tuvas brasil

 

Klockor ringde. Sedan tystnad. Av någon anledning vågade jag inte kika över på bänkraden bredvid där mina okända släktingar satt. Enligt några av dem har jag träffat dem förut när jag inte var längre än till höften på dem. Jag själv känner bara igen enstaka av dem från kort på när de är unga och min pappa var i samma ålder som mig. Evert Taubes "Så skimrande var aldrig havet" börjar spelas på orgeln. Efter ett tag hördes det några snyftningar från bänkarna på andra sidan gången. Nu känner jag mig lite som en inkräktare på en alldeles för privat tillställning, obekväm. Sedan hör jag farfar, nynnandes med i melodin. Jag ler lite, blir glad, för det är Bo upp i dagen. Glatt sjungande på en Taube visa. Nästa sekund slår det mig att han kanske försöker distrahera sig själv. Han som ofta lyckas hålla en fasad uppe när något är ledsamt, nu är det trots allt hans syster som begravs. Gid, som jag kommer ihåg som en av de snällaste personerna jag träffat och som senare beskrivs på de bästa sätt man själv kunde önska. Hur känner Bo sig egentligen? Hur svårt är det för honom att hålla tillbaka tårarna? Jag inser att jag snart kanske inte får höra hans nynnande igen. Jag flyr med blicken bort från kistan upp till de dekorerade fönstrena för att distrahera mig själv, men jag kan inte riktigt urskilja detaljerna- mina ögon är fyllda med tårar. Tonerna från orgeln avtar, prästen går upp och ställer sig bakom kistan. Hon läser en psalm. Sedan är det dags för griftetal och efter det överlåtelse. Ytterligare en psalm.

Avskedstagande. Inte förrän nu upptäcker jag att snyftandet har ökat. Långsamt går släktingarna på andra sidan gången upp, tre och tre, för att lägga en ros på kistan och säga ett sista adjö. De som utanför kyrkporten kaxigt sa "Låt oss få det här överstökat" ser nu nästan helt försörda ut. Det hugger tag inuti mig. Jag klarar inte av att se de så ledsna. Jag distraherar mig själv genom att hjälpa farmor att börja ta sig upp, flyr till henne då jag ironiskt nog tror att hon klarar av detta utan tårar. Väl bakom kistan och rosen nerlagd bryter hon ihop och utbrister "Jag kommer snart Gid, vi ses snart igen.". Det blir droppen för mig. Älskade lilla farmor, en av mina största förebilder, gråter. Desperat söker jag igenom mitt huvud för något annat att tänka på. Jag vill inte stå här och bryta ihop framför en massa släktingar jag inte träffat på 15 år. Hittar tanken på mina fjällvandringsplaner med Karin och Joel till sommaren, den lyckas hålla den salta vätskan innanför mina ögon. Tillbaka i bänken smyger sig underliga känslor och tankar inpå mig. Efter något som kändes vara tio minuter men egentligen var trettio, ringer klockorna igen.

 

Döden för många samman igen. Tappade förhållanden, ovänner som vänner. För en stund är allt som vanligt igen. Eller som innan snarare sagt. Men när kaffekopparna är uppdruckna, endast smulor finns på kakfaten och alla artighetsfraserna är utbytta fortsätter allt som om nästan inget har hänt. Det förundrar mig hur människan har så svårt till att lära sig saker från sina misstag.