Resan, so far
Klockan är halv sex. Jag är trött, solmogen och börjar bli lite hungrig. Dagen har gått snabbt. Jag ska börja från början med en summering av resan hittills:
Det hela började hemma då jag plötsligt får upp en notis på telefonen av DN. Bombhot vid Gullmarsplan och Skanstull. Det kunde inte komma mer lägligt. Men jag, Cicci, Sara och Carro lyckas hitta vägar om alltihop och ta oss till Gamla stan för att hämta mitt boardingpass och växlade pengar på pappas kontor. Och ett snabbt hejdå till Cicci som skulle med tunnelbanan.
Så runt 12.45 lyckades vi bege oss till Arlanda. Väl där blev det ett relativt långt men torrt farväl av Sara och Carro som var så snälla och skjutsade mig ut. Det visar sig att planet redan är försenat dock bara med 40 minuter. Gav mig tid till att bonda lite med en tjej som senare skulle löna sig. Så 15.40 lyfte planet och tog mig till Lissabon. Läste ett kort och en lapp från Bill respektive Sara, som fick mig att bli ordentligt tårögd. (Alltså ni två, det är sådana saker som ni säger som får mig att bli modig. Älskar er.)
Framme i Portugal får jag lätt panik när min väska inte dyker upp på bandet. På det hade jag redan fått huvudvärk, förmodligen av vätskebrist, efter flyget. Får hänvisat att gå till ”Lost and found” där jag också möter tjejen jag bondat med på Arlanda. Tydligen var hennes bagage också borta men hon utstrålade av att vara välrest och tipsade mig om lite olika saker. En trygghet. Till slut, efter en timmes väntetid eller lite mer visar det sig att min väska förvaras under natten på flygplatsen och lastas på mitt plan dagen efter. Blir enormt irriterad då TAP (flygbolaget) inte informerat mig någonstans om detta. På det kan jag heller inte ta ut bagaget för att ta med mig till hotellet under natten. En natt utan tandborste, jippi. Som tur var hade jag i sista sekunden innan jag gick hemifrån packat lagt ner lite överflödiga kläder i handväskan, så ett ombyte hade jag.
Flygbussen. Den skulle ingå i resan direkt till hotellet. Men hittar jag den? Nej. INGENSTANS. Visade sig idag när pappa flög samma resa att det var dålig kommunikation igen från TAP då de inte informerat om hur eller var man skulle hitta den. Så efter lång tids väntande i informationsdisken fick jag ta den vanliga flygbussen en station för 30 kronor. Glad över att den inte var dyrare än så. Jag blev dumpad under en mörk bro där det knappt fanns några människor. Med en redan trasig karta försökte jag hitta hotellet men lyckas inte. Efter en stunds försök och en längre tid till att inse att jag inte skulle hitta hotellet själv bestämde jag mig för att fråga någon. Det blev två tjejer i min egen ålder. Och vilken tur jag hade. Det var redan sent på kvällen, men av ren slump visade det sig att de här två var väldigt tillmötesgående och hade gott om tid på sig. Trots iPad tog det tid att hitta hotellet (av två tjejer som bodde där). Vet inte om det var för att de var extremt snälla eller om det var för att de visste att det inte var bra att vistas själv i det området sent på kvällen, men de följde mig hela vägen fram. Visste inte hur jag skulle tacka dem, ville bara krama om dem för att ha räddat mig. Helt slutkörd kom jag in på mitt rum och satte på BBC. Ensamma hotellkvällar älskar jag att lyssna på det. Och somna till det (lite lätt mörkrädda tjejen).
Dagen efter tog jag mitt pick och pack för att som planerat åka upp till Castelo de Jorge. Tog spårvagn 28 från Martim Muniz som långsamt kravlade sig upp och ner för Lissabons höjder. Superfint och mysigt. Dock fanns det inga skyltar om nästa station och det var inget chauffören talade om heller. Så vi turister satt glatt och väntade på att borgen skulle dyka upp. Men efter ett tag insåg jag att vi åkt förbi det för länge sen. Så istället gick jag av vid Jardim de Estrela, tog ett varv och en kaffe i parken och tog sedan 28an tillbaka igen. En lagom sightseeing då jag bara hade en förmiddag på mig och fortfarande trött från gårdagen.
Rätt flygbuss tog mig vid 13 tiden till flygplatsen. Något jag upplevde redan dagen innan var att det skyltades hela tiden till en massa platser på terminalerna, men när man följde dem så upphörde skyltningen av det man skulle till helt efter ett tag. Och framme vid platsen var man ju inte heller. Så något Lissabons flygplats måste bli bättre på är skyltning då de bara lurar folk på virrvägar. Flyget över Atlanten gick i övrigt bra. Svinkallt i slutet då jag dessutom halvsov. Låg och huttrade ganska ordentligt.
Adalberto, pappas vän och arbetskollega, mötte mig på flygplatsen och vi åkte hem till honom. Här sover jag nu två nätter innan pappa och resterande av projektdeltagarna kommer ner. Första natten här gick bättre än väntat. Det blir ganska svalt och skönt på kvällen och trots att det är fuktigt så sover man skönt. Adalberto bor ute i förorten i nybyggda hus där många nyrika (eller nyrika medelklassen) bor. Om man ska jämföra med Stockholm så säg att centrum av Fortaleza är Slussen, då är där Adalberto bor Vällingby.
Här är det fyra stycken höghus som ingår i ett område. Det har en fem meter hög betongmur med taggtråd högst upp och en vakt som övervakar grinden dygnet runt. Bortsett från det är området riktigt mysigt och Adalberto visar mig runt med lycka. Här bor det 250 familjer, det finns parkeringsplats, pool, grill, arbetskontor, lekplats, lokaler, frisör- och manikyrsalong, gym, bastu (varför man ska ha det i Fortaleza där det är bastu utomhus året om?) och en rad andra saker. Som ett eget kollektiv. Det är fint och dessutom förvånansvärt billigt. Vore skönt om det fanns fler av dessa hussamhällen i Sverige. Vardagen skulle bli mycket billigare.
Nu är jag jättetrött. Klockan är 18.50, en lördagkväll. Jag som trodde att jag klarat av jetlaggen riktigt bra. Adalberto vill åka och handla bröd efter att han sprungit. Men jag vill nog bara gå och lägga mig. Vilket jag förmodligen kommer göra. Äta lite papaya och sova. Berättar imorgonbitti om vad jag hade för mig idag.
Godnatt på er alla fina!
