Dag 49
Fredagen den 14 november
Jag vaknade upp med en lätt huvudvärk som jag hoppades på skulle gå över. Vid frukost försökte katten Ana-Bet bita mig i foten när jag sjasade iväg henne från kylskåpet. Jag litar verkligen inte på katter. Nu när jag skriver det här försökte hon komma in på mitt rum genom dörren som stod på glänt. Men jag ville inte ha henne på mitt rum som den natten för någon vecka sedan.
Jag och Ana åkte efter frukost till Mampituba, den här gången slapp vi hämta upp folk så vi kunde ta den snabba vägen från Torres. Som bara är 55 minuter lång. Vi åkte till skolan där jag veckan innan hade Oficina da Açaí. De hade nämligen ett slags öppet hus. När vi kom dit var det hög musik och massvis av folk. Föräldrar och flera andra skolor hade kommit dit för att se elevernas arbete. Det var dansuppträdanden och teaterföreställning. Och ja, det var Nina och fåglarna som de spelade upp- precis som den andra skolan gjorde i tisdags. Intill väggarna stod olika bord där barnen presenterade sina arbeten om ekologiskt familjejordbruk. Det var så fint att jag blev alldeles varm i själen! Teckningar, planteringar, studier om sädesslag och mat, alternativ medicin och såklart palmen Juçara som ger bäret açaí. Där stod eleverna med små palmskott planterade i plastburkar och berättade för andra elever och föräldrar varför just açaí är så bra, både för hälsan och för bonden. Bredvid slevades det ut açaí juice i koppar som delades ut till folket som stod i en tjugo meter lång kö.
Det var en extremt hög ljudnivå. De skolor jag varit på har antingen redan byggt eller håller på att bygga ett gemensamt stort rum. Och det är bra, förutom ljudet. Taket gör att allt ljud fördubblas. Så min huvudvärk som ännu inte velat lägga sig blev ännu värre. Men jag lyckades hålla modet uppe och tur var väl det, för över 30 ungar eller föräldrar kom fram till mig lite då och då för att ta kort. Det var kul, men jag förstår att kändisar måste tycka att det är lite enformigt. Men att en svenska är på besök i Mampituba kan jag tänka mig inte händer så ofta, och nu har jag varit där några gånger så barnen känner igen mig. Många vågade komma fram och prata och ville visa deras arbeten som de hade gjort.
Det är ett otroligt stort, fascinerande och bra jobb som Centro Ecológico gör tillsammans med skolorna. Och de visar ett sånt engagemang och är där på varenda skolas event för att visa sitt stöd. Försökte berätta det för Ana i bilen men hon verkade snöa in sig på annat, problem osv. För de jobbar med många skolor och alla skolor har runt hundra elever eller mer. Så även om det inte är alla skolor i regionen så är det flera hundra barn. Dessa flera hundra barn kommer ta med sig den kunskapen om ekologiskt jordbruk som de läst om i skolan och ha den hela livet. Och sprida den vidare till andra människor! Redan nu går barn hem och frågar om açaí hos sina föräldrar och säger att de måste köpa ekologisk mat. Ana berättade om en pojke som blivit så rörd av boken att han gick hem till sin farbror och sa åt honom att sluta jaga fåglar. Något som farbrorn tydligen har som en hobby. Och enligt pojkens mamma så hade farbrorn seriöst börjat fundera på att sluta efter pojken det berättat för honom. Fint hur allt färgar av sig så snabbt.
Till lunch åkte vi hem och åt. Min huvudvärk var inte särskilt kul så jag vilade i två timmar tills det kändes bättre. Efter det satt jag på undervåningen i soffan och jobbade med lite ditt och datt. Fixade de nya bilderna, organiserade, förbättrade presentationen lite osv. Jag försökte även leta upp lite information om visum, vilket mamma och pappa hjälpte mig med från en annan soffa fast på andra sidan jordklotet. Jag kollade även på flyg- och bussbiljetter till Buenos Aires och Montevideo. Buss till Montevideo är billigast så det blir nog dit jag åker om jag måste ut ur Brasilien ett tag. 180 reais = 540 kr.
I övrigt var det inte någon direkt spännande kväll. Jag har haft två skrivtillfällen på denna text. Igårkväll och nu tidigt lördag morgon. Jag måste nu skynda mig för jag ska ut på äventyr, på min 50 dag i Brasilien.