0 Läs mer >>
 
 
 
Fredagen den 12 december
Dagen började ungefär som en dagarna brukade i Torres, men slutade inte alls så. I och för sig har nästan alla dagar sett annorlunda ut men den här stod ut. På vägen in till kontoret pratade jag och Ana om hur vi skulle lägga upp eftermiddagen. Jag hade lite saker att fixa och köpa innan jag lämnade Torres. Det här var också min allra sista dag i Torres. Så en massa adjö var tvungen att sägas. På kontoret var allt lugnt och som vanligt däremot. Vi jobbade fram till tolv tiden och utan att jag märkte det hade Diana, ena receptionisten, försvunnit. Paula var på väg ut genom dörren när jag hajade till så jag sprang ut efter henne och sa hejdå. Strax efter det skulle vi åka, så jag passade på att tacka för alltihop och gav dem handdukar med älgar på. Sidelong, Nelson och Miriam var borta, så det var bara Cristiano, Giselle och Ana som var där. Hade alla varit där hade jag nog haft väldigt svårt att prata, rösten bröt sig en del. Jag sa hejdå till Cristiano, för Ana hade inte berättat för mig att vi skulle träffas senare. Jag, Ana och Giselle åkte till en restaurang vid en bensinmack i Três Cachoeiras. Där planerade vi eftermiddagen lite mer, för den skulle bli rätt rörig och stressad. Ana skulle nämligen ha en massa möten och göra saker samtidigt som jag behövde åka runt. 
 
Efter lunch åkte vi till banken i Três cachoeiras, där Giselle och Ana löste problem med Centro Ecológicos konto. Efter det åkte vi mot Torres. I bilen bestämde vi att Giselle skulle följa med mig under eftermiddagen, så vi fick umgås lite. Ana körde hem först Giselle så hon fick byta om och sedan åkte vi och lämnade en massa leksaker hos Anas vän. Leksaker som skulle bli julklappar till alla barnen i deras community. Efter det lämnade Ana av mig hemma så jag fick byta om till träningskläder. Hon själv åkte tillbaka för att slå in alla presenter. Giselle kom några minuter senare och hämtade upp mig. Vi åkte in till stan och utförde en massa ärenden. Bland annat köpa saker från Eco Torres, så som mate (te). Visade sig att butiken inte tar mitt kort så jag fick gå till banken och ta ut nya. Sedan åkte vi till café Nobel, ett café blandat med bokaffär. Där mötte vi Ana och efter ett tag dök även Liege upp. Jag kunde ju inte åka utan att säga hejdå till Liege. Vi drack kaffe och hade riktigt trevligt. Pratade om språk, svenska politiken och att Liege håller kurser för immigranter i och utanför Torres. Tydligen kommer det en del människor från bland annat Senegal, som inte kan ett ord portugisiska, franska eller engelska. Tufft att hålla språkkurser då! 
 
Rätt överraskad fick jag en present av Liege, en bok på portugisiska som tydligen ska vara skriven av en väldigt bra författare och vara lättläst. Av mig fick hon en marabou, frukt och mandel. Visade sig att hon ska till Sverige och Stockholm i juni nästa år (hon har en son som pluggar i uppsala) så vi sa att vi måste träffas när hon kommer. Någonstans i fikat var Ana tvungen att springa till nästa möte. Efter en timme var Liege tvungen att gå, men strax efter kom mannen som är ansvarig för EcoTorres och anslöt sig till mig och Giselle. Innan hade jag druckit en riktigt god cappuccino (inte en europeisk, en brasiliansk), som smakade lite som pepparkaka, men jag beställde även en fruktsallad då jag var tvungen att äta något innan. Ana kom, likaså en kvinna jag tidigare inte träffat och Rogerio med hans och Gieselles dotter Beatriz. Jag, Giselle och Beatriz tog bilen, åkte ett varv vid stranden och upp på fyrberget. Så jag kunde se hela Torres en sista gång. 
 
Giselle lämnade sedan av mig vid gymmet. Sista gympasset gick rätt bra, men jag var lite för stressad. Jag kom in på gymmet klockan sju och halv sju var det sagt att vi skulle äta middag. Men jag lugnade mig och lät träningen ta den tid den tog, för att undvika skador. Casio kortade även ner träningen med två övningar. Efter det var bara att säga hejdå till alla instruktörer på gymmet. Fick ett kort på Casio och Casio innan jag gick. När jag kom hem fanns det ingen tid till att stretcha och eftersvettas. In i duschen på en gång och sedan påklädning och ut genom dörren. 
 
Vi åkte till en av restaurangerna vid floden, nära stranden. Fiskrestaurang men de hade mycket annat också. Giselle, Rogerio, Beatriz och Cristiano kom. Det var trevligt och mysigt. Jag och Daniel delade på en stor köttbit som var fantastiskt god. Giselle var alldeles för snäll, som hon alltid är, och gav mig en hejdåpresent. En handduk med fotbollslaget Flamengo, som jag då i stunden uppfattade var Internacional, bara för att de retats med mig till att köpa något med internacional till mig. Ett par havaiianas, två små flaskor bananolja och ett portugisiskt lexikon. 
 
Det var en väldigt trevlig kväll, även om jag i slutet var väldigt trött efter alla ärenden, träning och farväl. Vid tio tiden sa jag det sista hejdået till Cristiano, Rogerio och Beatriz. Giselle skulle köra mig till bussen dagen efter. Lyckades bara bli tårögd, som tur var. Efter det åkte vi hem och jag gick och la mig på en gång. 

Dag 76

1 Läs mer >>
 
 
 
 
Torsdagen den 11 november:
Att göra frukost i röran var förvånansvärt lätt ändå. Medans jag åt kom byggarbetarna och började dagen. Själv åkte jag, Anna och Laercio till kontoret kvart över åtta. Därifrån åkte jag direkt med Laercio och Paula till ett möte i Morro Azul. Paula är egentligen sekreterare/receptionist på Centro Ecológico, men på det här mötet skulle det finnas en barnvakt så att även kvinnorna skulle kunna delta. Men trots att Paula agerade barnvakt så var det inte många kvinnor som kom. Tre stycken, varav två hade barn med sig. Sedan hade Marcelo även sin son med sig. Men på runt tjugo bönder var bara tre kvinnor. Tråkigt att de inte är med på mötena. De har minst lika mycket att säga, om inte mer om vissa saker. 
 
Laercio hade i alla fall en presentation om bönder från andra länder. Om hur de levde, arbetade och vad de producerade. Bland annat visade han upp fina bilder från Bolivia, Mexico och Moçambique som han varit i nyligen. Ana sa att han skulle prata om Eco Vida, vilket skulle vara bra till mitt brev, men han nämnde inte det en enda gång. Det var många sidor på presentationen som han hoppade över och Eco Vida kan ha varit en del av det. När han var klar började bönderna diskutera hur de kan ta lärdom av det de fått reda på och inspireras av. Under hela mötet skickades chimarrãon runt, varav en var lite fint pyntat med stjälkar från en färsk kryddväxt. 
 
Lunch åt vi även där, i den stora salen som både var en fotbollsplan och festlokal. En man berättade för mig att det var där nyårsfesten skulle hållas med tre olika band och fyrverkerier. Hela grannskapet skulle komma, vilket då betyder hela kommunen Morro Azul, alltså runt åttio personer. Samma man visade mig rion efter lunchen. Precis bredvid där vi var fanns en lite drömskt vacker rio med massvis av fiskar i. Han matade dem med överblivet ris från lunchen. 
 
Laercio hade försvunnit utan att någon hade märkt det. Jag hade fått berättat för mig att jag skulle åka hem med Nelson, som också var där, men Paula trodde att hon skulle åka hem med Laercio. Nelson visste inte att han skulle skjutsa hem mig och hade dessutom inte möjlighet till det heller. Vi försökte ringa Ana och fråga vad vi skulle göra, men det var lönlöst för täckning fanns det inte någonstans. Det slutade med att vi fick åka med en äldre man in till Três Cachoeiras. Jag som, efter bilkrocken i Fortaleza, inte vill sätta mig i en bil med vem som helst här i Brasilien tyckte det var lite obehagligt. Jag har trots allt lyckats ganska bra att åka med personer jag litar på och som kör relativt bra. Men den här mannen var lite lätt distraherad och svängde alltid lite på bilen när han skulle växla. Skönt nog anpassade han sin hastighet till sin förmåga att köra, så på vägar jag 100 km/h på med Cristiano åkte jag istället 40 km/h med den här mannen. 
 
Paula ojjade sig något väldigt över sitt hår då det regnade. Hon hade hade tydligen åtta olika produkter i sitt hår. Jag som bara drar igenom borsten i mitt hår på morgonen och gör inget annat med det efter det. Stackars henne vad lång tid det måste ta för henne att göra sig i ordning på morgonen. Men rätt fåfäng är hon, när det gäller sitt utseende, så hon kanske gillar det. 
 
Med ett paraply lånat från Coopet, butikkooperativet i Três Cachoeiras, gick vi till Eco Nativa. På vägen försökte jag prata och lära känna Paula lite, något jag inte haft möjlighet till förut, men fick ingen direkt respons. Hon dödade alla frågor så fort hon fick dem med ett kort svar. Märkligt... 
 
På Eco Nativa fick vi vänta rätt länge på Sidelong, som höll på att skriva ut en massa saker. Jag började rita igen, vilket jag gjort en del under dagen (för att kunna koncentrera mig bättre på att lyssna). Fick också väldigt mycket beröm under dagen för vad jag ritade, även om det bara vara kladd, vilket var kul. Men så småningom åkte vi, jag, Paula och Sid, till Centro Ecológicos kontor. Där fick jag vänta ytterligare ett tag på att Laercio skulle bli klar med sitt arbete (Ana hade sagt att jag inte skulle ta med datorn, så jag kunde inte jobba) och sen åkte vi hem. På vägen pratade vi om hur hans resa till Mexiko hade varit, vad han och Helena (hans dotter som bor där) hade gjort och matkulturer i olika länder. Om det är någon man ska prata matkulturer med så är det Laercio, som har rest mycket och älskar mat. Fick reda på att i Mexiko har dem chili på glassen. Knasigt värre!
 
Till kvällen skulle jag och Daniel julpyssla. En slags snögubbe som jag misstänker att han fått från Maria från Framtidsjorden, när hon bodde där i några dagar (medan jag var i Ipê). Men det var ett rätt trixigt julpyssel vilket gjorde att Daniel tappade tålamodet, fejkade en skada och gick och satte sig och tittade på youtubefilmer istället. Blev lite irriterad på att han han gjorde det och inte sa att bara inte ville göra det mer. Men men, hans förlust med att inte få några snögubbar. Familjen åkte sen till sitt spiritmöte de har varje torsdag. Jag åt och gick och la mig när de kom hem. 
 
 
Bilder kommer strax
 

Dag 75

0 Läs mer >>
 
 
 
Dag 74
Vid åtta mötte vi upp kvinnorna från Torres och Maria utanför kyrkan i Ipê. Vi satte oss i deras buss och åkte till Alis mammas hus. Hon hade en stor och väldigt fin trädgård (eller mindre lantgård). Där ville Maria José visa kvinnorna fördelarna med att lägga på träflisor på odlingarna. Det skyddar mot solen och håller kvar mer vatten. Alis mamma är nog en av de snällaste tanterna jag träffat på den här resan, och jag har träffat många. Eller tant är hon nog inte egentligen, Ali är bara fem år äldre än mig så hennes mamma kan inte vara mycket äldre än mina föräldrar. Men hon ser ut att vara strax under 70... Hon hälsade iaf så gott från Ali, då jag inte kunnat eller skulle hinna säga hejdå till henne. 
 
Efter det åkte vi till en bondefamilj som planterade kryddor och sallad på ett lite annorlunda sätt i ett växthus. Åskan låg i luften och jag hade huvudvärk. När vi kom dit fick jag dessutom en rejäl mensvärk och illamående så allt jag ville göra var att sitta kvar i bilen egentligen. Inte riktigt bra tajmat. 
 
Där på gården köpte alla kvinnor med sig något hem. Flera kilo vitlök och olika kryddväxter- sånt som inte är lika lätt att köpa/odla hemma. Efter det åkte vi till Ipê igen och åt lunch på samma restaurang som dagen innan. Så fort jag var klar gick jag upp för den långa backen (inte riktigt kul i det tillståndet jag var i) för att packa det sista och lägga ner väskorna i bilen. Sara, Maria Josés syster var där och önskade mig en trevlig resa hem till Sverige även om den inte sker på några dagar. Jag gav Maria José och Flavio ett set med kökshanddukar och en marabou choklad kaka- helnöt, som råkar vara Maria Josés favorit. Jag gav dem även ett set till och bad dem att ge dem till Ali. Det har varit kul att åka runt med henne och lära känna någon i ungefär ens egen ålder som ser livet på ett annorlunda sätt från en själv. 
 
Sedan bar det till Centro Ecológicos och Eco Nativas kontor där det blev ännu mer storshopping för några av damerna. En av kvinnorna tror jag inte förstod att jag var svensk eller att jag inte arbetade på Centro Ecológico för hon kom till mig hela tiden och frågade om saker jag inte hade någon aning om, vilket Maria José snabbt svarade på istället. Över huvudtaget verkade kvinnan ha en lite knasig världsbild då hon ställde flera märkliga frågor. 
 
Jag sa hejdå till Fernanda, Elaine och Elaines dotter Eloisa och uppgav mitt passnummer till busschauffören som ville ha det av någon anledning. Sedan sa jag farväl till Maria José och Maria från Framtidsjorden som skulle stanna i Ipê ett litet slag för att sedan åka vidare. Och så hoppade vi på bussen. När vi rullade ut från parkeringen såg jag ur Ali klev ut från sin bil. Knackade och vinkade till henne, men insåg efter någon sekund att det var tonade rutor så hon kunde inte se mig. Hon verkade inte höra för den delen heller. 
 
Så fort vi kom ut på den lite större, farliga vägen satte kvinnorna på en cd i tv:n som fanns i bussen. En slags samling av Padre Alessandros sånger i ett katolskt tv program. Jag respekterar nästan all slags religion men när smörsångandet från den katolska cowboy prästen i tighta jeans, brett bälte, lite för tight tröja och stor hatt började höll jag på att dö. Hoppades på att det bara var tillfälligt, men nej. De lyssnade, tittade och sjöng med i det under alla fyra timmar hem. Jag klarade inte ens av fem minuter så jag tog på mig hörlurar och skruvade upp volymen på spotify ganska högt. Tittade även på två filmer: Chalet Girl (taggade inför Vålådalen) och Last night (filmen med sån speciell känsla och är så bra). 
 
I Três Forquilhas lämnade vi Celie och i Três Cachoeiras alla andra kvinnor. Jag fick åka själv till Torres med busschauffören, som tur nog bodde i närheten av Ana, så det blev inte världens omväg för honom. 
 
Jag kom tillbaka till något helt annat. Renoveringen är i full gång här. Väggar har slagits ner och sats upp. Sandhögar ligger här och där och det är egentligen världens röra på nedervåningen. Ana hittar inte i sitt egna hem längre. 
 
Men det var oerhört varmt och fuktigt. På grund av det kände jag att jag ville tillbaka direkt till Ipê. Men det kändes lite bättre när jag fick i mig lite mat, açaí och fick catcha upp lite med Ana. 
 
Bilder kommer strax.

Dag 74

0 Läs mer >>
Jag känner hur jag bara halkar efter mer och mer. Jag skriver inte för att jag inte har tid, för det har jag. Gått om dessutom. Jag skriver inte snarare sagt för att jag prioriterar annat. Och för att jag gör annat nu under den tid då jag brukade skriva. Att vara här hos Maria José och Flavio är som att vara på en retreat eller något liknande. Allt är lugnt, ingen stress, äter det man mår bra av, trädgårdsarbete och chimarrão på kvällen. 
 
Torsdag den 4 december:
Jag och Maria José åkte in till Caxias do Sul vid lunchtid. På vägen det pratade vi om den vägen som alla stora tunga lastbilar genar genom, trots att vägen inte är gjord för sån tung trafik. Det dör människor på vägen ofta då den är så krokig och farlig. 
Vi åkte till en restaurang i en park. Riktigt fin men billig, så som alla bufféer är i Brasilien. Där gick vi på lunchmöte med två män från ett kooperativ och Leandro. En av männen hade jag träffat dagen innan men inte pratat så mycket med. De båda var rätt intresserade av Sverige och var framförallt nyfikna på att se programmet Globo Reporter när det skulle handla om sverige på fredagen. 
Efter lunch och vi och handlade i en butik som var delvis ekologisk. Jag köpte schampoo och balsam då mina små flaskor från hotellen vi bott på börjar ta slut. Inga ekologiska fanns det men i alla fall inte testade på djur. Efter det åkte vi hem till Sara, Maria Josés syster. Där lämnade Maria José av mig och åkte ner på stan igen för att åka och besöka en gammal tant med sin syster. Jag har ju träffat Sara och hennes man förut, men aldrig förstått att de var så rika. Gigantiskt hus med rätt traditionell överklass stil. I garaget stod en porsche med ett överdrag på sig. Jag blev placerad i vardagsrummet framför en sinnessjukt bra tv. Hittade Sagan om ringen på portugisiska på en kanal och tittade på den. Efter ett tag kom en av hushållerskorna och frågade om jag ville ha frukt. De hade dukat upp bara för mig. Banan, melon och papaya. Och en karaff apelsinjuice på det. De lät mig inte heller skära upp frukten själv, trots att jag sa att jag kunde göra det. Kände mig något oehört, lite obehagligt, bortskämd. Är det så livet är för överklassen? De skär inte ens upp lite melon själv när de ska ta ett mellanmål? 
När vi skulle åka he ringde Flavio och berättade att det skett en olycka på den farliga vägen. Bromsarna på en tankbil hade inte klarat av vikten på fordonet eller lutningen på backen så trots bromsning så gick det för snabbt. Tankbilen körde rakt in i en bergvägg. Föraren dog på en gång och 60 000 liter diesel läckte ut och började brinna. Otroligt nog var lastbilschauffören den enda som dog. Ett mirakel på den vägen måste jag säga. 
Så jag och Maria José fick ta en helt annan väg som var en timme längre. Dessutom vackrare. Och konstigt nog inte så trafikerad heller med tanke på olyckan. Vi kom hem vid nio, fast det kändes som tolv på natten. En rätt lång dag. 
 
Fredagen den 5 december:
Jag jobbade hemma hela dagen. Till seneftermiddagen tog jag en promenad genom Ipê, vilket nästan blir en träning i dem backarna. Jag gick in på ett apotek, där jag köpte några nagellack. Pratade med expediten som påminde mig om det svenska programmet. Men Maria José hade ingen tv så jag hade inte möjlighet till att se det när det sändes. Istället satt vi i trädgården, knäckte nötter, drack chimarrão och pratade. 
 
Lördagen den 6 december:
Marknad på morgonen. När vi kom hem åt jag en ordentligare frukost och tittade på Globos repotarge om Sverige. Väldigt romantiserat, som väntat. Vid tio tiden åkte jag och Maria José till Antonio Prado. MJ för att hon skulle lämna in några saker på lagning hos skomakarn och jag för att jag ville köpa lite saker- bland annat en cujja och en bomba. Muggen och sugröret man har till att dricka chimarrão i. Vid halv ett sprang vi snabbt in på ett bageri som höll på att lunchstänga och köpte två bakverk som är typiska för regionen. Väl hemma drack vi den gröna juicen till lunch. Vid halv fyra tiden började de laga mat, friterad mandioca rättare sagt. Jag har aldrig varit riktigt förtjust i friterad mat men oj vad det var gott. Något annorlunda!  Kvällen avslutades med chimarrão och nötknäck i trädgården. 
 
Söndagen den 7 december:
Vi åkte till Peda och hans familj i Antonio Prado vid tio tiden på morgonen. Satt där och pratade länge. Lekte med hans flickor, som älskade att hoppa hopprep. När vi åkte befallde den lilla tjejen, Carol, att MJ och Flavio alltid skulle ta med mig i framtiden när de kom på besök. Lite svårt kanske. Vi åkte hem sedan och lagade lunch. Det fanns inte mycket juice kvar så vi lagade pizza- Maria Josés favoriträtt. Pizza Portuguesa rättare sagt, med tomatsås, ost, lök, kokt ägg och ännu mera ost. Trodde inte att det skulle vara gott men det var det! På eftermiddagen skypeade jag med farmor och Cilia i en timme och fyrtio minuter. Trevligt! Till kvällen kom Peda med familj förbi oss istället och drack chimarrão, spelade lite fotboll med Carol och Raquel. När det mörknade vid åtta åkte de hem. 
 
Måndagen den 8 december:
På förmiddagen skulle Maria José in till Antonio Prado för att fixa lite småsaker så jag följde med henne. Medan hon gjorde sitt gick jag runt och kikade på stan lite mer. Den är riktigt fin! Innan vi åkte hem stannade jag och Maria José och köpte ett bakverk till henne igen, hennes favorit. Till lunch gjorde de ny grön juice och vid fyra tiden gjorde vi tapioca. Till kvällen blev jag seg och tung i huvudet. Strax efter började det åska och regna. Istället för att sitta i trädgården och knäcka nötter och  dricka chimarrão fick vi sitta i garaget och titta ut på trädgården. Efter ett litet tag gick vi upp och satte oss på balkongen istället. Pratade, lyssnade på åskan och såg på blixtnedslagen. 
 
Tisdagen den 9 december:
Klockan nio var det dags för seminarium om oljor. Några kvinnor från Torres hade kommit upp till Ipê tidigt på morgonen. Med i den gruppen kom även Maria från Framtisdjorden. Måste säga att det var rätt skönt att prata svenska igen. Elaine och Regina höll i en genomgång av de essentiella oljorna och hur de producerades. Riktigt intressant! Lunch åt vi på en restaurang inte långt ifrå centrum av Ipê. På eftermiddagen var det ännu mer seminarium och demonstrationer om hur det gick till. Vid fem avslutades allting. Kvinnorna från Torres och Maria åkte till hotellet i Antonio Prado och jag gick hem. Kände mig riktigt ofräsch efter den varma dagen så tog en dusch och åt en snabb middag. Sedan åkte jag och Maria José ner till centrum igen och mötte upp kvinnorna och Maria på en skola. Där gick vi på en kurs som Maria José skulle hålla i. En frivillig kurs för vem som helst i kooperativt handlande (om jag förstod det rätt). Nästan alla från Centro Ecológico i Ipê undervisar i kursen, men vid olika tillfällen. Nu var det MJs tur och hon höll en enkel genomgång om nanoteknologi (vilket är så intressant!). Skulle gärna velat veta mer men då många av de som satt i lokalen inte hade mer än fyra år i skolan så var MJ tvungen att hålla allt väldigt grundläggande. Kursen slutade vi halv nio och vi åkte hem igen. Min axelväska gick sönder, vilket var tråkigt, men den går nog att laga. Jag packade och gick och la mig. 
 

Dag 69-73

0 Läs mer >>
 
 
 
 
Onsdagen den 3 december
Under hela natten vräkte regnet ner. Sov något extremt gott trots inga andra i huset. Men vid fem på morgonen var det dags att vakna, titta på julkalendern, göra sig iordning och snabbt äta frukost. 06.30 svängde Ali in på gatan och jag sprang ner. 
 
Vi började med att åka den vanliga vägen mot Caxias do Sul, men när vi åkt 20 minuter och nästan kommit till bron blev det stopp. En låååång kö av bilar och lastbilar stod helt stilla. Många förare stod ute på vägenoch pratade med varandra. Vi stannade där i 20 minuter och väntade på att det skulle börja röra sig. Men det gjorde det inte. Så efter råd av andra åkte vi tillbaka hela vägen och tog en annan väg, som var något längre och sämre underlag. 
 
Vi åkte till Garibaldi, en stad som ligger ungefär två timmar härifrån. Den är väldigt känd för sitt vin. I staden finns nämligen ett gigantiskt vinkooperativ. Där hade vi möte med några bönder om CETAP. Kooperativet bjöd på vindruvsjuice (både röd (lila?) och vit), bubbelvatten och kaffe. På ena väggen hängde det fullt med inramade diplom, erkännanden och vinster. Lite här och var stod det troféer. I en hylla nära fönstret stod alla viner de tillverkar. Efter mötet kunde jag gå runt och titta på tavlorna. Förstod att Brasiliens bästa mousserande vin kom från det här kooperativet. Flera internationella erkännanden och vinster hade de också. Många bronsmedaljer för deras mousserande vin Moscatel i tävlingar i Frankrike, Californien och så vidare. Det kändes på något sätt lite lustigt. Kanske för att mamma och pappa aldrig riktigt talat gott om brasilianska viner. Utanför lokalen luktade det lite märkligt. Det luktade på ett sätt vin, men ändå inte. Hade svårt att bestämma mig för om jag tyckte om lukten eller inte. Strax ovanför kooperativet gick ett ånglok som lät extremt högt. Ett tåg för turister som gick ut ur staden och visade de vackra omgivningarna där alla druvor odlades. 
 
Efter mötet åkte jag, Ali och Leandro in till centrum och åt lunch på en väldigt stor bufférestaurang. När vi var klara anslöt sig en annan agronom och en man jag inte förstod vem han var. Dagen efter, torsdag, skulle jag träffa honom igen, José Paulo, vid en annan lunch. 
 
Efter det åkte vi hemåt, med ett snabbt stopp i Farrupilho, en stad strax utanför Caxias do Sul. Vi kom hem vid  tre tiden och både jag och Ali var rätt trötta vid det laget. Till kvällen kom Maria José och Flavio hem från Porto Alegre, rätt trötta dem med. Fick reda på att det skett en smärre olycka på bron som går till Ipê. Det var därför det hade varit sån kö ner till bron på morgonen. På något sätt hade lasten släppts från lastbilen och mängder av potatis hade åkt ut och gjort det omöjligt för fordon att passera. Bron hade varit stängd i sex timmar efter det, för att röja undan. Ingen dog dock, som tur var. 
 
Alla gick vi och la oss rätt tidigt. 
 
 
 

Dag 68

0 Läs mer >>
 
 
 
Tisdagen den 2 december
Maria José och Flavio åkte till Porto Alegre idag. Varför vet jag inte, men de kommer inte hem förrän imorgon. Så nu ligger jag här i sängen helt själv i huset. Att sova själv i ett rum går bra, men att sova själv i ett hus är jag lite mindre förtjust i, varför vet jag inte. Tycker väl om att veta att det finns någon i närheten. Med så tunna fönster och väggar låter det dessutom som om allt som händer på gatan sker inne i huset. 
 
Jag börjar känna mig rätt uttråkad här i Ipê. Visst det är jättefint och Centro Ecológico gör ett jättejobb här också. Men just nu är det väldigt mycket kontorsjobb. Det finns inte mycket jag kan göra och det gör mig uttråkad. Jag längtar tillbaks till Torres. Det är planerat att jag ska åka den tionde, men helst åker jag på lördag. Jag trivs såklart jättebra med Maria José och Flavio, de är underbara människor, men annars är det inte så kul. 
 
Saknar träningen också på gymmet. Tror iof att det kan vara bra för min vader att vila lite, råkade sträcka dem idag. Men jag vill träna igen. Rädd för att komma in i dåliga vanor här.
 
Nej, nu ska jag sova. Jag ska upp klockan fem imorgon. Ali hämtar mig 06.30. Ingen aning om vad vi ska göra men hoppas på att det blir lite roligare. 

Dag 67

0 Läs mer >>
 
 
 
Måndagen den 1 december
Julkalendern. Det var jag ju bara tvungen till att börja dagen med. Efter det gick jag ut till köket och upptäckte att det var slut på yoghurt, så jag gjorde en omellette istället. Vilket blev förmodligen den bästa omelletten jag någonsin gjort, perfekt stekt! Jag var inte så förjust i omellette förut men nu är det bland de bästa snabba maträtterna jag vet. Gott och nyttigt. Efter det gjorde jag mig en cappuccino och anslöt mig till måndagens planeringsmöte. De diskuterade om ett projekt där de måste anställa en ny person, men det finns ingen som kvalificerar sig bra nog till jobbet. Ett problem de måste lösa ganska snart då tid kostar pengar. Projektet ska dras igång snart. 
 
Vid elva följde jag med Ali till två bönder för signaturer. Inga stopp längre än 5-10 minuter. På vägen var vi också nära på att bli inblandade i en trafikolycka med tre stycken lastbilar (varav en stor tung tankbil). Vi låg bakom tankbilen och vågade inte köra om på grund av dålig sikt. Så kommer det en lastbil bakifrån och kör om oss och tankbilen i världens fart. Men inte lyckades han köra förbi snabbt nog, nej för det kom en lastbil i mötande riktning som var tvungen att köra ända ner i diket för att unvika krock. Tre stora lastbilar på raken på en tvåfilsväg. Hade dem krockat hade vi garanterat åkt in i dem, eller dem i oss. Trafiken här i Brasilien är riktigt läskig. 
 
Jag åt lunch med Ali på en bufférestaurang i Antonio Prado och följde sedan med henne till kommunhuset. Där fick hon hjälp av en man att printa ut någon slags information om bönder som ska delta i projektet. Vet dock inte vad för slags information. 
 
Till eftermiddagen och kvällen var vi bara hemma. 

Dag 66

0 Läs mer >>
 
 
 
Söndagen den 30 november- första advent
Det var en rätt märklig advent. Under hela dagen skrev jag med personer i Sverige och fick höra om julbak, glöggmys, minusgrader och julgardiner. Här var det över trettiofem grader varmt i solen och det var folktomt på vägarna mellan elva och fem. Innan den olidliga värmen slog till tog jag och Maria José en halvtimmes promenad upp för backen. Tittade på hus, växter och utsikten. Men med en lång brant backe och trettio grader värme blev man rätt snabbt trött, och vi märkte hur det bara blev varmare och varmare. På vägen hittade vi en överkörd och uttorkad groda, en misstänkt överkörd orm (möjligtvis del av ödla) och en typ av växt som slagit ut fyra månader för tidigt. Vilket gjorde Maria José lite fundersam. Den växten brukar nämligen bondefamiljer skörda mycket av och torka i Mars, för att brygga det som te under året, vilket hjälper mot onda magar. 
 
Vid elva gick vi in och vilade. Vid tolv grön juice och eftermiddagen hände inte mycket alls. När solen inte var lika varm och försvunnit från deras bakgård gick vi ner och fixade lite. Vattnade plantor och rensade. Fick förklarat vad alla växter var och vilken som är motsvarigheten i den svenska floran. Fick smaka på en frukt som såg ut som en clementin men som faktiskt var en citron. Men då den såg ut som en clementin åt jag den också på det sättet. Riktigt god! 
 
När mörkret började falla vid åtta tiden gick vi upp. Jag satte på filmen Hotel Marigold, en film jag fick för mig att jag inte sett men fem minuter in insåg att jag faktiskt gjort. Men då hade Maria José och Flavio redan satt sig bredvid mig i soffan och börjat skratta högt åt de rätt knasiga karaktärerna. Men kan inte säga att jag led av att se den en andra gång, det är en riktigt fin och rolig film med bra skådisar. Fick höra av Maria José att Judi Dench, en av mina absoluta favoritskådisar, tydligen är nästan helt blind nu för tiden. Någon måste läsa upp alla repliker för att hon ska lära sig dem. Tråkigt!
 
Vid tio tog filmen slut och vi gick och la oss. Värmen på natten är ett faktum och jag var tvungen att sova med helt öppet fönster för att det skulle bli behagligt. Som tur var letade sig inte många myggor in. 
 
 

Dag 65