Bill, Bull och allt där emellan.
Jag är inte den som tror på kärlek vid första ögonkastet. Men absolut vid det andra, även om det inte är av riktig kärlek-kärlek karaktär utan kompiskärlek. Det här är min Bill, men också känd som Vilma. Jag har aldrig träffat en person jag klickat så snabbt med som henne. Allra första gången vi träffades var på en konsert, då hälsade vi på varandra genom kompis-kompis-kompis. Långt ifrån och inte mycket mer med det. Någon vecka efter det visade det sig att vi jobbade på samma restaurang, Mat Mekka. Och som sagt, vi klickade och vår chef började ganska snabbt kalla oss för Bill och Bull. Nu har vi känt varandra sedan februari 2011, alltså snart fyra år. Hon är en av de mest inspirerande personerna jag någonsin har träffat. Glad, klok och engagerad. Hon är en av mina lyckokällor här i Stockholm som man behöver en liten dos av då och då. En sån person som får en själv att vilja bli en bättre människa.
Så nu, efter ett par rätt omtumlande dagar behövde jag denna dos. Vi började med att strosa runt lite på Söder i jakt på ett ställe att äta på. Jag hade spanat in ett nytt ställe på Folkkungagatan men när det var på väg att stänga gick vi vidare och och hamnade till slut på Vurma vid Nytorget. Vilket man kunde ha räknat ut, det är ju ändå Bills absoluta favorit. Politiska diskussioner, förklaring av offsideregler, London, Stockholm, projekt och framtidsplaner växlades av i samtalsämnena. Sedan åkte vi gemensamt via gröna linjen hem. Perfekt avslut på en lång arbetsdag. Att jobba med barn tar något oerhört mycket energi. Så det var skönt att få träffa henne och få lite ny.
Nu är jag hemma. Jag ska ta en kopp kvällsro för att sedan gå i sömnen till sängen. En tidig och lång dag väntar.