tuvas brasil

Jag vaknade upp tidigt och gick ner och åt frukost, samtidigt som jag tittade på en film med Keira Knightley, Begin Again. Alla andra sov och elen kom och gick. Efter en stund vaknade Ana och Laercio och de åkte iväg till sitt möte de har varje söndag. På grund av att internet lackade kunde jag inte se klart filmen. Istället började jag göra mig iordning, för jag visste att när Ana och Laercio kommer hem är det inte långt tills vi åker och äter lunch. Jag hade balkongdörren öppen och in strömmade doften av alla grannar som hade churrasco. Söndagar har blivit en av mina favoritdagar här i Brasilien. 

 

Jag fick ett meddelande av pappa som undrade om jag kunde skypea med farmor och farfar. Efter en hel del strul (bland annat farmor som inte kom ihåg sin inloggning och elen som slutade fungera för mig en gång till) så kunde vi äntligen se varandra genom rutan. Bobo (farfar) konstaterade gång på gång hur fascinerande och fantastiskt det var att man kunde se varandra på det viset. Farmor blev tårögd och uttryckte hur mycket hon saknade allihopa här borta. Det var kul att få prata, har saknat dem riktigt mycket. Farmor fick äntligen prata lite med Ana också, något Ana längtat mycket efter också. Jag fick lite uppdateringar av pappa om vad som hänt/händer i Sverige. Vi pratade lite om visum som varit lite utav helgens efterforskning. 

 

Det tråkiga är att jag har åkt på turistvisum, vilket gör att jag bara får stanna i Brasilien i 90 dagar på en 180 dagars period. Detta går inte att förlänga. För att komma tillbaka på turistvisum igen måste jag vara utanför landet i 90 dagar. 

 

Jag skulle kunna söka arbetsvisum, men det kräver att jag är i Sverige och söker på den Brasilianska ambassaden där. Så det ser ut som om jag kommer hem till jul. Jag vill så gärna stanna i Brasilien, men det verkar inte gå. Har redan sörjt att jag inte kan stanna längre och börjar faktiskt se lite fram emot att komma hem. Det var ju trots allt det här som var min lilla plan, att vara här under hösten för att sen jobba under våren. Samla på sig pengar tills jag börjar plugga. Och att åka upp till Åre med familjen efter att jag kommer hem låter ju inte så dåligt det heller. 

 

 

Men men. Jag åt en fantastiskt god lunch med Ana och Laercio. Standard med ris och bönor, men med det godaste fläskköttet jag kanske någonsin ätit till. Så mjukt och bara smälte i munnen. Laercio är extremt bra på att tillreda och grilla kött. 

 

Men trots en väldigt god lunch var den snabb. Jag och Laercio skulle nämligen åka och hämta Sofia vid busshållplatsen. Jag är nu inte längre ensam svenska i Torres längre! Sofia är några år äldre än mig och pluggar agronomi på Svenska Lantbruks Universitetet i Uppsala. Hon träffade Laercio i Paraguay då hon var där och volontärarbetade och han föreläste. Så för ett tag sedan hörde hon av sig till honom och frågade om hon kunde komma ner i någon vecka för att se hur agroekologi fungerar. Hon ska stanna i två veckor. Vi hämtade henne och skjutsade henne till Marta där hon ska spendera den första veckan. Där åt familjen lunch så Sofia fick direkt komma in i den brasilianska traditionen av churrasco. Tur att hon inte var vegeterian! Vi hann inte prata så länge men kommer nog hitta på något snart. Ska bli kul!

 

Vi åkte hem och jag fortsatte eftermiddagen med att plugga lite portugisiska. Ana begav sig vid två tiden för att åka till Brasilia där hon skulle på möte på måndagen. Vid 16.15 lämnade alla huset. Daniel och Laercio för att åka till klubben och spela fotboll. Jag för att träffa Carol, en vän till Miriam. Carol är vad jag förstått 25 år och är bekant med både Ana och Elena (Anas dotter). En tjej som är naturälskare och köper mycket ekologiskt. Vi möttes vid restaurang Girardi vid lagunen. Med sig hade hon en kompis, Julia. Vi började med att blanda portugisiska och engelska, men i slutet av kvällen pratade vi nästan bara engelska. De hade några vänner som surfade vid surfstranden och ville gå dit och titta. Så vi gick till strandens ena ände och gick till den andra, vilket är ganska långt. Det var grymt varmt och det var massvis av människor på stranden. Det liknade lite en festival, där alla har campingstolar, någon slags musik utrustning och alkohol. Dessutom så låg alla packade på ett och samma ställe också, något jag inte förstår varför när stranden är så stor och det fanns flera tomma ytor. Eller är jag bara en svensk inne i min bubbla? Det här med bubbla var något som kom upp flera gånger när jag umgicks med Carol och Julia. Brassar är generellt sätt väldigt sociala av sig. Tvärtemot svenskar, eller kanske framförallt stockholmare. Men om någon brasse är lite mer inåtriktade så kallas de att de har en bubbla runt om sig. Och visst det kanske är lite utav ett globalt uttryck också men det är rätt vanligt att säga så i Brasilien. Kanske just för att de är så sociala. Trots att jag tyckte att Carol var väldigt social så sa hon att hon tyckte om sin bubbla och att hon inte var så brasiliansk på det viset. Hon tyckte heller inte om fotboll vilket fick mig att undra om hon faktiskt var brasse. 

 

Både Carol och Julia var väldigt snälla och roliga. Vi pratade mycket om skillnaderna mellan länderna och vart vi ville resa. Carol har aldrig varit utanför Brasiliens gränser men drömde trots det om andra varma länder- inte kalla. Men ju mer jag berättade om Sverige, samhället (bubblorna folk går runt i och allemansrätten och lite så) ju mer ville hon komma till Sverige. Någonstans mitt i allt prat kom deras vänner som skulle surfa. En extremt social kille, med grymt fina ögon och fullt påklädd våtdräkt, kom fram och hälsade. Han pratade och skojade mycket, men gick sen tillbaka till gruppen han kom med som stod några meter bakom oss. Några sekunder reagerade jag på att något rörde sig i ögonvrån och jag vände mig. Han kom tillbaka smög upp bakom Carol och kittlade henne. Gick runt och hälsade på oss med kram och puss på kinden. Jag blev väldigt förvirrad, för vi hade ju redan hälsat på honom. Men så la jag märke till att han hade inte tagit på sig sin våtdräkt på överkroppen. Och våtdräkter är varken enkla att ta av eller på sig, det är inget man gör på några sekunder, vilket fick mig att förstå att han som stod framför oss var tvillingbrorsan. De såg exakt likadan ut. De sprang i alla fall och surfade och vi fortsatte att prata.

 

Efter några timmar kom kompisarna upp frågade om vi ville dricka chimarrão, vilket vi inte tackade nej till. Vi lät de gå i förväg till deras bil för att byta om. Klockan var nio och solen gått ner när vi gick till bilen. Både jag och Carol började bli ordentligt trötta. Julia var orolig för sin hund som hon lämnat ensam i lägenheten för första gången (Hon har adopterat en gatuhund som tydligen är runt två år enligt veterinären och är rätt så dominant). Så vi umgicks inte med tvillingarna så länge. Nej vi umgicks egentligen bara med Max, den första extremt sociala tvillingen. Den andra tvillingen stod mest och hånglade med sin flickvän på andra sidan bilen. Flickvännens rätt uppfixade kompisar som satt i campingstolar med varsin öl i handen såg måttligt roade ut. Men vi hade kul i alla fall. Max var pratglad och berättade om allt möjligt egentligen. Carol sjöng och spelade på sin banjo för oss. Talangfull minst sagt, det var bara det engelska språket som svek henne när hon sjöng.

 

Efter ett tag sa vi hejdå. Killarna åkte iväg med sin bil och vi gick mot centrum. Det var riktigt mörkt vid det här laget och vi upptäckte att vi skulle åt helt olika håll. Både Ana och André har rätt strängt sagt att jag inte får gå själv när det är mörkt ute så jag ringde Daniel för att se om Laercio var hemma och om han kanske kunde plocka upp mig. Daniel skulle återkomma. Någon minut senare ringde André och frågade var jag var. Tio minuter senare kom han med bilen. I framsätet satt även Laercio. Snällt nog skjutsade de även Julia som bodde vid Eco Torres. 

 

Väl hemma åt jag rester från lunchen och gick sen och la mig.