, skillnaderna mellan Torres och Florianopolis och studentlivet i Flori. Längtar tills jag får komma dit för det låter riktigt kul. 
 
Vid nio tiden åkte vi till restaurangen. Och det verkade vara en riktig succé, fler än väntat kom så den delen som egentligen var reserverad för andra gäster tog nästan hela vårt sällskap upp också. God mat och fin musik. Dock hade Gabi stannat hemma för kvällen, Tiago försvann någon annanstans nästan på en gång, André och Laércio åkte hem tidigt, Daniel sprang runt med de andra barnen och Ana sprang runt lite smått stressad och fixade saker. Så jag var rätt ensam under kvällen. Men det var kul att se att allt hade gått så bra. På slutet av middagen fick jag sällskap av ett par som är vänner till Ana och Laércio. Visade sig att mannen hade halvsyskon i Sverige, Karlskoga för att vara precis. Dock hade han aldrig träffat dem eller varit i Sverige. Han hade hållt sig till Brasilien. Men han hade viss kontakt med dem och drömde om att få besöka Sverige någon gång. Lustigt vad världen är liten ibland! 
 
Jag, Ana och Daniel kom hem vid halv tolv, ganska så väldigt trötta. Jag gick och la mig på en gång medan de andra verkade hålla på nere i kök och vardagsrum ganska länge. 
 
Dumt nog tog jag nästan inga bilder alls, trots att jag hade kamera med mig. Kan inte komma på en bra anledning till varför jag inte gjorde det. Men har en bild från telefonen på stranden när vi var på calk, så den bjussar jag på. 
 
 

Dag 29

0 Läs mer >>
 
 


Har fått en hel del frågor om vad jag gör här, vilket jag redan har skrivit om i ett annat inlägg. Men för att ni ska få lite bättre koll så har jag bett om tillåtelse av Ana att få publicera brevet jag skickade till vängruppen på Framtidsjorden. Och det har jag fått nu. Så här är något jag gjort här i Torres: 
 
"Hej vängruppen!
Jag heter Tuva och är just nu i Torres på praktik på Centro Ecológico. Jag kom hit den fjärde oktober och möttes upp av Ana Meirelles vid bussen. Jag har nu hunnit installera mig hemma hos henne och Laercio. Måndagen den sjätte oktober var min första praktikdag, vilket var lite nervöst, men alla här på Centro Ecológico gav mig ett varmt välkomnande. Min portugisiska är långt ifrån bra, om ens okej, så det är lite svårt att förstå varandra då de flesta bara talar portugisiska. Men vi lyckas gå runt ändå med knackig portugisiska blandat spanska och de får tala ganska långsamt för att jag ska hänga med i vad de säger. Men när jag lyckats få fram att jag är Birgitta Wrenfelts barnbarn håller de upp händerna mot himlen som om de prisar gud. I hela min barndom har jag hört farmor prata om Centro Ecológico och hur mycket de som jobbar där betytt för henne. Det är kul att få komma hit och få se hur mycket hon betytt för dem. Men framförallt att se vad de sysslar med.
 
Här i Brasilien, precis som på många andra ställen i världen, så funkar inte de stora monokulturella jordbruken längre. Det må ha lyckats med det som önskades- större skördar och mer export- men nu står det alldeles för mycket på spel både ur ekonomiskt, miljö och kultur perspektiv. Livsmedelssuveränitet är i riskzonen, förlust av biologisk mångfald, jorderosion, vattenföroreningar, en fortsatt förstörelse av skogsfragment och utarmning av landsbygden, är bara några av de fortsatta resultat från storskaliga monokulturer. Varje år besprutas grödorna i Brasilien med mer än 1 miljard liter bekämpningsmedel. Det gör landet till det största i världen på konsumtion av bekämpningsmedel - mer än fem liter per capita.
 
Men under de senaste decennierna har tusentals brasilianska bönder börjat omvandla sina produktionssystem till ekologiska. De flesta av dessa är förknippade med lokala eller regionala marknadsföringssystem som potentiellt kan spela en avgörande roll för att främja sociala och miljömässiga framsteg. Till exempel blir inkomst genererande aktiviteter, genom vilka jordbrukarna kan samla bättre ekonomisk avkastning för deras insatser, allt vanligare. Det är avgörande för att göra hushållsjordbruk ett hållbart alternativ och samtidigt bidra till att främja en hållbar utveckling av landsbygden. Att underhålla det sociala livet på landsbygden, bland annat genom att skapa fler jobbmöjligheter och aktiviteter, förhindrar man den världsomfattande trenden av tillströmning till städer. Det är särskilt viktigt för att kunna skapa mer stabila och givande jordbrukscentrum.
 
Och medan den globala råvarumarknaden är en bakomliggande orsak till den ständigt ökande förlusten av biologisk mångfald, tenderar den att homogenisera och gynna värdefulla grödor, samtidigt som lokala marknader har potential att stimulera jordbrukets biologiska mångfald. Till exempel försäljning av flera sorters grönsaker och underutnyttjade grödor som inte säljs i vanliga snabbköp. Men genom lokala kommersialiserings strävande lantbrukare har den extra möjligheten att göra meningsfulla vinster från de annars mindre säljbara skördarna skapats. Att förkorta avstånden mellan producenter och konsumenter har även visat sig vara förmånligt för att främja en mindre konsumtion av transportenergi och därmed minska utsläppen av växthusgaser. Det gör att skapandet av lokala system och ekonomier, i ett växande sammanhang av klimat och ekonomiska kriser, tenderar att minska matmilen och blir allt viktigare i en värld som hungrar efter ekologiska lösningar.
 
Detta är något som Centro Ecológico bidragit med sedan de kom till Torres i Rio Grande do Sul. De föreslog då att skapa beroende jordbrukssystem som skulle ge de lokala bönderna och andra berörda parter fler val och mer kontroll över deras produktion, distribution och variation av deras produkter. Bland annat var ett förslag i det nya jordbrukssystemet att låta böndernas marker återhämta sig från det monokulturella systemet, så att den naturliga vegetationen kom tillbaka, för att sedan odla ett blandat system av växter och inhemska arter av örter, buskar och träd. Alltså imitera naturliga mönster, vilket bland annat bidrar till en högre biologisk mångfald, minskade koldioxidutsläpp och bättre livsmedelssuveränitet hos bönderna.
 
Centro Ecológico föreslog också att det skulle vara fördelaktigt att minimera avståndet mellan producenter och konsumenter genom att utveckla alternativa marknader som gör det möjligt för bibehållandet av mervärde på lokal nivå.
 
Detta är något som jag haft privilegiet till att få se. En tidig fredagsmorgon skjutsade Ana ut mig till en bondgård i Três Cachoeiras, inte långt ifrån Torres, som drivs av två par. Det var Tobias, Luzia, Paulo och Terecinga. Under dagen fick jag gå runt på deras marker och se hur deras jordbruk fungerar. Allt de producerar är ekologiskt och agroforestry. Och det är ju fantastiskt vilka skillnader man ser mellan det och monokulturellt jordbrukssystem. I Sverige har jag på somrarna gått på ett flertal jordgubbsfält och plockat bär i värmen. Men när synen landat på de döda insekterna och djuren, allt från sniglar till getingar, bredvid jordgubbsplantorna så har suget på de goda bären försvunnit. Det är en helt annan grej att gå på ekologiska och agroforestry marker. Istället för att ligga på marken flyger insekterna runt i luften. Fascinerande att den biologiska mångfalden är så påtagligt synlig. Samtidigt så är gården helt självförsörjande när det gäller mat, då de kan plantera flera olika grödor genom agroforestry och inte bara producera en sak för att sälja.
 
Under dagen umgicks jag mycket med João och Ana-Paula, Terecinga och Paulos barn. De hjälpte till under hela dagen med allt på gården. Jag frågade dem vad de vill bli när de blir stora och båda svarade att de ville läsa om lantbruk på universitetet, vilket deras storasyster gör och deras kusin redan tagit examen i. De vill fortsätta familjens tradition av jordbruk. Undrar om detta är ett resultat av Centro Ecológicos initiativ till att ha fler utbildande aktiviteter med bönder och deras barn, för att bryta trenden att flytta från landsbygden till städerna, och främja jordbruket.
 
På gården fick jag även hjälpa till inför helgens marknad. I Torres arrangeras Bondens marknad varje lördags förmiddag. Så inför den fick jag väga och paketera bönor, klistra på etiketter på muscovadosocker, mandioca och bananer. Jag fick även skörda couve (kål) och ruccola, samt skala aipim (också kallat mandioca). Dagen efter gick jag till marknaden i Torres för att se hur det var. Jag kom strax innan marknaden stängde och Luzia hade sålt väldigt mycket utav det vi hade förberett under gårdagen. Även om marknaden var liten och vädret inte det bästa var det en väldigt fin och mysig stämning bland försäljarna, vilket smittade av sig på konsumenterna. De som var där och handlade stannade länge och pratade med bönderna om produkterna de köpte. Något jag är rätt säker på skapar en närmre relation och större respekt till bönderna, men som också ger konsumenterna en bättre förståelse om hur jordbruket fungerar. Hur ofta ser man en kund stå och prata länge med en expedit i snabbköpet i storstäder? Inte så ofta, de flesta tar sin frukt och går vidare till nästa hylla. Men när det väl händer så har expediten sällan någon större kunskap om produkten, bortsett från vilket land det kommer från och när utgångsdatumet är.
 
Under min första veckan hann jag även göra flera besök hos en kvinnorörelse, MMC, i Três Forquilhas. Det är en grupp kvinnor som gått ihop och startat upp en rörelse tillsammans för att de inte vill vara beroende av männen och kunna försörja sig själva. Något som fortfarande är vanligt i Brasilien, att mannen jobbar och kvinnan tar hand om hushållet. De har ett hus i Três Forquilhas där de producerar açai men också bakar bröd som de levererar till skolorna i kommunen. Tack vare organisationer som Centro Ecológico så har en lag stiftats om att minst 30 procent av maten i skolorna måste komma från lokala bönder. Ett bra sätt att se till att mindre bönder fortsätter med sitt jordbruk. I Sverige har vi endast en lag (vad jag vet) på att minst 20 procent av maten måste vara ekologisk, vilket det då oftast räcker för skolorna att köpa in ekologisk mjölk, möjligtvis smör. Att köpa in från lokala bönder vore något svenska skolor skulle kunna förbättra sig på. Där är bland annat Katarina Södra Skola på Södermalm i Stockholm ett svenskt ledande exempel, där skolköket bedrivs av kocken Carola Magnusson.
 
Så som ett avslut vill jag säga att efter en vecka på Centro Ecológico har jag sett och lärt mig mycket. Det de arbetar för är något som verkligen behövs i Brasilien, men också något som jag tycker Sverige ska ta lärdom av, då vi står inför liknande problem, som exempelvis urbaniseringen. Och gemensamt, tillsammans med resten av världens länder, står vi inför en klimatkris som behöver  Återkommer snart med nya uppdateringar om vad som händer på Centro Ecológico och om vad jag upplever här!
 
Hörs snart,
Tuva Wrenfelt"

Brev till Vängruppen

0 Läs mer >>
 
Fredagen den 24 oktober.
Vad jag har slipit och slätat. Nej jag mena slitit och släpat. Men jag antar att man ska vara förtjänt sin lön på lönedagen också?
 
Ana fyllde år, vilket Laércio berättade för mig när vi satt i bilen och skulle åka. Tydligen är Ana en sådan person som inte firar sin födelsedag. Lite tråkigt men det får man respektera att hon inte vill. Vi åkte tidigt på morgonen ut till en gård som låg långt ute i Morrinho do Sul. Där bor Selma med hennes man (som jag tyvärr inte kommer ihåg namnet på) och två söner Elias och Messias. För dagen kom även hennes dotter Marta hem för att hjälpa till. Fredag, vilket betyder marknad dagen efter. Skördning stod på schemat under stekande sol. Deras marker var enorma så jag har lite svårt att se dem som små bönder. De hade stora fält där de sådde sallad, rödbetor, mandioca, koriander, persilja, blomkål, morötter, pumpor, gurkor, lök och en massa annat. Så fort jag kom dit var det bara att börja arbeta och jag hamnade bland gurkorna med Selma. Och det är inga sådana gurkor som vi har köper i butiken i Sverige, nej de här är mindre och liksom lite ludna samtidigt som de är taggiga. Vissa är så taggiga att man sticker sig ganska rejält på dem. För dem, som jobbar med händerna varje dag och förmodligen har rätt hårt skinn på fingerspetsarna var det inga problem. Men för mig med mjuka stadshänder var det inte så kul. Dock är jag glad för att jag inte är så mycket stadsbarn att jag hatar insekter, för det var det fullt av. 
 
Efter gurkorna var det dags att skörda rödbetor och knyta de i knippen med Elias och Marta. Märktes att de gjort det länge för när jag hade dragit upp en sjättedel av rödbetorna i landet hade de dragit upp halva. Mina händer blev röda och bruna. Ångrade att jag inte hade klippt naglarna då de blev alldeles svarta. Jag tittade på Marta och Elias händer som märkligt nog inte såg ett dugg smutsiga ut. Bara lite röda från betorna. Hur lyckades dem undvika jorden så pass bra? Vi plockade två skottkärror fulla av rödebetor. Högarna var så stora att det såg ut som om de skulle ramla av skottkärrorna vilken sekund som helst. Men vi lyckades få dem tillbaka till huset där vi dumpade dem. Drack lite vatten och sen ut på fältet igen. Den här gången för dra upp rötter- mandicoa. Och det var verligen ett arbete. De satt ganska hårt i marken, trots den leriga jorden, så man fick verkligen dra med allt vad man hade. Så mycket att man ibland ramlade baklänges när rötterna äntligen följde med. Då Elias och Messias var lite starkare så tog jag ganska snabbt på mig rollen att dela på alla rötter och lägga ner dem i stora lådor. Snyggt och prydligt, annars hade alla rötter inte fått plats. 
 
Sedan var det lunch. Fick en apelsin och en kniv innan av Marta. Trots att jag tvättat mina händer så gott det bara gick var jag fortfarande lortig under naglarna, vilekt gjorde att jag inte ville skala apelsinen normalt, så jag började skära klyftor istället, såna som man fick på dagis eller i skolan. Marta och Selma kollade konstigt på mig. De hade nog aldrig sett någon äta apelsin på det sättet förut. Marta däremot skalade apelsinen med kniven men åt den inte i klyftor, utan mer som ett äpple. Till lunch blev det det klassiska ris, bönor och kött. Med en väldigt god gurkasallad till också. 
 
Efter lunch var det dags att ta itu med mandiocan vi skördat, för inte kan man sälja jordiga rötter inte. Nej, det var bara att börja skala. Och såklart var själva skalningsprocessen väldigt svår för mig, skalet är hårt. Marta, Selma och mormorn som även kommit hade ju dock inte något problem med det, så många gånger som dem gjort det. Marta var en riktig hejare på det och fick det att se väldigt lätt ut. På den tiden jag skalade en skalade hon fem. Det här tog hela eftermiddagen. Men mitt i allt kom det plötsligt en massa barn. En hel skola verkade det vara då det var barn i alla åldrar. De tittade länge på när vi skalade och såg rätt fascinerade ut, vilket är lite märkligt för det måste vara väldigt tråkigt att göra det egentligen. När de fick höra att jag var svensk var det många av barnen som kollade på mig med ögon stora som snöbollar. Några flickor viskade till varandra och fnissade. Jag är nyfiken på vad de sa.
 
Men barnen var där för att gå runt i odlingarna med Selma för att se vad agroforestry är för något. Och deras agroforestry plantering är helt underbar. Gigantisk med känsla av regnskog. Men regnskog är det ju inte för allt är ju en plantering. Vackert som sjutton med höga träd och palmer, lägre apelsin och bananträd med buskar och papegojblommor (en av mina favoritblommor) vid marken. Skulle velat vara där inne hela dagen egentligen. Men det fick jag inte. 
 
Hos den förra familjen som jag spenderade en dag med var de väldigt intresserade utav vart Sverige låg och hur det såg ut. Marta, Messias och mormorn var desto mer intresserade utav vad alla djur hette på svenska och svenska namn. De hittade mycket likheter men skrattade åt många namn också, tyckte att det lät väldigt märkligt.
Marta tittade märkligt på mig när jag berättade jag inte var gift. Ännu mer när jag berättade att jag var tjugo år. Jag hade sett Marta som jämngammal, vilket hon också verkade ha gjort. Hon var dock 27, gift och hade ett barn på 4 år. Inte riktigt jämngamla.
 
Jag trodde att jag skulle åka hem runt fyra tiden, men då var det fortfarande mycket att packa. Vid sex tiden blev det kaffe och açaí completa (äntligen fick jag äta det, açaí med banan och müsli). Vi kom inte iväg förren vid halv åtta. Och ja då var det fortfarande saker att göra. Lämna backar med grönsaker tillsammans med Messias vid ett hus där han skulle bli upplockad av en lastbil för att åka till Porto Alegre. På lördagar säljer de nämligen både på bondens marknad i Torres och Porto Alegre. Sen svänga förbi Martas hus några kilometer bort för att lämna grönsaker och efter det begav sig jag och Elias till Torres. Han ansvarar nämligen för deras stånd på marknaden där. Mestadels var det tyst på vägen hem men vi pratade ganska mycket ändå. Jag var extremt trött efter dagen med mycket sol och mycket arbete. Mina händer fungerade inte riktigt efter allt skalande. Min högra fotankel svullen av myggbett, vilket den fortfarande är. Det var skönt att komma hem och duschen helt fantastisk. Jag somnade rätt snabbt. Dock vaknade jag vid halv tre på natten då Tiago och Gabriel kom från Florianopolis. Så nu, lördag morgon, är jag fortfarande trött. Min träningsvärk i armarna är fortfarande inte över från träningen tidigare i veckan och jag orkar knappt lyfta dem. Nu är jag jättehungrig, klockan är 10 på morgonen. Ikväll är det mycket också, kooperativet arrangerar en middag för kampanjen Green Action Week. Ungefär 100 personer kommer.
 
 
 

Dag 28

1 Läs mer >>
 
Torsdagen den 23 oktober
Jag hade ställt klockan på 06.30 för att jag skulle kunna hinna skriva gårdagens inlägg, dag 26. Klockan 05.58 plingade det högt i mitt öra. Plinget irriterade mig men försvann snabbt när jag såg vem som hade skrivit. Saga. Morgonen började bra och det var skönt att Saga väckte mig lite tidigare. Men trots en ännu tidigare uppgång hann jag inte skriva inlägget. Av någon anledning flög tiden iväg. Förmodligen för att många hade skrivit under natten och jag svarade på allt. Klockan 08.15 kom Cristiano och hämtade mig, Ana skulle nämligen jobba hemma. Så jag och Cristiano åkte ut till Centro Ecológico. På vägen åkte vi förbi stället där jag tappade min medicinburk och jag såg den ligga där på gruset. Funderade på om jag skulle försöka få Cristiano till att sväng av från motorvägen för att hämta den men insåg att jag aldrig skulle hinna förklara på ett vettigt sett på portugisiska innan avfarten tagit slut. Så satt tyst och fortsatte åka. På kontoret satt vi och jobbade en timme eller två, tills Nelson sa att det var dags att åka. Idag skulle jag spendera dagen med honom, vilket var kul för att jag har inte hunnit lära känna honom. Han pratade mycket! Och långsamt och tydligt. Och inte för att göra saker tydligt för mig utan han pratar så normalt också. Så idag har jag tagit ett steg fram i portugisiskan då jag pratat riktigt mycket. Vi åkte till Mampituba, kommunen norr om Torres där jag var för 6 dagar sen och hälsade på bonden Tiriva. Den här gången skulle vi först göra annat. 
 
Vi åkte upp upp upp. Nästan så högt upp som det bara gick med bil. Nelson stannade bilen och gick rakt ut i banan odling. Det var bara att följa efter. Vi skulle leta efter halvmeter långa röda pinnar som var deras geografiska kontroller. Mer en så förstod jag inte. Men Nelson hade med sig en apparat som han la på pinnarna för att få ut deras koordinater. Dock visste han inte var alla dessa var så det blev mycket letande. Vilket är svårt för att bananträd och blad är riktigt halare än is (mycket halare än att halka på ett bananskal) när de fallit till marken. Och på det så växer det i branta backar. Inte bästa stället att ramla på riktigt. Men Nelson var van och sprang runt medan jag stod och höll i utrustningen, lite halft förvirrad. Blev lite skrämd när jag råkade trampa på en skalle. Skalle av en ko som hade en hel del "mysiga" inneboende. Efter ett tag frågade jag Nelson om det fanns några farliga djur där, som vilket av okänd anledning hade börjat snurra i mitt huvud. Jag brukar inte vara den som oroar jättemycket mig för sånt. Kanske för att jag råkat trampa på en halvmeter stor skalle utan att ha sett det innan? Han svarade i alla fall med att det inte fanns några större farliga djur, vilket jag själv hade räknat ut, men att det fanns kobror och att dessutom var ganska vanliga. Men ifall vi skulle bli bitna så kände han en kille i närheten som hade spruta mot det.
 
Efter det kunde jag inte koncentrera mig på annat. Jag tycker ormar är ganska häftiga, om en lite obehagliga. Riktigt obehagliga om de är giftiga. Därför tycker jag väldigt mycket om snokar och kopparormar. Huggormar är riktigt snygga men annars tycker jag inte om dem. När jag går mellan husen på Slävik brukar jag tänka "Huggorm, huggorm". För vad jag har erfarit så dyker huggormar alltid upp när man som minst anar det. Så körde på samma teori nu och gick runt och tänkte "kobra, kobra, kobra" hela tiden. Vi gick upp och ner för en lång bananbacke i en rätt torr hetta- Ja värmen har kommit. Det blev lite utav ett träningspass med en brant backe och hala bananblad. Men sen fick jag min belöning, att komma ner till bilen och vara trygg från kobror. Och lunch förstås som vi åt nere i det lite större samhället Praia Grande (som ligger mitt i en platt dal, inte alls vid havet och har absolut ingen stor strand). 
 
Efter det bar det upp i bergen igen. Vi åkte i närheten av där Tiriva bor, men till andra bönder för att göra besök. Tror vi åkte förbi 10 stycken gårdar varav bara två familjer var hemma. Så först stannade vi till hos en kvinna som Nelson inte kunde namnet på. Hon bodde precis vid foten av berget, där hon planterade tobak (ej ekologisk), maracuja (passionsfrukt, eko) och limão (lime, eko). Hon hade en fantastisk utsikt från sin matsal. Vill nästan flytta dit. Vi var där i ungefär en timma och åkte sedan vidare för att hinna träffa fler bönder. Så vi åkte upp, ännu längre upp än vad Tiriva bor (Han har blivit en referenspunkt i Mampituba). I slutet åkte vi upp för en extremt lång och brant backe (Ni på Slävik, eller ni som besökt slävik, tänk er branta backen fast 10 gånger så lång). Det som förvånade mig var hur Nelson körde med höga växlar i den backen. I branta backen på Slävik kör jag alltid på ettan, och den backen är av asfalt. Den här var av grus och Nelson körde på trean. Måste vara en oerhört stark bil. Väl uppe drack vi kaffe hos bonden Osvaldo, en man med mycket pigga ögon med rynkor runt om som gjorde att han ständigt såg glad ut. Han pratade långsamt och trots sin dialekt var det ganska tydligt vad han sa. Hans fru däremot förstod jag inte ord av vad hon sa, men hon log mycket. Och så visade de kort på sin dotter för att visa att hon har blåa ögon, precis som jag. 
 
Bönderna jag träffar verkar gärna vilja visa att vi har något gemensamt, och visar därför ofta bilder på sina barn som ofta är i min ålder. Ännu oftare sker det om de är blonda eller har blå ögon. Lite märkligt då det ändå är mycket vanligare med blonda personer här i södra Brasilien. Är de söner de har frågar de ofta om jag tycker att deras söner ser bra ut, men då spelar jag dum och låtsas inte förstå vad de frågar. Oavsett om de gör de eller itne tycker jag det är lite genant att de ställer en sån fråga. 
 
Efter besöket hos Osvaldo åkte vi hem. Trött efter mycket gång, prat, tänkande och sol. Nu på kvällen har jag egentligen inte gjort mycket. Skrivit detta och med Saga, Anna, Linnea och Jossan på fb. Ana och Laércio trodde att sista, och största, debatten skulle ske nu men det verkar som om den är imorgon. Jag är så trött att jag nästan har lite huvudvärk. Måste gå och lägga mig nu. Tidig uppgång imorgon då jag ska till Selma, en bonde ganska långt härifrån. Och jag misstänker att jag inte kommer hem förrän sent. Imorgon kommer även Gabriel och Tiago hem för att spendera helgen i Torres. De måste nämligen rösta här på söndag, då det avgörande presidentvalet är. 
Nej, godnatt på er nu!
 
En naturlig grotta som vi åkte förbi på vägen till Mampituba. Det vita i mitten är en staty av Maria, inom den katolska kyrkan. Tydligen vallfärdar det miljoner människor hit varje år, framförallt under maj månad, för att be i grottan. Och denna grotta ligger egentligen mitt ute i ingenstans. I och för sig inte så långt ifrån Centro Ecológicos kontor, några kilometer bara. 
 

Dag 27

3 Läs mer >>
 
Onsdagen den 23 oktober
Förmiddagarna börjar likna varandra allt mer. Vi åker in till kontoret och jobbar där ett tag. Idag var ingen skillnad. Vi åkte sedan hem och åt lunch hemma. Till eftermiddagen däremot åkte jag och Ana ganska långt söderut, för att närvara på en "premiär". Det var nämligen så att några kvinnor ur kvinnorörelsen (O Movimiento das Mulheres) i en kommun (kommer tyvärr inte ihåg namnet) hade byggt klart sitt nya hus. Det gamla huset stod strax bakom och såg mest ut som ett ruckel. Denna lilla grupp av kvinnor från den väldigt stora kvinnorörelsen har en stor betydelse för den lokala befolkningen. De driver nämligen ett eget litet alternativt apotek, med mediciner de gjort själva från en massa olika växter. Vad Ana berättade hjälper de hushållen runt om i samhället mycket genom det då det är mycket billigare än att gå till en vanlig doktor. Så de går till kvinnorna först och sen till doktorn. 
 
Men den här dagen samlades det flera kvinnor från andra kommuner hos denna grupp för att fira det nya huset. Det började med att alla 15 kvinnor presenterade sig och jag lyckades presentera mig själv riktigt bra, om vem jag var, var jag kom ifrån och vad jag gjorde. Sedan började det pratas hit och dit. Mycket snabbt och på märkliga dialekter. Egentligen skedde samtalet mellan 5 kvinnor, som pratade högt för att överrösta varandra. Alla andra satt bredvid och lyssnade. Ibland undrade jag om de diskuterade riktigt seriösa och allvarliga saker, men i nästa sekund utbrast alla i skratt. Under mötet skickades koppen med mate (brasilianskt te, läs matche) runt bland alla kvinnor. Starkt och nästan så varmt att det nästan inte gick att dricka. Men riktigt gott. När mötet var över blev det kalas. Alla tog fram det de hade haft med sig. Några kaffe, andra pão de queijo (ostbröd, vilket jag är riktigt svag för), jordgubbsjuice, guraraná, tårta, kakor och en massa annat. Brasilianare älskar söta saker! Jag däremot tycker att deras sötsaker är för söta så jag äter de inte. Dock slank ett par pão de queijo ner. 
 
Under natten hade myggor käkat upp mina armar, så var femte minut på mötet satt jag och smörjde in betten med xylocain för att undvika att klia. Detta var något som en av kvinnorna la märke till och kom fram till mig efter med en liten svart burk (en sån man hade film i förr i tiden, typ 20 år sen). I den låg en snorliknande salva som var till just myggbett. Och det var himmlen. Fick det att sluta klia på en gång! Dumt nog var burken inte riktigt tät så jag kunde inte lägga den i väskan utan var tvungen att hålla i den lilla burken hela tiden, upprätt. Så när vi var på väg hem var Ana tvungen att stanna och utföra ett ärende. När hon öppnade en av bildörrarna flög det ut en massa papper i den starka vinden och vi var tvungna att springa runt och samla in dem. I samma veva tappade jag burken och glömde bort den. När jag kom hem letade jag desperat efter den i både väska och bil men icke sa nicke. Den ligger nu kvar på parkeringen... 
 
Nu till kvällen gick vi till gymmet. Tycker bara mer och mer om det. Idag var det ben som gällde, vilket är min favorit. Den där jobbiga men sköna känslan efteråt när det känns som om knäna ska vika sig vilken sekund som helst är den absolut bästa. Efteråt var det dock inte direkt hem för att dö i soffan som gällde. Nej, för mina springbyxor har gått sönder, så gjorde ett besök i gymmets klädaffär. Själva gymmet ägs av ett par. Mannen, Casio (men inte den instruktören jag tränar med, det finns två Casio på gymmet) är alltid på gymmet, han är lång, kraftig och ser så underbart snäll. Som en stor teddybjörn typ. Plus att han är riktigt snäll och kunnig i det han gör. Kvinnan som jag tyvärr inte kommer ihåg vad hon heter är bland de mest vältränade personerna jag träffat, utan att det ser fult ut. Tvärtom, hon är riktigt snygg. Tänk er alla fitspo bilder på tumblr där det står "Do you squat?", så ser hon ut. Egentligen har hon nog den kroppen som är det brasilianska idealet. Och så är hon riktigt trevlig och kunnig i det hon gör också. Har inte sett henne lika mycket ute i gymmet men när jag sett henne så har hon varit riktigt hjälpsam och pushat de som tränat väldigt bra.
 
Hon följde med oss in i affären och hjälpte mig välja ut träningstights. Och här i brasilien är träningsmodet väldigt annorlunda. Visst är det modernt med färgglada plagg i Sverige men i Brasilien är det gånger 100. Det ska helst vara en massa färg och mönster på det. Och det kan vara lla slags mönster, på ett och samma plagg. Så även om den ser lite knasigt ut så blir man väldigt glad utav det, iaf jag. Jag gillar att det är lite knäppt och annorlunda. Så jag fick med mig hem sex stycken olika tights, för att testa och sen köpa de jag tycker bäst om (Ja de på gymmet är riktigt sjyssta och låter mig ta hem dem utan att ha köpt de i förväg).  Har nu två favoriter som jag tänker köpa. Ett par är riktigt färgglada och har mönster av fjädrar och leopard. Förutom att de är fantastiskt sköna och rätt knäppa (men fina) så har jag valt de bara för retas med mamma som jag tror kommer ogilla dem starkt. Det andra paret är helt grått. Men det är en fullbodysuit som är så skön! Dock är det en storlek för stor så måste byta den. Men älskar den. Resten ska jag lämna tillbaka. Bild på dem får ni imorgon! 
 
Boa noite!
 
 
Mate- brasilianskt te som dricks lite annorlunda. koppen är fylld till mestadels med te och lite vatten. Sedan dricker man ur "metallsugröret". Undrar egentligen lite hur det tänkt med metallen då det blir så varmt att det bränns på läpparna. 
 
Omgivningen, inte kvinnornas nya hus.
 
Medicinerna
 
Kvinnorna som gör medicinen
 
Min lilla filmburk med snorgrön medicin som jag tappade.
 

Dag 26

0 Läs mer >>
 
Tisdagen den 21 oktober
Nu känns det som om dagarna verkligen flyger iväg. Snart har jag varit här i en månad, vilket betyder att det är ungefär en månad kvar tills min ombokningsbara hembiljett från São Paulo infaller. Nu ska jag vara helt ärlig och hoppas att jag inte gör någon ledsen där hemma. För sanningen är att jag just nu inte vill hem. Jag har uppriktigt sagt nästan lite ångest för att det bara är en månad kvar. Inatt hade jag till och med en mardröm om det. Det lustiga var att drömmen kändes riktigt trovärdig för det var riktigt skönt att få krama om alla i familjen, men samtidigt så hade jag en klump av ångest i magen för att jag inte visste varför jag hade åkt hem från Brasilien. Men nu är jag här. Och jag njuter utav det till fullo. Biljetten är ju som sagt ombokningsbar. 
 
 
Igår skrev jag om mina tidiga planer. De blev inte riktigt som jag hade tänkt mig. Hela dagen hade jag suttit och uppdaterat mig på väderappen, för att försäkra mig om att det inte skulle bli några moln på morgonen. Till kvällen hade det ändrats och det stod Mest soligt.Men det skulle inte hindra mig. Jag skulle upp tidigt, gå ner och packa lite frukost, packa väskan med kameror och gå ut. Över bron vid lagunen och sedan upp på fyrberget för att äta frukost i soluppgången. Jag hade planerat och förberett nästan allt. Men för säkerhetens skull gick jag ner innan jag gick och la mig för att fråga Ana och Laércio hur tryggt det att gå själv den sträckan när det var mörkt ute. Jag fick ett ganska snabbt nej. Lite snopen gick jag och la mig, men strax efter knackade Ana på min dörr. Hon sa att Laércio kunde tänka sig att ta en promenad tidigt på morgonen om jag ville. Tackade jag såklart ja till. 
 
Tidigt på morgonen efter vaknade jag av att sängen vibrerade och en lite för energifylld signal tjöt i mitt öra. Ja, jag hade somnat med telefonen kvällen innan lyssnandes till Tiggarflickan av Alice Munro, som alla andra kvällar. André. Blev smått förvirrad men svarade ändå. Tio minuter senare möttes vi vid lagunen och började vår promenad. Först till stranden där jag fick se slutet av soluppgången. Stannade för att ta kort men André sa att vi skulle upp på berget där det var mycket bättre utsikt från samtidigt som han fortsatte gå. Jag joggade ikapp och var glad för att jag i alla fall hann ta två bilder från stranden. Vi kom in i en park och började genast gå uppåt. En brant backe som kändes härligt i min träningsvärk i låren. André började ganska snabbt pusta av ansträngning. Jag hade energi och bestämde mig för att springa upp, vilket jag tjänade på. För väl uppe stannade inte André. Jag som ville ta bilder på soluppgången, Torres och bergen kom låååångt efter. Det hjälpte inte riktigt heller när det var så vackert att jag ville stanna var tionde meter för att fota. André fick 100 meters försprång och sen var det bara för mig att springa ikapp. Och så fortsatte det, vid varenda ställe jag ville stanna för att ta kort på eller njuta av en liten extra stund, fick jag ta igen i springning då André gått för snabbt. Så det som skulle varit en promenad blev en slags joggingintervall istället. När vi kom tillbaka till stranden var jag tvungen att gå tillbaka hem för att göra mig iordning, medan André gick vidare. För min del blev det 6 km totalt. Skönt att ha avverkat det före klockan sju på morgonen. 
 
Vid kvart i nio åkte jag, Ana och Laércio ut till Centro Ecológico. Jag planerade lite, skrev lite och började fingra på den där webdesignen jag har som potentiell uppgift. Och vad sjutton har jag gett mig in på egentligen? Att skapa en hel hemsida från scratch är ju ett jättestort jobb. Bestämde mig för att lägga den lite åt sidan och fokusera mer på det andra då det känns viktigare. En hemsida kan de alltid anställa någon till att göra- även om det är lite dyrt. 
 
Till lunch åkte vi hem och åt den goda maten Jaquie lagat, busade lite med hunden Lola och började sen jobba igen. Vid 18 kom Ana hem efter lite ärenden och vi gick direkt till gymmet. 30 minuters uppvärmning på löpbandet. Jag hatar löpband, men på tv:n framför mig pågick karate VM (tror jag att det var). USA-Canada, vilket var lite oväntat intressant och fick tiden att rinna iväg. Casio, den enda instruktören på gymmet som kan någorlunda engelska, körde verkligen med mig. Det var dags för armarna vilket, bokstavligen talat, inte är min starka sida. Men det var nog den bästa armträningen jag haft. I vanliga fall brukar jag tycka att armträning bara här riktigt plågsamt (för man kan ju inte använda sina armar efter), men nu var den både plågsam och rolig. Men hur jag nu ska lyckas tvätta mitt hår är ett mysterium. Imorgon tänker jag gå tillbaka. Blir bara mer och mer bekväm där på gymmet. Tycker verkligen om det! Vem hade kunnat tro att det finns ett sånt bra gym i en håla som Torres? 
 
Appropå träning så la tränaren från Andrés gym till på facebook. Undrar hur han hittade mig där egentligen... Men hoppas på att komma tillbaka även dit innan veckan är slut, för jag tror att det är bra att ha en annan slags styrketräning en bara gym och vikter. Plus så är sån träning roligare, kanske för att den påminner så mycket om fotbollen. 
 
Nej, nu måste jag sova. Eller duscha snarare sagt. Önska mig lycka till med håret. Lämnar er med några bilder från min tidiga morgon.
Boa noite!
 
PS. Ett av dagens projekt var att ladda ner och installera Apples nya operativsystem, OS X Yosemite. Fy sjutton vilken tid det tog. Vet ännu inte riktigt hur jag känner för det då det tagit samma riktning som iOS7 och 8 (iphone). Hoppas jag vänjer mig snart med ikonerna och nya layouten. Än har jag inte hunnit utforska nyheterna eller fördelarna med det än. DS
 
 
 
 
 

Dag 25

0 Läs mer >>
 
Måndagen den 20 oktober
Jag känner hur jag börjar komma in i en vardag. Under helgerna längtar jag till den nya veckan, för det finns faktiskt inte så mycket att göra i Torres. Under vardagarna så har jag ju hela tiden intressanta och lärorika saker att göra, medan helgen är väldigt stilla och rätt så ohändelserik. Så nu vaknar jag upp och är glad över att det är måndag. Hur många av er känner det där hemma i Sverige? 
 
Idag åkte vi ut till kontoret där vi hade det vanliga måndagsmötet med planering. Samtidigt satt jag och började fila på en av mina uppgifter jag fått. En uppgift som jag bara gör på test, se om det går. Och det är att göra en ny design till Centro Ecológicos hemsida. En riktig utmaning. De behöver en ny då deras nuvarande förmodligen skapades strax efter att internet slog igenom. 
 
Till lunch åkte vi hem och åt de som brassar brukar äta dagen efter en churrasco (läs: chuhasko). Och det är en risotto med det kvarvarande köttet från churrascon. Och oj vad gott det var. Jag som inte brukar vara jätteförtjust i risotto kunde knappt sluta äta. Ville inte sluta. Tror att vi även har några rester kvar från den så hoppas på att äta mer imorgon till lunch. 
 
Eftermiddagen var full av butia (läs: butsha). Butia är ett sorts palmträd som ger gula bär, vilka är populära att göra saft och marmelad på. Det finns många olika sorter av Butia, men den som ursprungligen kommer från södra delarna av Brasilien är på väg att utrotas, framförallt på grund av bygge och jordbruk. Så Centro Ecológico har finansierat en biolog till att göra en studie om butian här, dess betydelse och möjligheter till att återhämta sig. Biologen kom hem till Marta och hade en lång redovisning för oss, med många svåra ord, så jag förstod långt ifrån allt hon sa. Vi begav oss sedan ut i Martas marker där hon har en hel skog med butia. Jag fick låna Anas systemkamera och även om det var en Canon och rätt obekant, så kändes det som om jag blev fullständig igen. Visste inte att jag saknade känslan av att fota med en systemkamera så mycket som jag gjorde. Nu ska vi bara hitta verktyget att ladda in alla bilder med så får vi se hur det blev! 
 
Nu sitter jag framför tv:n och skriver. Tittar in på weneedtolivemore, en instagramfavorit sedan länge men en min nya bloggfavorit och förebild. Fascineras utav Apples nya operativsystem, Yosemite. Ska uppdatera så fort jag är klar här. Ätit lite utav mitt nya favoritgodis som Ana överraskade mig med häromdagen. Açai och banan godis, med extremt lite socker i, vilket gör det nyttigt naturgodis. Plus ekologiskt, bättre kan det ju inte bli?! Men ska ta och äta middag nu. Och ta en tidig ikväll för jag har riktigt tidiga planer imorgonbitti. 
 
Godnatt på er!

Dag 24

0 Läs mer >>
 
 
 Söndagen den 19 oktober
 Hela den här dagen började egentligen med gårdagsnatten. Churrascon blev sen, såklart. Fantastiskt god mat och trevligt sällskap. De som kom var Andrés och Cristiano från Centro Ecológico samt två vänner till Andrés- Ana och Fabiana. Alla är de frånskilda föräldrar. Rent tillfälle att alla samlades där? Don't think so. 
Men mat klockan elva på kvällen är inget för mig, även om det är hur gått som helst. En halvtimme senare blev jag dödstrött, ursäktade mina svenska tidiga tider och gick och la mig. Men trots min trötthet kunde jag inte sova. Varför? Jo, för churrascon fortsatte ju såklart utan mig. Hög musik gjorde att de även skrattade och pratade högt. Fick ingen ro på flera timmar. Jag tror att de inte gick förrän runt 2-3 tiden. Och då tog myggen över, som bara inte ville låta mig vara ifred. Efter ett tag fick jag fnatt, sprang upp och in i garderoben. Drog fram en låda och hittade min myggsprej som jag desperat började spruta med över hela kroppen. Sen la jag mig i sängen igen, men kunde jag sova? Nej. Myggen och mitt fnatt hade gjort mig pigg. Så på ganska lång tid kunde jag inte sova. 
 
Ja. Allt det har gjort att jag varit lite utav en zombie idag. Har knappt orkat med någonting. Men har fått lite portugisiska plugg gjort. Till lunch ville Laércio inte smutsa ner köket efter att det städats upp efter churrascon så då tog vi bilen 1,5 km till en restaurang istället. Jag tycker det är så märkligt. Skulle jag köpa mat på Palmyra skulle jag aldrig ta bilen ner. Och det är dessutom en fin promenad vid lagunen så att ta bilen tycker jag är märkligt. 
 
Nu till kvällen åkte jag, Ana och Daniel till stranden, precis som förra veckan. Jag tycker det är riktigt mysigt att folk samlas på söndagskvällen vid stranden för att umgås och dricka te. Vi tog en liten omväg och åkte upp på kullen som ligger där. Och oj va fint det var! Plus en ordentlig backe upp, så tänker planera om alla mina spring och powerwalks rundor. Höjdpunkten för idag om man ska hedra sina göteborgsgener lite. 
 
Idag ställdes även tiden om, så nu är jag bara fyra timmar efter er i Sverige! Kanske blir lite enklare planera skypesamtal då. Hade förresten i helgen även skypesamtal med Sebastian, Sacharias och Håkan. Många kloka och nyfikna frågor från S1 och S2. Saknar de små killarna. Sen hade jag ett kort även med Linnea, en helt klart saknad röst. 
 
Nej. Nu är klockan halv elva och jag behöver ta igen sömn. Boa noite!

Dag 23

1 Läs mer >>
 
Lördagen den 18 oktober
Dagen började med ett hopp av sol då en skön värme strömmade in när jag öppnade balkongdörrarna. Sedan ett samtal hem via skype. Fick sitta med vid lunchbordet på Orrfjärdsgränd igen. Ja, lite jobbigt var det, jag blev tårögd. Men skönt att se familjen igen, om så bara för femtio minuter. Mitt under samtalet fick himlen ett sammanbrott igen. När jag sagt hejdå till Saga, mamma och pappa började även åskan mullra. Än en gång precis ovanför oss. Frukost och sedan ut i ovädret för att besöka bondens marknad 100 meter bort. Och tack för att jag har en vattentät kamera, och ett par havaianas (gummistövlar används inte här vid regn inte). Vägarna var helt översvämmade och vid marknaden stod bönderna och höll upp sin presseningar så att de inte skulle falla ihop av det tunga vattnet. Det blev inget längre besök. Ana sprang mest runt hos alla bönder, köpte mjölk från en, ägg från den andra och frukt från en tredje. Samt bytte ord med varenda en. Men ja, Ana är inte den som gör saker snabbt så ett litet tag tog det. Ibland påminner hon väldigt mycket om min farmor. Snäll, social och engagerad. Ska prata med alla och dricker kaffe väldigt långsamt. Hem fick vi skjuss av Andrés så vi skulle slippa gå igenom sjön som vägen förvandlats till. 
 
Lunch och sen dags för dagens aktivitet: bullbak. Riktigt goda blev dem trots att det inte var riktigt svenskt smör. Brasilianskt smör tycker jag är lite läskigt. Det kan stå ute i 25 grader i tre dygn utan att förlora sin form. Bullar och ett glas kall mjölk. Underbart. Sedan har det blivit blogg och CV skrivning framför Sagan om Ringen. Sånt där mysigt man gör under regniga dagar. 
 
Nu till kvällen blir det ännu en churrasco (grillkväll, BBQ), dock med lite mindre gäster. Jag ska gå upp till mitt rum och byta om innan de kommer. Ska bli så gott. Hoppas att gästerna vill äta lite bullar också då vi har ett överflöd av dem. Visst kommer Daniel säkert äta upp hälften (sån kakgris som han är) men den andra hälften måste också ätas upp. För mig räcker det med två jag ätit idag. Känner mig duktig som bara ätit två, jag som är sån bullälskare.
 
Några planer för imorgon har jag inte. Men någon slags träning i alla fall, sen om det är springning runt lagunen eller på gymmet vet jag inte. Antar att vädret får avgöra den saken.
 
 
 
 
 

Dag 22

0 Läs mer >>
I brist på bilder från en väldigt ohändelserik dag så blir det den här, en av mina favoriter från i somras. Nästa gång ska jag fota även de dagar då det inte händer så mycket.
 
Fredagen den 17 oktober
En otroligt lugn dag. Jag vaknade tidigt och gjorde mig i ordning som en vanlig dag. Men ingen var vaken. Och ingen vaknade förrän till nio tiden. Men något snabbt iväg åkande till kontoret blev det inte, nej det regnade för mycket. Så Ana bestämde sig för att vi skulle jobba hemma istället. Vilket var väldigt skönt för jag fick mycket gjort av lite allt möjligt. Bland annat sortering av bilder och research om kooperativ. Dagen var fylld av åska och regn. Blixtarna dundrade ner i hus inte långt ifrån oss, vilket gjorde att fönstrerna skakade ordentligt.
 
Till kvällen slutade det regna och konstigt nog blev det ganska varmt. Jag och Ana gick till gymmet runt hörnet och fick oss en ordentlig omgång. Tydligen hade jag varit efterfrågad och ägarna lyste upp så fort vi kom in genom dörren. Det kan inte vara ofta de har utländskt besök på gymmet. Men tyvärr slutade med att jag låg ner på golvet på grund av extrem yrsel och förlorat hörseln på ena örat. Hade druckit ovanligt dåligt under dagen och med flera övningar där huvudet är lägsta punkten så funkade det inte riktigt. Men fick en riktigt bra träning igen på det gymmet och kommer nog gå tillbaka till helgen. 
 
Till kvällen kom Andrés över på ett glas vin. Jag somnade i soffan framför en film om Che Guevara, tiden innan revolutionen där han blev en ikon. En film om hans motorcykelresa genom nästan hela Sydamerika. Bra och mysig!
 
Egentligen var det meningen att vi skulle åka till Florianopolis i helgen för att hälsa på Tiago och Gabriel. Men nej, så blev det inte. Åskvädret vi har haft här hela veckan har nu vandrat vidare upp över landet till Flori. Så det blir ytterligare en helg i Torres och Flori blir någon annan vecka. 

Dag 21

0 Läs mer >>
 
Nu efter en och en halv vecka kan jag enklare berätta om vad det är jag egentligen gör här i Brasilien. Jag praktiserar på organisationen Centro Ecológico som verkar mest i delstaten Rio Grande do Sul men även i Santa Catarina, i södra Brasilien. Ana och Laercio, som jag bor hos, är var några av dem som grundade organisationen. Dem träffade varandra på universitetet där båda utbildade sig till agronomer på åttiotalet. Vid samma tidpunkt började konsekvenserna av den så kallade gröna revolutionen- då utvecklingsländer uppmanades att använda kemiska bekämpningsmedel för att maximera skördarna och mätta alla hungriga- synas. Bland annat så föddes bebisar med fruktansvärda missbildningar och bönder drabbades av svår cancer. Många trodde att det var guds vilja eller att det hade med generna att göra. Ana och Laércio trodde dock att det måste ha en mer rimlig förklaring och misstänkte att det var bekämpningsmedlerna som var boven i dramat, vilket gjorde att de började ifrågasätta det oekologiska jordbruket. Men lärarna på universitetet tyckte de bara var galna som påstod något sådant. 
 
Ana och Laércio började hjälpa bönder med teknisk rådgivning tillsammans med några andra som tänkte i samma banor som dem. De blev större och så skapades Centro Ecológico. 
 
Centro Ecologico förespråkar ett annat sätt att odla. Det kallas skogsjordbruk eller agroforestry (naturskyddsföreningen försöker döpa om det till trädjordbruk, vet inte varför) och är en komplex teknik som går ut på att härma regnskogens system, där olika grödor växer i olika skikt. Exempelvis kan lågväxande açaibuskar varvas med mellanhöga bananplantor som får skugga av högre träd. Arterna samspelar med varandra på sätt som gör att bonden kan odla utan både gift och konstgödsel. Alltså odlar bonden efter naturliga mönster. Går du in i en agroforestry odling märker du det inte riktigt, för det ser ut som en vanlig skog. Det finns många fördelar med agroforestry men bland annat bidrar det till en högre biologisk mångfald, minskade koldioxidutsläpp och bättre levnadsförhållande hos bönderna. 
 
Bönderna slipper inte bara att utsätta sig för giftiga kemikalier, utan med agroforestry så har de möjligheten till att kunna försörja sig själva. Istället för att bara plantera till exempel kaffe, så planterar de även bananer, açai, maracujá, rötter, kål, sallad, potatis och tomater. De kan blanda lite hej vilt egentligen och bestämma helt själva. Det gör att de kan bli helt självförsörjande på mat. Samtidigt blir de inte lika beroende av kaffemarknaden eller om de får en dålig skörd på kaffebönorna, för då har de flera olika produkter som de kan sälja och försörja sig ekonomiskt på istället. Bilden här under är ett exempel på agroforestry. Det är från när jag var på en gård och hjälpte till. Nu vet jag tyvärr inte exakt vad för växter och träd som stod här men det var mitt i deras plantage. Vad skulle ni tro att det var om ni kom in här? 
 
 
 
Runt om i Rio Grande do Sul har det även skapats, med Centro Ecológicos initiativ, marknader för bönder under helgerna. Som Bondens marknad på Söder, ni vet vid Skrapan? Det gör att bönderna inte längre behöver sälja till en så kallad andra hand. Den andra handen gör att bönderna får väldigt dåligt betalt. Med att sälja på marknaden har de själva kontrollen över priserna på sina produkter. Samtidigt som det gör bönderna gott blir det även en tjänst för konsumenterna. De får bättre koll på produkterna, hur de produceras och vem som gör det. Om man ska lägga på ytterligare en fördel är att maten produceras och säljs lokalt vilket gör att matmilen (transporten av maten) minskar vilket är bättre för miljön. 
 
Centro Ecológico arbetar även med att engagera barn väldigt mycket i det ekologiska jordbruket. Bland annat så tar de skolor till bondgårdar och bönder till skolor, där barnen får lära sig om växter och miljö. Detta för att barnen ska få en bättre inställning till miljö och jordbruk men också för att minska den pågående urbaniseringen. Länge nu har det pågått en trend att flytta in till storstäderna, men den är inte hållbar längre då det inte finns tillräckligt med jobb i städerna och det blir färre lantbrukare som pressas till att producera ännu mer. Vilket är ohållbart. 
 
Något jag ännu inte har upplevt men hört talas om är Centro Ecológicos fröbank. Jag tror att den ligger i Ipê som jag ska till om en månad. Brasilien har världens största GMO odlingar som är ett hot mot naturens ekosystem. Om GMO frön sprids ut i naturen riskerar naturliga arter att bli förvrängda och få nya egenskaper (tex potatis som kan odlas i minusgrader pga att den har en gen från en lax). Och jag tror att det är en av anledningarna till att Centro Ecológico skapade sin fröbank, där de förvarar fröer från massvis av olika växter och arter. På ryktesväg har jag hört att det även finns fröer av växter som är näst intill utrotade dessutom. Ska bli kul att få komma dit och se! 
 
Men, det mest aktuella nu är att jag håller på att förbereda mig inför en presentation som jag ska ha i november. Den ska handla om svenska kooperativ. Jag har endast börjat min research men kommer förmodligen prata lite om Arla, LRF (Lantbrukarnas Riksförbund) och Fram (En kooperativ handelsbutik). Arla är ju ett enormt stort kooperativ som ägs av bönderna så att inte prata om det vore ju ett misstag. Fram är en butikskedja, med två butiker i Göteborg, som bara säljer ekologiskt och rättvisemärkta varor. Tänkte att Fram kan vara en bra jämförelse med Eco Torres och Coopet som är två handelskooperativ här. Det hela är en spännande utmaning i alla fall!
 
Jag skriver även brev till vängruppen på Framtidsjorden i Sverige. Det gör jag för att uppdatera dem om vad som pågår på Centro Egológico. Varför vill dem veta det? Jo, för att de stödjer Centro Ecológicos arbete genom stöd från SIDA. Och det vore ju hemskt tråkigt om det upphörde på grund av brist på uppdateringar!
 
Hoppas på att ni har fått en lite bättre blick på vart jag är och vad jag gör. 
 
Måste medge att lite text är taget och delvis ändrat från Naturskyddsföreningen, men det är bara för att de skrev en så bra artikel om Ana, Laércio och Centro Ecológico. .

Vad gör jag?